Okej, så man kan ju argue att jag bara tävlar hela tiden. Till exempel i förra inlägget, om vem som kan flest ord. Eller när som helst annars, kan tyckas.
Så jag måste bara försvara mig lite. Jo, vi tävlar jämt, jag och mina syskon och föräldrar (förutom pappa, som alltid säger att han inte ska vara med på spel osv, men så ropar han rätt svar från TV-fåtöljen medan vi andra fortfarande tänker, men det är en annan historia). Men i alla fall jag är en bra förlorare. Jag kan lätt erkänna att jag är värdelös på nåt, eller på mycket. Att jag inte har nåt bollsinne, att jag inte hade bäst studentbetyg av mina syskon, att jag är tjockast av barnen, att jag är asocial och pratig, och massa annat som är sant, men som inte gör mig sämre för det. Att tävla är roligt och en inre drift för mig, men om allt som räknas är att vinna och man måste dölja sanningen i de fall man INTE har vunnit, då är det inte bra tror jag.
Kanske skulle man som träning misslyckas med något varje dag, och svälja det bara. Inse att ingen är fullkomlig, att det inte är personligt värde som avspeglas i tävlingsresultatet. Sådär som amish gör i sina lapptäcken -- sätter dit en ruta som inte passar in, för att påminna dem om att bara Gud kan skapa något som är perfekt.
Så idag kan jag säga att jag var rätt ful i håret på stavskonferensen. Och det är helt OK.
Ingrid N vann däremot lätt orgelspelartävlingen :)
Och Johanna H vann rördtävlingen när hon inte kunde sjunga (hon ledde sången) för att församlingen sjöng för fint. Det var Mr Beans låt. Den är bra. Det får avsluta för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar