Ditt pinsammaste ögonblick?

En gång var jag hos gynekolog, en överläkare på sjukhuset, pga min förmodade endometrios. Han försökte orientera sig i närområdet med något verktyg och frågar om det går bra.

Jag ligger med snippan i vädret, såklart det inte går bra!

Men jag sa: Det är ju inte precis skönt.

Va?! Skönt!! Det ordet nämner man inte för en underredesläkare.

Och jag som bara, som jag brukar, försökte använda humor, denna gången en festlig underdrift, för att detronisera den lite pinliga situationen.

Det är nog när jag kände mig dummast nånsin.

Men jag har två till.

Var på nyårsfest i högklackat. Hade me, så jag var trött, men inte värre än att jag orkade bete mig rätt normalt på festen. Kanske satt ner och vilade medan några dansade osv. Men så är vi ett gäng, bland dem killen jag är kär i, som dansar tillsammans i en ring. En dansar in i mitten och får applåder, ni känner igen situationen från apornas hem på zoo. Ja, så hamnade jag i mitten, trött, hade svårt att komma på några grymma mooves, hjärntrötthet, ni vet, och var dessutom rätt mör i kroppen. Så rätt vad det är ramlar jag bara in i nån, inte ett litet omärkligt snedsteg, utan som om marken hade rört sig i Lustiga huset. Eller om man hade varit stupfull, vilket jag inte var då eller nån annan gång eftersom jag inte dricker. Jag vet inte om det här ens blev ett minne i de andras hjärnor, men jag minns det så väl, för att jag först inte kunde tänka, sen inte kunde dansa, sen inte ens stå på benen, och allt detta framför massa folk som var snyggare, i alla fall självsäkrare och friskare än jag (fast jag hade strl 38). Jag tycker inte om att vara klumpig. Tycker bättre om gracil och graciös, men det är jag inte.

Det tredje tillfället är också sen jag blev sjuk. -- Betyder det att jag inte gjorde bort mig före det eller att jag har glömt av det? -- Jag gick i en kör, Borås Vokalensemble. En duktig kör, mest yrkesmusiker, ett par timmar sittande, sjungande, och framförallt i princip direktsjungning efter noter. Det var befriande underbart att slippa traggla med alla stämmor med plinket e plonket, men det krävdes mycket koncentration nästan hela körövningen. Jag älskade det dock och hade aldrig slutat om jag inte blev för sjuk. Ja, men så en gång hade jag haft paraply med mig och kom inte på det förrän nere vid porten. Gick upp igen och ser körledare precis i färd med att stänga dörren. Jag hittar inget i huvudet som man kan säga, och det enda jag får fram är Stopp i lagens namn.

Jag fick mitt paraply i alla fall.

1 kommentar:

Harriet Klarin sa...

Doktor L i Borås hade en bättre berättelse om sin gynekologkollega(han säger att den är sann):
En kvinna skulle till gynekologen, duschade och sprejade på sig lite deodorant. I farten sprejade hon sig lite nertill också för att lukta gott. När hon låg i stolen tittade läkaren på henne nertill, log och sa: Vad fin du är.
Tala om upprörd! Kvinnan ångade av ilska över en så direkt olämplig kommentar. Vreden höll i sig tills hon kom hem och tittade på badrumshyllan. "Deodoranten" hon hade sprejat sig med var guldglitter.
glittrande hälsningar från modren