Är jag rå och hemsk?

Jag tycker inte att varje död är en förfärlig tragedi. Jag tycker att folk som får dö relativt lugnt efter ett långt liv har det rätt bra. Folk som slipper lida, både till kropp och själ och sinne, dör en god död. När unga dör är det däremot hemskt. Och barn ska bara inte dö före sina föräldrar, vare sig barnen är 40 eller 4.

Men jag kan faktiskt inte bli särskilt upprörd när jag läser om 83-åriga Lisa som fallit i hemmet och ambulansen/trygghetslarmet fallerade så hon dog på sjukhuset nästa dag. Det ska givetvis inte vara så att folk i allmänhet ska få dö ifrån ambulansen. Men en kvinna på 83 år som dog i sviterna efter ett fall? För mig låter det ... normalt. Självklart kan hon ha haft mer liv kvar i kroppen, men när ska folk få dö? När morfar dog försökte de återuppliva honom länge, länge. Mormor undrade varför han inte fick dö. Vi kan ju liksom inte försöka bota allt hos alla, alltid. Folk måste ju dö av nåt också, till slut.

Låter detta pragmatiskt intill omänsklighet? Jag menar det inte som att ett liv inte har värde, eller att man inte saknar dem som gått bort. Självklart menar jag det inte så. Men det verkar som om allt till varje pris handlar om att leva längre. Själv föredrar jag att leva mer i de stunder man har, inte så mycket att lägga fler stunder till livslängden. Ett liv som är levat till fullo, med passion och intensitet, och en barnslig upptäckarglädje, det är ett gott liv. Och efter ett sånt liv hoppas jag själv att få dö en god död. Att när Döden kommer för att hämta mig, att folk då inte slåss för att till varje pris hålla mig kvar. Jag vill inte hamna mitt i ett slagsmål när jag ska gå bort. Är det dags så är det dags.