"Spretigt" som vanligt

Härom natten, när jag med fyra sömnpiller i mig ändå inte somnade förrän klockan 06.00, hittade jag på flera bra blogginlägg. Hjärnan kunde liksom inte sluta, och den var på topp. Men sen dess har alla eventuella tankar varit som bortblåsta. Igår hörde vi hur nån beskrev en ... hm, korkad person som att hon har otur när hon tänker. Det har jag :) Men som sagt har jag inga genialiska bloggämnen på lur, så ni får hålla till godo med vad jag rapar upp här.

Förresten kan jag säga att jag har mördat idag, kanske eller kanske inte inspirerad av sommardeckarkänslan som Gunilla beskrev. Förresten mördade jag en pappa långben igår. Hade inte tänkt mörda den även om jag ogillade den skarpt, men eftersom den plötsligt flög rätt in i mitt ansikte så skulle han döden dö. Tjoff, så fick han sig en smäll med gardinen mot väggen. Det var för att han satt på gardinen. Det är inte världens smartaste eller fräschaste sätt att döda djur på, men han satt inte still nån annanstans så jag hade inget val. Men jag fick honom inte ordentligt så jag fick även drämma till honom på golvet. Fattar inte varför jag babblar så mycket om detta, ni vet ju alla hur det är. Nåja, kanske inte Stina WP eller vad du heter nuförtiden, du kommer från ett mer djurälskande hem än så antar jag.

Däremot dödade jag en geting idag. En hade vi förresten inne innan barnen skulle komma och jag var på väg att mota ut den, men Mikael tog över. Den jag dödade var istället i gästhemmets matsal och jag visste att alternativet var att vara rädd för den under hela Hjälpföreningen, eller att döda den. Så när han satt på en ruta smällde jag till honom med en tidning. Det blev en väldigt slemmig fläck efter honom! Eller henne, var det väl, för visst är det bara honorna som är ute nu, och letar bo att lägga sina blivande barn i? När jag berättade om händelsen för Mikael sa jag att jag inte hade skrikit eller agerat irrationellt över huvud taget. Alltså, jag KAN det. Eftersom valet var att vara rädd en timme eller döda den var det enkelt. Smack bara. När de sitter relativt still på en ruta är det inte så farligt. När de flyger omkring hysteriskt i lägenheten, ett par sekunder per rum, så är det värre. Men det är det man har karlar till.

Apropå karlar har Rob tydligen brutit benet och ska gå med gips i 12 veckor. Sicken grej för en energiöverskottsman som han. Han kanske till och med kan läsa en bok? Vi hoppas han har det bra i alla fall. Tydligen har han gått med brottet/sprickan i flera dar. Karlar...

Äter Brie och Saltiner. Mmmm, så gott! Fast när jag öppnade osten började det stinka gamla svettiga sockor. Mikael sa att ju äckligare ost luktar, desto godare är den. Tja, det kan kanske stämma. Han äter någon mögligare ost än jag. Han gillar starkt. Själv har jag också en perfekt krämig och mild hushållsost i kylen, den perfektaste osten på länge. Gissa om M tycker den smakar... noll. Karlar!

Fick också agera sköterska lite grann idag. En kvinna blev dålig på Hjälpföreningen, och hon har maaaaaaaaaassor av problem (svår astma så hon ofta får syrgas, före detta lungcancer, diabetes, för att bara nämna tre "fel"). Mitt i mötet började hennes stolsgrannar att gå mot utgången med henne och hon såg verkligen dassig ut. Svimfärdig, vek, blek, allt sånt. Till slut fick de ner henne på mammas soffa (som var lättast att nå) och folk gav henne vatten, baddade pannan kallt och fläktade henne. Nån la kudden skönt under huvudet och jag försökte att inte glo. Trodde väl att hon hade fått värmeslag, som mamma fick igår (räknas det som första outningen idag, eller var det det om Mikael och ost?), så jag försökte lämna henne i fred eller vad man ska säga. Men så hörde jag hur nån sa nåt om socker (och hennes hand skakade och M kan skaka när han har lågt socker) och då vaknade jag. Tog snabbt fram mina Dextrosol som alltid ligger i handväskan. Nån hade hämtat hennes man också. De ville gärna mäta sockret, men jag tyckte hennes man borde vara hos henne (annars skulle han åka hem och hämta hennes mätare), så jag erbjöd mig att hämta Mikaels. Vi bor ju närmast kyrkan också, om man inte räknar med tempelmissionärerna och mamma och pappa. Tog med mig mätaren och en flaska mjölk tillbaka, om det hade blivit sämre under tiden. Det är bäst att vara beredd. Pappa hade kört mig, eftersom Mikael hade lektion. Hon verkade dock må bättre när jag kom tillbaka och hade 6,6 i socker, vilket inte är lågt utan i mitten. Men M förklarade sedan att om sockret sjunker från exempelvis 20 till 10 (dvs från görhögt till nästan lagom) så är det ofta själva sjunkningen man märker av, inte specifikt vilket sockervärde man har. Så hon kan ha haft ett blodsockerfall ändå, som avhjälptes av en sockertablett. Tydligen har hon typ 2, åldersdiabetes, och hon och hennes man är kanske inte lika vana som Mikael efter hans 30 år med sjukdomen. Har man inte haft lågt socker så många gånger förut är det inte lätt att veta hur det känns, och det är inte lätt för mig att veta om hon hade lågt socker eftersom folk beter sig så olika. Det förstod jag på anhörigkursen jag var på en gång. Jag har precis börjat lära mig hur Mikael är, men det är som sagt inte samma för alla, eller likadant för en viss person varje gång. Och hon hade visst sagt nåt allra först om att hon kände av sockret, och mot det hjälper ju vatten och kall panna föga. Men det hade jag som sagt inte hört, för då hade jag rusat fram med Dextrosol snabbare. Tänkte i ärlighetens namn inte ens på att hon har diabetes förrän jag hörde henne säga socker.

Men det som var intressant var att jag tyckte om mig själv som sköterska. Jag är ju hispig, hetsig och obetänksam av naturen, men som diabetessköterska är jag cool och målmedveten, samtidigt som jag är (om jag får säga det själv) oerhört tålmodig och vänlig. Och det är så skönt att vara till nytta.

Som avslutning kan erkännas, om än ohemult motvilligt, att Mikael krossade allt motstånd, inklusive från hans k hustru, när vi lekte med frågor ur den nya sommarklurigttidningen som följde med senaste numret av Språk. Till och med Jonte kunde ett engelskt ord jag aldrig hade hört (dock inte magpie). Jag har det inte lätt. Fast jag vann väl på latinfrågorna kanske.

Och just det, ska skaffa laddare till min "nya" telefon. Än så länge vet jag i princip bara hur man sätter på den. Har bara haft Nokior och den jag har nu är så gammal att den inte ens finns med på Nokias (för övrigt rätt usla) hemsida när jag skulle jämföra laddare. Så jag har kollat mail två gånger på telefonen sen 2007, när jag köpte den. That's it. Så appar och Android och facebook i telefonen har jag inte en susning om. Får kanske hitta nån ung som som kan visa mig.

Men ibland är jag gammal, ibland är jag ung (och med det syftar jag på en viss man i församlingen som jag av förklarliga skäl inte vill avslöja namnet på här, men som är lite äldre än jag och som Mikael har varit på toa med. Ja, sådär som att ungar behöver hjälp, ni vet.)

Nog med toahumor! Sov gott.