Bara sju?

Det finns många synder. Kardinalsynderna, eller dödssynderna som de också kallas, är däremot sju. Tänk att det finns 10 bud att hålla och 7 synder att undvika. Det borde vi väl klara, eller?


Jag har i alla fall gått igenom de sju dödssynderna och funderat över mina egna brister. Ni kan läsa en annan fundering här. Men här är min ofullkomlighet. Vad är din?


Högmod
Jaaa, det är jag. Tycker ofta att jag är bättre än alla andra. Tycker dock också ibland att jag är sämre än alla andra, mest när jag deppar för att jag är sjuk. Jämnar det ut sig?

Girighet
Är inte så värst girig. Jag är inte pengatokig och inte prylgalen, tror inte att dyra märken gör mig bättre eller lyckligare. Har inga "leksaker" jag måste ha. Skönt med en synd som jag har någorlunda under kontroll.

Vällust
Tja, jag har visat viss disciplin på området i många år, så jag tror inte detta är min stora svaghet heller.

Avund
Eftersom jag inte är girig är jag sällan avundsjuk på andras välmående. Och jag har inga problem med att andra lyckas väl eller är snygga. Jag är snarare generös av naturen. Men å andra sidan hindrar det inte mig från att också vilja vara rik och vacker. Men det är inte avund mot andra, utan bara att jag tycker skönhet och rikedom och hälsa är en bra idé, som jag också skulle kunna anamma.

Frosseri
Now we're talking. Att bara äta en av en sak gör jag i princip aldrig. En kanelbulle? En skopa glass? Ni måste skämta. Däremot frossar jag inte i lyxartiklar. Fast kanske i skor och förut också i väskor. Men om det dyraste man köpt i livet var sin brudklänning, och man sålde den på Blocket med 0% förlust, så kan man väl inte kalla mitt kläd-/sko-/accessoarintresse för frosseri? Fast nu börjar jag tänka, är det frosseri att ha mer än ett dussin nagellack och inte kunna slänga nåt av dem? Men om det är frosseri, är det kanske rätt oskyldigt.  Fast jag frossar lite i bloggar också... OK, här har tydligen detekterats viss svaghet.

Vrede
Å, det är jag bra på. Blir sällan, sällan arg. Kontrollerar även irritation relativt bra. Håller huvudet kallt när M och jag är oense. Faller inte i fällan att slå där det verkligen känns eller bråka oschysst. Är däremot lättupprörd, men sällan på människor i min omgivning utan snarare på saker i samhället.

Lättja
Att jag har fått den här sjukdomen och bara blir sämre torde vara beviset på att jag inte är lättjefull utan ofta pressar mig över bekvämlighetens gräns. Men å andra sidan är man så luthersk till sitt kynne, man å man -- JAG -- att det så snikigt enkelt blir att man känner sig lat för att man inte gör mer, jämt. Lägenheten ser ju inte precis ut som om det bor pedanter här. Men att inte orka är inte lättja. Fast det är väldigt svårt att särskilja dem känslomässigt när man ställer krav på sig själv.