Fredags-sur

Har just använt ett stort sjok av min mentala energi för att läsa en oimponerande artikel som började med två ord rätt från ordboken och följdes av två eller tre grammatiska tveksamheter. Pompous a**. Värdelös artikel, korkad skribent. Jag är sur.

Fast egentligen inte. Är supertrött i känslorna för att min syster har förlorat sin man vid 31 års ålder. Man går liksom sönder av en sån sak.

Orkade dessutom egentligen inte klä på mig, fast jag gjorde det ändå, och Mikael tvättade mitt hår. Så jag började gråta av trötthet när jag bredde macka.

Och så läste jag imorse att norska helseministeriet vill ge nio miljoner till att forska på LP (Lightning Process). LP är en vansinnig pyramidorganisation där kursledarna tjänat miljoner. Det går ut på att man på tre dagar och för det facila priset av 16 000:- ska lära sig att man inte är sjuk och sluta tänka som en sådan och istället bete sig som frisk, för då blir man det. Om man inte blir frisk, är det för att man inte har försökt nog mycket. Patienter med ME blir bevisat sämre av LP, medan några med oförklarlig trötthet faktiskt kan bli bättre av LP. Om allt man behövde var en spark i ändan,  men inte om man har en neurologisk sjukdom. Grr. I England, där uppfinnaren av detta spektakel bor, har LP i domstol förvägrats rätten att nämna någon sjukdom i sin reklam, eftersom det bevisats att det inte hjälper mot ME, cancer, MS, aids mm. Men så långt har man inte kommit i Norge och detta vill man alltså ge nio miljoner skattefinansierade forskningskronor.

På samma gång som de där två norska cancerläkarna saknar 10 miljoner för att slutföra sin studie som verkar ha hittat en bot mot ME (67% av patienterna är fortfarande avsevärt bättre efter flera år), och som prisades av seriösa forskare (ni vet såna som faktiskt gått läkarlinjen och sen har massa års erfarenhet, till skillnad från LP-folket, som inte har en dags medicinsk utbildning. Eller, nån kanske har det, men det är ingalunda ett krav och själva kursen inte är ett spår medicinsk) över hela världen. Och som norska regeringen med rätta var så stolt över förra hösten och lovade överösa med pengar så att deras forskning kunde bli färdig, eftersom den var så lovande.

Min första tanke är våld. Kan jag få slå nån där i helseministeriet? Det är knappt så man borde få bo på jorden om man är så urbota dum. Min andra tanke är att nån i regeringen måste få ME, svår ME. Så att de fattar! (Men den sjuka personen skulle väl i så fall inte orka föra den kampen! Rävsax!!) Bevisligen och trots att Världshälsoorganisationen för 30 år sedan kategoriserade ME som en neurologisk sjukdom tror man fortfarande att ME är "att vara lite trött" och att man "bara ska ta sig samman".

Jag brukar inte ta på mig offerrocken, och tycker det är snudd på övertramp att dra till med ordet kränkning, men nu är jag verkligen arg, besviken, ledsen och ja, förnärmad. Jag är inte bara lite trött och jag behöver inte bara ta mig samman! Ge forskarna pengar, inte charlatanerna!!!

Måndagsmiddag

Mikael och jag har varit gifta i tre år, den 12 september. Det här året hade vi planerat att fira det ett annat datum genom att använda en Grouponkupong och äta middag efter min botoxbehandling. Det visade sig vara mer än lyckosamt att skjuta upp det några dagar, för jag var fortfarande för ledsen för Robs bortgång den tolfte för att vilja fira.

Men i måndags hade vi då en bordsbokning i Gamla stan. Vi fick ca 60% rabatt och fick trerätters middag för bägge två för lite under 400:-. Vilket fynd, eller hur.

Jag åt typ en toast Skagen som var ok. Mikael åt nåt spännande med getost, rödbeta och balsamico. Sen åt bägge två oxfilé med enorma klyftpotatis från Idaho och chipotlebearnaise. Jag tror chipotle är en sorts chili. Huvudrätten var fantastisk. Sen åt jag creme brulee. Den var jättefin. Mikael åt en lite för uppuffad banana split. Min meny var som hämtad direkt från 80-talet, det är jag medveten om. Men jag gillar gammal hederlig mat mer än ubermodern mat, så är det bara.

Vi hade också supertrevligt. Det var spännande med andra människors smaker på maten, och att gå ut med både mascara och nagellack och känna sig fin. Mikael var också uppklädd och vacker och konverserade ledigt och intressant. Jag kände mig uppvaktad och som man gör i början när man lär känna varandra, när man är intresserad av att höra vad den andra tycker om allt från skolpolitik till ... ja, vad är motsatsen till skolpolitik på ett konversationsmässigt plan? Grädde?

Jag har haft migrän fast väldigt försiktigt sen jag fick botox. Så är det jämt. Antar att det retar migränmusklerna att få en spruta inkörd i sig. Men jag klarar mig i princip på alvedon, så det är inga allvarliga huvudsmärtor det rör sig om. Jag är oerhört tacksam för att jag fick komma till min neurolog för tre år sen och för att han har fått bort så väldigt mycket migrän ur mitt liv. Och för Sveriges politik, som låter mig få dyra sprutor med kjempestor subvention.

Men mest är jag tacksam för Mikael, att han lever, och lever med mig. Fast han är lättare att njuta av utan migrän. Så jag älskar både Mikael och neurologen.

Snabba kast

Har lagat potatis- och purjolökssoppa och citronmuffins idag. Att jag har problem med att inte göra för mycket? Jo, jag vet.

Blev visst filosofisk av detta, för jag tittade på en nagel där nagellacket börjat flaga. Målade dem inför utemiddagen i måndags (det får bli ett annat inlägg för jag har redan för många saker i huvudet som har med det här inlägget att göra). Eftersom jag blev så slut av i måndags har jag i princip legat ner sen dess och naglarna har håłit sig bra. Men hushållsarbete och nagellack är inga vänner, ju. Och från att ha sett så snyggt ut ser det mer än fult ut, nu när de börjar flaga.

Alltså, jag menar att saker och ting kan vara på topp och i botten med väldigt liten tid emellan. Sånt är livet. Inget att göra åt. Men ibland kan priset för att leva vara rätt högt. Inte precis på nagellacksflagningsnivå.

Oense

Ibland kan man vara oense, t ex om Mikael och jag inte håller med varandra om att han är dum. Måttet på kärlek måste väl vara hur lång tid man behöver på sig från att tänka Du är en idiot!, till att säga Du kanske är en idiot, men jag älskar dig. Tänk att kunna vara så klarsynt att man inte behöver få den andra att förstå just på vilket vis personen är dum, utan hoppa förbi resten av spelplanen och få 200:- av banken. Så står man på ruta ett igen, ett nytt oskrivet ark (det var förfärligt vad jag blandar äpplen och päron idag). Att inte bry sig om småsaker känns väldigt zen.

Och jag vet att jag är ovanligt öppen, men jag önskar att det fanns en blogg, kanske man inte visste vem som skrev den, där inget skulle hållas hemligt. Fast den privatutövade porren hör inte hemma här. Men ett vanligt äktenskap. Med hög igenkänningsfaktor. Haha, bråkar ni också alltid om vem som ska... eller precis så säger min och jag bli bindgalen på honom. Eller min man kommer ihåg att vidarebefordras komplimanger om nåt jag gjort men som sas när jag var utanför ruumet. Sån omtänksamhet slår lätt en man som är en idiot iblan) nu börjar jag bli yr /avpillrena. Jag vet av erfarenhet att jag inte är lika smart idet läget som jag tror. Såjag slutar nu.

Vem är din man?

Jag gifte mig med en man som liknar min pappa och Ellen gifte sig med en man som liknar mamma.

Vem är du gift med?

Faktiskt ett gapskratt

Mikael la sig igen imorse när hunden kommit och hon låg bredvid oss i sängen. Mikael säger att han gäspade stort och när han öppnar ögonen har hunden sin nos inuti hans mun.

Alltså, den hunden. Klappade henne ett tag innan jag somnade om. Mikael var vid det laget och jobbade, och då gillar hon mig igen.

Fick fint besök av en god vän. Åt färdiga pannkakor men motstod glass. Har fått feber trots att det mest ansträngande jag gjort idag var klä på mig. Är faktiskt redo för sängen nu.

Sova säng säng säng

Har haft osedvanligt svårt att synka trött och sömnig ikväll, men tänkte prova att lägga mig ändå. Så jag öppnade skåpet och skulle ta min sömnmedicin. Då låg mina första sömnpiller kvar i ransoneringsburken. Vet inte om jag tog dem ur paketet när jag skulle, eller om jag inte har tagit några. I så fall förklarar det ju bristen på sömnighet. Härom kvällen tog jag däremot dubbla. Mikael kommenterade att jag verkade ovanligt vinglig. Det var jag med. Helt borta i kropp och knopp. Sluddrade och vinglade. Vet inte varför det är så kul att folk betalar för det på krogen.

Och nu börjar jag märka att det verkligen inte funkar i huvudet. Skulle köpa deo och såg att de hade Cornetto för 5:-. Förra gången jag såg det hade jag köpt en till mig själv, men ingen till Mikael, och fick så dåligt samvete över att jag inte hade tänkt på honom. Så idag gjorde jag mig minsann till och köpte varsin. När han kom hem sa jag glatt att jag hade köpt glass till honom. Efter att ha tackat mig  påminde han mig om att han hade köpt en hel kartong med glassar när glassbilen kom. Om det nu var igår. Det hade jag glömt. Och just det, jag skulle ta en glass från frysen, och alla ligger utspridda i översta lådan. Det var en Hemglass-blandlåda så jag valde bort strutarna och skulle ta en dubbelnougat. Tog en, lät den smälta lite, och blev sen väldigt förvånad när det var en sandwich. Samma sak med mitt kvällste, som jag tvingar i mig nu. Jag tittade nämligen på teerna, bestämde mig för pepparmynt, och sen när det började lukta te fattade jag inte varför det luktade svartvinbär. Det verkar som om minsta sak blir fel, tankarna avbryts mitt i och blir inte vettiga. Om det här inlägget är förståeligt är det väl första gången på den här veckan, och om inte, så sa jag ju att jag var lite borta.

Jaja, jag ska ju inte varken operera eller disputera, så det får väl vara såhär.

Orkade inte gå på ME-föredraget i stan härom dagen. Det var synd. Hade tänkt tvinga mig dit, oavsett hur jag mådde, men tre dagars gråtande hade jag inte räknat med att behöva övervinna. Hoppas hitta nån utförlig beskrivning.

Däremot blev jag lite glad idag. Vanna har varit här några gånger i veckan, eventuellt varje dag, jag vet inte. Idag vaknade jag till av att hon ville upp i sängen. Mikael sa att hon hade stått och gläfst utanför min dörr jättelänge innan han reste sig upp från datorn och släppte in henne. Men när hon så hade kommit upp i sängen och lagt sig bredvid mig, så tittade hon mot köket och undrade varför Mikael inte kom också. Det var så hon ville ha det. Mys i sängen. Inget jobb eller så. Trots att hon inte har något språk är hon så tydlig med vad hon vill. När han inte kom så hoppade hon ner igen. Tänk om problem kunde lösas så lätt... Men hon var gullig.

Har inte gråtit idag. Men mitt IQ har förmodligen varit lika högt (lågt?) som min puls. Vill ta med Ellysen på en resa, men just nu tror jag inte att något i hela världen hjälper henne. Och det vore ju misslyckat om jag sover hela dagarna och så får hon sitta där och gråta själv.

Mamma har förstört ryggen och kan inte ens gå ur sängen för att äta. Det också.

Tror alla är lite förstörda av det här.

Kollade förresten som hastigast på Norwegian och SJ på biljetter till begravningen. Att flyga var billigare. Det ska inte behöva vara ett ekonomiskt offer att välja det miljövänliga. Men jag är tacksam, vet inte om jag hade orkat åka tåg.

Hoppas ni sover gott. Det är viktigt.

Och säg jag älskar dig till någon, och mena det. Dagens läxa, hälsar Gud. Inte för att han använder mig som lärare till mänskligheten, men ni fattar. Jag ger mig nu. Bättre sent än aldrig.

Kram.

Dagens lipattack

Igår lipade jag mest hela dagen. Åkte till Apoteket (och där grät jag inte), men skulle sen till mamma och pappa och hämta post och vattna blommor. Närmaste vägen går förbi templet, genom den vackra trädgården, och jag fick stanna kometen och bara sätta mig och lipa. De var ju där så nyss, det är som om en dålig trollkarl har råkat trolla bort honom och han kommer inte upp ur lådan fast han säger Abrakadabra. Hjälp vad jag grät, fulgrät, skrek lite, när ingen hörde. Men det kom två personer förbi, en med hund och en med en liten flicka, Hon tittade på mig och undrade varför jag grät. Men hon var för stor för att våga fråga mig rent ut.

Sen spelade jag psalmer hos mamma och pappa i en timme. Lina Sandell måste ha känt till svåra saker i livet.

Och idag är det en vecka sen han dog. Även om vi inte fick reda på det förrän i fredags kväll. Det som ger mig hopp för Ellens skull är att nästan varje dag har varit lite annorlunda, känslomässigt. Berochdalbana är väl synd att kalla det, för det har inte precis gått upp, men det har varit olika. Och det är det som gör att jag inser att hon kommer att överleva, fast det känns nu som om allt är dött i hennes liv, inte bara Rob.

Vår fina Beth, gift med bror Johan, älskade Rob, som alla andra i fmailjen. Hon skrev inför idag den veckraste dikt jag läst. Ta en valium innan ni läser den, om ni är känsliga. Hon har skrivit den på fejan, så jag tror inte hon menar att den ska vara hemlig.


The Thin Veil
(for my sister-in-law Ellen, who lost her sweet husband a week ago today)

A week ago we lost him,
A week ago he passed,
A week ago, he left this earth,
And joined our Lord at last.
And for a week, we’ve mourned him,
And for a week, we’ve cried,
And for a week, we’ve missed the light
that went out, when he died.

But sunlight always comes again
To brighten up the gloom;
Springtime always blooms again
To spread its sweet perfume.
Though right now, all is dark and cold,
And feels an endless night,
God is guarding all of us,
and it will be alright.

Do not search for reasons why,
For God won’t always say,
At least not in the short term,
At least not right away.
But try instead to practice faith,
Believing in His plan
for happiness, and love, and peace
and joy for every man.

A week ago, he left us,
But he’s not really gone;
He’s but a veil away from us,
And his life still goes on.
And I believe he sees us,
And catches every tear,
And sends his love each moment,
And that he’s oh, so near.

For in the end, it’s only love
Our spirits carry home,
Which means we’re never separate,
Which means we’re not alone.
For love’s the thread that binds us all
From one world to the other,
And I’ll hold fast, and keep the tie
that binds me to my brother.

A week ago, he beat us all
Across the finish line,
But we will see him soon, my friends,
When God decides it’s time.

Bröllopsdag i onsdags den 12/9

Idag orkade jag gå upp ur sängen vd fem-halv sex. På kvällen. Tur att Mikael inte är krävande. Han envisades inte ens med att vi skulle äta ute idag, fast det är vår bröllopsdag. Han frågade om jag orkade med en korv i mojjen i centrum, men jag sa helst inte. Och jag hade glömt av bröllopsdan... Men så snodde jag ihop nåt som skulle likna middag, och så blev det äckligt. Jag hade köpt Philadelphia men hade varit så yr att jag inte såg att den hade 5% fett. Så maten smakade surt, trots att vi har bröllopsdag. Oh well. Mikael gillar min mat. Det är en sån komplimang. Fast själv åt jag upp resterna av makaronerna värmda med lite smör vid 00-tiden på natten.

Idag är det fortfrande sorgevecka, men redan före detta hade vi bestämt oss för att ta vår Groupon-deal ochåäta trerätters i gamla stan en annan dag. Den bli nu en stund efter botoxbesöket på måndag.

Jag undrar om Ellen har några åsikter om begravningsgästernas kläder. Jag tog per automatik på mig svart i söndag, det var vad jag kände för. Det blir nog nåt svart på söndag också, med Ellens J Crew-halband.. Men själva begravelsen, den är ju tudelad: Vi som älskde Rob sörjer honom och lider med hans fru, hans barn, hans syskon och hans föräldrar och vänner från många år i Sydafrika.Så vi sörjer Rob, saknar honom.

Men vi har ju också det ljusaste hoppet av alla, att få ses igen och att vi inte gifter oss tills döden [rätt brutalt] skiljer er åt utan för evig tid (Ellen vill görna veta när den tiden börjar. Kan man ställa sig i nån kö där, meb vipförmåner och gräddfil? Eller kallas sånt avlatsbetalning?)

Men "ljus klädel" som det annars står. Hur funkar det? Är det typ beige och grå då eller? För det kan väl inte var lila, cerise, blå? Glada färger? Kanske ljusa fast mesiga är det värdiga.. Hoppas hon räknar ut hur hon vill ha det och meddelar.

Jag hade cerise på mig i rätt hög grad idag och det passade inte riktigt in med sinnesstämningen.

Kanske en andningspaus

Idag har jag kommit på mig själv vid flera tillfällen att mitt huvud är som det brukar - tomt. Jag har bara gråtit lite och är tacksam för den här påminnelsen om att sår läker så småningom. Det är ok att Ellen får ett ärr, det är ju bara på ytan. Men det är nu när såret gapar öppet som man inte tror det ska gå. Men pausen jag fick idag var som en present från Gud. Hoppas ellysen kan få vila några ögonblick också. Och sova. Själv överdosersr jag mina sömnmediciner just nu, men i det länga loppet är det bättre än att tappa fart och få starta om från början med kall motor. Eller nåt, jag har ju inte körkort.

Märker ni, jag gråter inte nu. Det är sååååååå skönt.

Och det vackraste ljudet hörs bredvid mig; snarkningar från en älskad make. Som hade fräckheten att påstå att jag snarkade högt i soffan idag.

Klockan är 3:33. Beställer lite magi åt Ellen.

Hej och tack. Ni har verkligen hjälpt mig idag.

Köpslående

Sorgens faser, ni vet. En av dem måste vara köpslående. Jag har i tur och ordning erbjudit Gud först mig själv, om han ger Ellen Rob tillbaka, sen Mikael, och nu önskade jag livet ur Ellen. Jag vill hellre sakna henne än att hon ska sakna Rob.

Jag är så glad att vi inte får allt vi vill. Att Gud hör våra böner men inte alltid gör vad vi ber om.

Sicket skämt

Facebook föreslog precis att jag skulle bli vän med Robert McKnight. Han måste ha haft ett gammalt dubbelkonto som ingen har tagit bort.

Hur som helst. Det känns så förfärligt att jag tror att jag har gått sönder. Det går liksom inte. Och så är det värre för henne. Jag har i min svaghet sagt till Gud flera gånger idag att han ska byta ut Rob mot mig. Jag tar hans plats. Bara hon slipper det hon går igenom nu.

Ellen pratade med någon idag när jag hade pappa på luren. Jag har aldrig hört ett sånt ljud. Sån smärta i rösten. Nästan ett skrik på samma gång som gråt. Jag står inte ut. Hur kan världen fortsätta som om inget har hänt? Hur kan folk prata om normala saker på fejan?

Vaknade halv nio imorse, efter några timmars slumrande, och tänkte gå till kyrkan fast jag inte orkade. Tänkte att bara jag får sjunga några psalmer så får jag styrka. Tror jag grät femton gånger. Och på Hjälpföreningen var det "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" som avslutningspsalm.

Har nagellack på mig. Ett ljust, nästan genomskinligt. Målade på det i måndags kväll, för att känna mig fin med Ellen & Rob i templet dagen efter. Det har kommit loss en flaga, men det känns som om jag aldrig kan ta bort det, för det påminner mig om Rob.

Eftersom Rob inte har någon familj i Sverige, eller ens Europa, så har vi liksom fått ha honom helt för oss själva, vi Klarins. Det är mer som om jag har förlorat en bror än nåt annat.

Och jag börjar glömma, var det Kajsa eller Elsa som sa: Jag älska baaaala Lob. Jag älskar ju Mikael mest i världen, men han hade nåt särskilt.

Hans sista ord till mig var Hälsa Vanna, och så flinade han stort och varmt. Han hade åkt på min komet dagen innan och gillade den. Kallade den min MC. Det gillar kometen att bli kallad för, det låter coolt.

Åt spaghetti och köttfärssås idag. Slängde bara servetterna på bordet. Åt hungrigt. Har bara ätit en macka igår och en macka i fredags. Maten har inte smakat eller lockat mig, tvärtom. Är rädd för att Ellen som inte har mycket att ta av inte ska kunna äta, och bli som ett skelett. Usch, dåligt ordval.

Började plötsligt storgråta när jag stekte köttfärsen. Är så trött att jag skakar. Jag vet liksom inte hur jag ska klara detta utan att gå sönder på riktigt. Och samtidigt är jag SÅ ARG på att jag inte har hälsan och kan göra nåt för Ellen. Jag vet att jag kommer att få många tillfällen till det, men just nu står jag inte ut med att inte kunna lindra hennes smärta.

Har aldrig fått så många kramar som idag i kyrkan. Jag låg i sängen sen på eftermiddagen och skrev en minneslista över vem, så att jag kan säga till Ellen vilka det var. Deras kramar var säkert avsedda för henne. Fast jag är tacksam över de goda, omtänksamma människor som tänker på mig. Jag har det också jobbigt och om nån stärker mig så kan jag ge det till Ellen. Så tack!

Pappa hälsade en varning till Mikael att han måste motionera och mäta sockret och gå på regelbundna läkarkontroller, för att jag mår så bra med honom och att de inte skulle stå ut med att detta hände mig. Om man förlorar sitt barn så har man bara sin egen sorg att ta hänsyn till, de måste lida med sitt barn. Jag hör på deras röster att de är alldeles små, förtorkade. Det här är inte sant, det går inte.

Måste vara stark. Måste sova, får inte komma ur rytmen att sova varje natt. Kan inte göra nåt för Ellen om jag inte sover. Måste kunna släppa Mikael om hon behöver hjälp och jag inte kan komma. Kan inte vara förstörd.

Så många frågor. Kusin J sa idag att bårhuset inte är som på tv, att man drar ut en rostfri låda. De har som ett litet kapell, tänder ljus och så vidare. Jag är ledsen å hennes vägnar för att hon vet så mycket om döden, men hon har varit ett fantastiskt stöd idag. Vill inte tänka att Ellen ska bli stark så hon kan hjälpa nån. Skit i dem, min Ellys är före i kön.

Han kallade mig alltid Honla. Tokig, underbar. I sina vigsellöften för sju år sen sa han att han lovade att vara a little silly at times. Vet inte vad, men just de orden lät så poetiska och jag har aldrig glömt dem. Han var verkligen silly. Kunde lura vem som helst, och gjorde det också. Men stackaren, han la i en lägre växel när han lurade mig så jag grät en gång.

Om jag åtminstone kunde vara synsk och ge henne ett budskap från andra sidan. Har aldrig känt dragning till sånt knäppt förr, men nu skulle jag göra vad som helst.

Fakta vs gissningar

Ellen har räknat ut att han dog på onsdagens kväll, efter kl 17.40, när han messade henne, och, och nu är jag lite osäker, ca 20.30, då han fått mail som han inte öppnat.

Han dog inte i sängen utan i sin arbetsstol i Afrikarummet. Hade han mått dåligt hade han gått och lagt sig. Hade han haft symptom på hjärnblödning, vilka han känner till bra nu, hade han ringt ambulansen. Allt detta talar för att han dog snabbt och plötsligt och utan förvarning. Poliserna analyserade hur han hade hängt över stolen och sa mamma sak.

Och eftersom han hade haft en hjärnblödning 11 månader före det, så är han inte så dum att han ignorerar ifall han får varningssignaler. Alltså var det inte nåt att göra. Han dog bara.

Även om det här är fruktansvärda fakta är det ändå bättre att veta. Jag mår bättre när jag vet än når jag måste gissa, för min fantasi är lite mer på språng än den borde vara.

Och jag har kramat Mikael så många gånger idag. Så fort han kommer i närheten måste jag hålla honom i handen. Jag sov nära honom inatt även när han snarkade på mig. Jag vill inte byta min Mikael mot Ellens Rob, men det är ju så orättvist. Hon förtjänar sin Rob lika mycket som jag förtjänar min Mikael. Och ändå är det bara jag som har min. Hennes andra halva av sängen är tom. Han ska aldrig nånsin öppna garderoben och ta på sig någon av de 20 jeansen eller 40 slipsarna.

Ååååå, vad jag önskar att jag var lite piggare, då skulle jag ta några av hans slipsar och göra armband och halsband av dem. Så Ellen kunde ha en bit av honom hos sig, jämt:






Hittade alla ovanstående på Pinterest, sökning på DIY tie.

Sen finns det massa tips på hur man syr både det ena och det andra av en mansskjorta.




Det är i situationer som dessa jag är rent heligt vred på att jag inte är pigg och duglig. Men det är klart, kusin J & J, som kom förbi med blommor till mig, sa att jag kan göra mycket fast jag är här. Och jag hoppas de hittar några papper att förbereda eller något att skriva, eller någon att meddela. Eller några saker om begravningen att tänka ut. Det känns så mycket bättre när man kan underlätta för lillan.

Å, nu kan jag inte få idén ur mitt huvud att göra olika saker till Robs familj av hans skjortor och slipsar.

Mera lip

Skulle bara gå upp och kissa. Har sovit dåligt (vem blir förvånad) men har som väl är inte drömt massa jobbigt. Inte i natt, tack för det.

Men trots att jag har sovit dåligt är jag alldeles för vaken. Går mot allt förnuft in på fejan och kollar på lite bilder. Och så sitter jag här och lipar igen. De var så fina, så glada, så lyckliga. En sak de hade kämpat med länge föll så makalöst på plats härom dagen.

Man ska inte vara änka när man är 31 år.

Jag har mindre styrka än de flesta, men ändå vill jag ge ALL MIN till henne. Nej, okej, jag har mindre energi än de flesta, men kanske inte mindre styrka. Luttrad, tvingad att hitta svar till situationer som ännu inte fått bli uppfyllda. Men det är ju en sån särskild sorts sorg.

Men att mista sin make, jag kan inte komma över det. Hur ska hon stå ut?!? Bara det att sitta på en flygplats så långt bort i världen man kan komma, undantaget Australien. Inte veta om man får komma med, när man bara har standby-biljett. Och bara en sån fråga: Hur vet man om man ska till bårhuset och titta på honom? Man kanske vill ge honom en sista puss, titta på hans vackra ansikte, smeka hans kinder en sista gång. Säga ett hörbart farväl. -Eller är det värre att se en likblek, kall kroppsmassa som saknar det där som egentligen var Rob? Jag blir ju livrädd för att det ska ha börjat komma vätskor eller flugor. Sånt ska man verkligen inte behöva se. Man jag antar att personalen begriper väldigt väl dels vad den efterlevande har för behov, och hur de behoven går ihop med den döde. Men vilket totalt surrealistiskt beslut att behöva fatta! Den mentala kostnaden för det beslutsunderlaget måste vara enorm. Så att man inte orkar nåt mer den dagen utan måste gå och lägga sig.

Jag är rena lipmaskinen. Och hur ska jag kunna hjälpa till? Sjuk, dassig, 60 mil bort. Hon fattas mig!

Han fattas mig! Hans uncanny förmåga att komma hem till oss precis när jag bara har underkläder på mig. Fem gånger på sju år. Jag tror Mikael är skyldig Ellen en rejäl näckning. Och alla hans skämt, som jag (nästan tyvärr) inte går på längre. När han sjunger Happy birthday på Afrikaans, i tisdags, och alla var så lyckliga. Och Kirstis kantarellsås var middagens hödpunkt och vi fick en särskild och fin måltid för att vi alla (förutom familjens jänkare) var med och var finklädda inför det vackra. Ellen var så vacker, så lycklig, och de var så kära. Jag kan inte stå ut med att hon inte är sådär lycklig fortfarande. Mamma och pappa är snart där nere. De åker i sin snigelfart med mamma till sängs där bak i bilen. Jag vet inte precis vad de ska göra förutom laga mat, se till att hon får i sig nåt. Svara i telefon så Ellen får sitta ifred och gråta. Om jag hade varit där hade min duktigaste roll bara varit, som den söta historien: to help her cry. Jag fick Vannas matte att börja störtgråta när vi talade om hennes döda mamma, så nog är jag bra på att få folk att bli ikastade sin sorg med huvudet först. Kanske borde förfina mitt förfarande.

Min bror som inte kom över sin skilsmässa på många, många år, har lärt sig en hel del om vad som funkar och inte. Man måste prata, mycket och ofta, säger han. Och så borde man inte vara ensam. Men det lärde han sig the hard way, och levde med sin sorg som en konstant skugga i många år.

Vi vill ju lära oss av varandras felsteg, sätt som inte funkar osv. Nu måste vi hjälpa lillan att gråta, att sörja, att böla rejäl fulgråt. Hon kanske gör det helt av sig själv, men annars måste vi hjälpa henne med det. Vi måste nog också ha stora upplag av mjuka nässervetter -- nu kan hon ju ta Robs allerginäsdukar.... Och huvudvärkstabletter. Så hon kan sova. Vi måste också hjälpa henne att prata, mycket och ofta, säger hennes själsfrände i familjen om sina erfarenheter. Det blir svårare. Men vi får se.

Man skulle haft nån Dr Phil som kunde säga de rätta sakerna och sätta igång processen. Vet man som familj om hur man egentligen ska stötta en 31-årig änka?!?!

Rob berättade om vakhunden i SA och som när han kom i poolen snabbt sjönk ner till botten (hans muskler var för tunga) men fann sig, och började promenera på botten av poolen. Hans son fick dyka ner och hämta upp hunden.

Vi har också hört om vansinniga pranks, som när de lurade varandra med vilken thatmat som var beställd och några stackars polacker trodde de fick högsta styrkeklassen i sin mat och nästan blev gråtfärdiga. Jag har efter de här sju åren vant mig vid att ta mycket av det han säger som skämt. Men han är snabb. Han kan säga en lögn lika omedelbart och troligt som en sanning. Men så får man börja tänka och inser att han skämtar med en.

För när han mår bra skämtar han. Och därför var det så härligt för oss att han var skämthumör hela långhelgen. Han måste ju vila extra efter ColdPlay-konserten och hade öronproppar på sig och så starka värktabletter att mamma eller jag bara med nöd och näppe kände igen namnet. Men så blev han sen sitt gamla jag och slogs med Mikael om att vara bästa svärsonen och när den ene tog Makula bass (Big boss = pappa):s tallrik kontrade den andra med att duka av svärmors (eller mammsen som Rob kallar henne). They love their Klarin girls and would do everything to be in good standing with the in-laws. (Ursäkta att jag blandar språk. Ofta tänker jag på Rob på engelska och då kommer det ut som det var tänkt.)

Vi har de senaste dagarnas skämtsamma inlägg på Ellens facebook. För den invigde tog det inte många minuter att fatta att den telefonen befann sig i Robs hand: "I am the best husband in the world. My wife is so lucky." And she was so lucky to be his wife. They loved eachother from the tips of their toes up to every spikey strand of hair on Rob's head. Jag undrar bara om de som ska kamma honom inför - jag vågar inte säga ordet än, begravningen- gör hans friss lika ungdomlig som den var. Har de sånt mörkt puder att en sydafrikan kan se ut som sig själv? Han har nog samma färg som en italienare. Han måste se ut som en snygg skådis. Även om han är en något bleknad, försvenskad version.

Ändå är det inget annat sätt jag hade velat ha det på. Förutom 10 år till kanske.

Hans Makula bass och Mammsen, jag fick alltid heta Honla. Vill nästan byta till det, av respekt för en man som jag älskar, inte bara för den han är, utan den han är för min syster. Hennes drömprins, lång, mörk, snygg, rolig, andlig, intelligent, fast envis. Ordningsam. Men min syster är bara halv! Hur ska hon klara sig ur det här? Jag förstår inte hur hon ska kunna överleva. Jag bara lipar. Folk har ju överlevt sånt här förr, men hur de har gjort det vet jag inte riktigt. Johans svar är att prata ofta och mycket, och att inte vara ensam. Mitt knep är kanske mer en personlighetsgrej: Släpp ut sorgen när den kommer, så har du gråtit färdigt till slut. Fast det börjar om många gånger. Många gånger måste kroppen hinna göra nya tårar för alla de gamla var slut. Och då kommer en ny gråtperiod. Min nuvarande har precis slutat, så jag borde nog också sluta och sova mina sista nattatimmar.

Dessutom hoppas jag att personalen på bårhuset gör en ordentlig undersökning. Han var bara 52 år gammal. Det kan ju ha varit en andra hjärnblödning, som kom från ingenstans. Antagligen medan han låg och vilade, för huset såg inte stängt ut för natten, utan bara som för en liten nap. Jag hoppas han dog direkt, inte låg och led i sin ensamhet. Det känns väldigt viktigt att få veta vad, var, när och hur.

Och trots att man inte önskar nån att dens man dör, så var det kanske bättre att inte befinna sig i samma säng och vakna med en kall kropp bredvid sig. Usch, fast jag vet inte.

Igår medan jag gick och kissade för natten och tog mina piller kom plötsligt ljudet på tv:n tillbaka. Det hade varit på mute en stund. Jag var så slut och så skärrad, men jag lyckades komma på att det kanske var Rob som ville säga nåt. Det gick inte så bra, jag var så skärrad och slut både i kroppen men än mer i huvudet av alla känslostormar under kvällen, att jag inte förmådde koncentrera mig och lyssna. Tänk om han ville säga nåt till Ellen men jag kunde inte koncentrera mig för att höra det. Jag kanske kan säga att om du ville nåt så hörde jag inte vad du sa. Kan du ta det igen medan jag sover?

Eller så var det bara TV:n. Det kanske inte kommer döda som vill lämna budskap hela tiden. Men Madlèn gjorde det. Och jag skulle för Ellens skull önska att han sa nåt, sista, to hang on to.

Fast vi har alla ett sista budskap att glädjas genom. Som troende tror jag inte det här är slutet. Ellen och Rob är gifta i templet, d v s inte "tills döden skiljer er åt" utan "för tid och all evighet". Vi tror att när kroppen ligger i graven så går anden/själen till Gud. Så han finns fortfarande, Rob. Det är bara att han är lite längre bort än vi har lust med. Vi hade gärna haft kvar honom på armlängds avstånd eller så. För som det nu är så saknar vi honom. Fattar inte att himlen inte faller ihop som en misslyckad sufflé nu när han inte är här.

Ellen, jag ääääääääääääääääääääääääääälskar dig!

Sorgens stadier

Nån av sorgens stadier lär vara förnekelse. Jag måste vara där nu. Tårarna har tillfälligt torkat men jag skakar bokstavligt på huvudet gång efter gång och tänker: Det kan inte vara sant.

Och det kan det inte. Det går inte. Det är omöjligt. Det kan inte ha hänt. Det FÅR inte ha hänt.

Självutlämnande

Alla vet att jag är självutlämnande. Bland andra med liknande DNA är jag rätt ensam om det. Så jag ska tread very very carefully och bara försöka utlämna mig själv.

Någon jag älskar av hela mitt hjärta, och som jag är familj med, har gått bort, plötsligt, oväntat. Någon som var alldeles för ung för att dö, alldeles för värdefull för oss. Jag har gråtit idag för en "tvilling" vars liv har ställts fullkomligt på ända genom det som har hänt. Gråtit, skrikit, skakat, verkligen fysiskt känt en överväldigande sorg. Både för min personliga del, men mest å en annan älskads vägnar. Känner mig helt slut, och detta är säkerligen bara början på sorgen. Och den är inte ens värst för mig.

Ni som inte vet behöver inte oroa er för att det är er släkting. De som vet, vet.

Men de av er som  tror på nånting mer än atomer och celler får gärna skicka ut en bön, en tanke, en vadsomhelst till Gud, till rymden, eller till vad ni tror på. Inte så mycket för mig, jag har Mikael hos mig, men för min stackars ___________. Jag skulle göra precis vad som helst i hela världen för henne nu.

Fulaste ordet

Idag har jag hört vad som måste vara det fulaste ordet nånsin.

Bårhus.

Det är så lagom främmande på TV och på sidorna i favoritdeckaren. Distanserat, inte på riktigt. Någon påhittad person bara.

Men i verkligheten är ordet alldeles förfärligt.

Försök sen att kalla nån du älskar för "kroppen" och använd det i samma mening som bårhus.

Mindfulness

ME-föreningen i Stockholm ska ordna mindfulnesskurser i höst, typ åtta tillfällen var det har jag för mig. Jag har anmält mig, och tror att det är ett nödvändigt steg för mig som har en sån stressig och hetsig naturlig rytm. Jag har så svårt att lyssna på kroppen för jag är alltid upptagen med flera steg framåt. Jag har försökt i ett par år att ta det lugnare, men lyckas väldigt sällan. Har blivit mer och mer medveten om hur emot min personlighet det är och hur mycket jag måste kämpa för att leva lugnare. Min kropp orkar inte så mycket, men det som är jag, inuti, går fortfarande i 180 km/h. Så det är sällan jag klarar av att stoppa mig mitt i något och vila, för att jag helt enkelt inte hinner märka att jag redan tagit slut. Idag hängde jag upp lite tvätt och blev andfådd av det. Det var nästan första gången som jag lyckades märka att jag hade gått över gränsen för vad jag orkar, mitt i det, och inte bara efteråt när jag kraschar på soffan.

Men jag är supernervös för kurserna. De är typ två timmar långa, inne i stan, varje vecka. Det är för mycket. Och sen ska det vara en heldag också, vilket i sig är nästan löjligt jobbigt, och dessutom börjar det nån gång på förmiddagen, vilket är lika löjeväckande övermäktigt.

Så jag är riktigt rädd. Inser att jag lever med ganska mycket rädsla, eftersom jag mer eller mindre jämt måste vakta på precis allt jag gör för att inte bli sämre. På samma sätt som personer med ångest blir rädda för tillfällen när den brukar komma, är jag rädd för att bli sämre. Och jag har så många minnen av saker som har fått mig att bli sämre, att det är väldigt svårt att vara lugn och bara ta saker som de kommer. Att skriva det här blogginlägget är en ansträngning som jag måste föra in i checkboken och ha täckning för. Så "stora" saker skrämmer mig verkligen.

Jag känner verkligen att mindfulness skulle vara bra för mig. På samma gång har jag mycket svårt att tro att inte kursen i sig kommer att göra mig fysiskt sämre, i alla fall under några månader. Och hösten är så tätt inpå jul, och jag minns hur slut jag var förra julen, och så blir jag nervös för i år och att det ska bli ännu värre. Allting med min sjukdom har ju faktiskt blivit ännu värre, konstant, under 18 år. Jag är inte pessimistisk -- rent objektivt har jag blivit sjukare, även om mitt liv inte nödvändigtvis har blivit sämre i takt med sjukdomen, utan tvärtom.

Men jag är rädd. Det är ansträngande, så jag önskar jag kunde låta bli.

P.S. Läs en artikel om mindfulness här om ni vill.

2:52

Ni känner ju mig nu och vet att jag är vild av mig. Är så dekadent, så living on the edge, att jag la mig med en bok och en risifrutti i sängen.

Jäpp, så jobbar jag.

Födelsedag

Idag har lillan fyllt år. Fast med 31 år på nacken förtjänar man kanske att uppgraderas från lillan.

Nyss såg jag reklam för nån kryssning, och kombinationen Ellen och kryssning frambringade ett oförglömligt minne. För några år sen var Ellen och jag på Real Group-kryssning. Workshop och konsert. När vi äter buffémiddag hamnar vi bredvid en kör. De lät som en Vi som inte kan sjunga-kör, men betedde sig som om de var guds gåva till världens musikälskare. Jodå, de satt vid bordet och sjöng, eller snarare tragglade samma fras. Att tvingas lyssna till falska toner sjungna av synnerligen mediokra röster, det var en plåga. Men som ackompanjemang till maten?! Vi skrattade, led och mådde illa om vartannat. Ni vet hur en falsk ton kan få en att reagera fysiskt. Det är som en rysning kombinerat med illamående. _En hel middag._ Ellen som alltid äter långsammast lämnade det sista och bara gick till slut. Vilken måltid. Idag har jag ätit gott med bara samtal och skratt som ackompanjemang. Vilken skillnad.

Sommarens väder

Eftersom det var lite sommar idag igen tog jag kometen och postade ett brev, fick hjälp av mamma att tänka, åkte tillbaka till centrum och köpte lite middag, och tittade upp i himlen extra mycket. Kanske inte en jättebra idé medan man kör men jag körde i snigelfart. Fast jag körde in i cykelparkeringsstolpen utanför Hemköp och sen körde jag in i baksidan av kometgaraget. Min tankeförmåga var inte på topp idag. Men jag tog också en tur bakom det andra huset på Prästallen och beundrade bäcken och den vackra lövskogen och det var näst intill trolskt vackert. En härlig dag var det, vädermässigt.

Men det är som vår granne sa: Den här sommaren har man inte fått brännskador utan rostskador.

Dagens klokord

UnderbaraClara skriver ett inlägg om småbarnsföräldrar och separation. Superläsvärt. Hon slår huvudet precis på spiken. Läs gärna hela här.

(Har läst några av kommentarerna nu, och vissa använder faktiskt ordet "provocerade". Men jag tror att hon generellt sett har rätt, även om det givetvis kan finnas undantag, kanske till och med många.)

Här får ni ett litet smakprov som jag fastnade för.

När man precis blivit ihop kanske man har en dålig dag, eller vecka i relationen. När man har varit ihop längre kan man ha dåliga månader. När man levt ihop ett helt liv kanske man kan tänka tillbaks och minnas att de där tre åren, dom var inte så bra.

Inte för att vi har tre dåliga år nu, men jag vill gärna bli gammal och se tillbaka på ett liv tillsammans med Mikael. Det var faktiskt lite sorgligt när vi var på Ingers & Bengts silverbröllopsfest och jag insåg att vi inte kommer att fira 50 år som gifta, eftersom vi träffades lite senare i livet. På ett sätt, med våra skröpliga kroppar och dalande energinivåer, så är vi redan lite gamla. Mikael är ju till och med morfar. Och för den delen känns det som om jag har levt med Mikael jämt. Så vi kanske ska fira silverbröllop i september, istället för 3 år?

Solkiga kläder

Det finns okej reklam, sen finns det nån enstaka reklam som nästan är bra, och så finns det reklam som får mig att bli hatisk. Nu går en som jag på fullt allvar INTE TÅL ÖVERHUVUDTAGET! Det är hon som ska vara läkare och som tycker att det är viktigt för henne att man inte har solkiga kläder på sig, så hon tvättar med det där vita pulvret i den rosa burken. Jag tänker inte säga namnet, jag tänker inte ta det i min mun, än mindre ge dem ett uns av reklam via min oerhört välbesökta blogg.

Jag får blodstörtning när den reklamen kommer på tv. Brukar stoppa ljudet om jag har makten. Men nu ligger den bredvid Mikael, som sitter och jobbar i fåtöljen, med tv:n på. Så jag skrek bara, helt okontrollerat: Kan nån skjuta den kvinnan?!

Blev lite överraskad själv när jag ropade till. Men jag HATAR verkligen den reklamen.

(Först tänkte jag sätta in en bild av kvinnan, för att irritera er. Men det skulle vara som att, utan förvarning, Lisen, sätta in ett foto på surströmming eller andra vidrigheter. Ni ska inte behöva vara rädda för min blogg. Den ska vara er trygga hamn i cyberrymden. Så ingen bild på "läkaren". Fridens!)

Sur!!

Vi åt tacos här för, vad jag tycker, inte så länge sen. Hade tänkt göra nåt med resten av bröden idag, soft tortillas i röd förpackning (är det Santa Maria som är röda?). Men de var helmögliga. Den översta hade kanske 50 mögelprickar på, dvs mer än ett småprickigt tyg, och av dem som låg under så hade alla utom en tortilla också mögel på sig.

Så då blir det inte middag utan frukost. Tar mig ett par mackor ur Skogaholmspåsen, färdigskuren limpa. Den kan man lita på. Möglar inte på veckor. Som riktigt bröd.

Hårt arbete

Det där med att vara fotomodell, det är hårt arbete ska ni veta. Förutom att jag var lite av ett nervvrak igår när fotografen hade gått, så orkade jag inte varken laga middag eller baka en kaka efter Den Stora Ansträngningen. Det är jobbigt att le och visa fram rätt kroppsdelar och hålla tillbaka andra (och samtidigt kolla så inte den alltför nyfikna bysten tittar fram).

Dessutom har man hårt arbete framför sig på kvällen. Att tvätta bort allt det där sminket är inte lättvindigt gjort. Det tog flera bomullsrundlar att få bort mascaran, och hela ansiktet var fullt av foundation. Så jag tvättade på längden och tvären och skrubbade också med Oriflames rosa Comfort Hydrating Scrub. Och så på med Apotekets Decubal efter det. Och trots att jag åt TVÅ risifrutti igår (jag är lite överkänslig mot ris och åt dem som belöning under dagen för att jag varit så duktig på fotograferingen) så är jag riktigt mjuk i ansiktet idag. Det där med daily facial regime är väl en bra idé. Som jag brukar vara för lat för. Om jag inte sminkar mig (vilket jag aldrig gör när jag bara är hemma) gör jag inte så mycket förutom att smörja in ibland.

Men nu kan ni ju få det från nån insatt, att dels är fotomodellande hårt arbete, och dels blir man faktiskt lite snyggare i ansiktet om man tar hand om sig. Måste kanske gå och se till att Mikael klappar mig på kinderna innan jag förfaller igen.

Eller så ska jag motverka förfallet. Vi får se.

Inte "om"... Du _har_!

Ett av de värsta svengelska uttrycken jag vet är "Jag ber om ursäkt om jag har sårat nån". Det var tydligen lite kärringfight i det där hollywoodfruarprogrammet som verkar ha gått på TV idag. Jag såg det inte men slank över en artikel om oförskämdheterna som tydligen flyger lågt i år. Eller alla år, i det programmet.

Tydligen hade nån varit elakare än de andra och använt uttryck som "avdankad porrstjärna" och "transvestit". "Men jag ber om ursäkt om jag sårat nån."

Det är den sämsta ursäkt som finns, nej, det är inte ens en ursäkt. Vad man säger är Om nån blev sårad - OM nån är så dum eller känslig eller svag att de blir ledsna när jag kastar elaka glåpord efter dem, så är väl det upp till dem. Jag kan ju inte välja hur de reagerar.

Själv tycker jag en riktig ursäkt gärna får ta en stund, några ögonblick eller rentav dagar. Ursäkten ska inte komma, lättsinnigt sprutande ur en kanon, med vändande post, så att säga. Nej, den som sagt/gjort nåt dumt eller obetänksamt behöver först inse vad man egentligen har gjort. Hur det kändes för den andra att bli kallad transvestit, när man kanske fixat till sig lite extra för att vara med på tjejlunch i TV. Gjort sitt bästa för att vara söt, försökt begrava rädslor och komplex i en koffert i källaren, men så låser nån upp den och plötsligt visas människan i all sin sårbarhet, ja, rentav i sin just-sårad:het.

OM jag har sårat nån. Och det kan jag inte tro att jag gjort, så den där ursäkten jag säger nu är mest för att jag ska verka civilicerad. Just det, det är precis så jag tolkar det.

Lite shoppingtokig, kanske?

Har 133 grejer i min minneslista på eBay. Liiiiiiite överdrivet kanske. Här är några favoriter (det tillkommer frakt på de flesta priser nedan, men ni anar ändå vilken näsa för fynd jag har -- tack, mormor!):

£1,49 för  alla 10. Jag kan tänka mig att börja göra armband, typ friendship bracelets med pärlor i. Finns massor på Pinterest.

£1,79/m. Ifall man har en tråkig top kan man sy på ett litet ankbröst eller vad det heter.

£0,99. Klänningen är för stor för provdockan, men på mig skulle den nog vara cool.

Garn. Det finns hur mycket som helst. Ska virka en liten pläd i olika nyanser av beige och grått, som ska passa i det "nya" vardagsrummet. Just det här kommer från några Scottish highland sheep och kostar bara ett par pund.

£2,19 inkl frakt. Auktionen går ut imorgon men hittills är mitt bud det ledande. Det står att färgen ska vara grå, men det är jag inte säker på. Men för £2,19 riskerar jag gärna att få vilken färg som helst. Det finns också såna här halsband för $140.

Inte riktigt säker än. Bara £1,04, men frakten är på hela åtta pund, så förmodligen inte.

Den här däremot. Monsoon, £4,50.

Monsoon igen. Vilken höstjacka! Den är bara uppe i £6,03 än så länge, men jag är rädd att den kommer att bli för dyr i slutändan. Det är sex dagar kvar. Kommer nog gå för några hundralappar. Det är jag för snål för. Behöver den ju inte, vill bara ha.

Äkta läder, £1,20 plus nåt på 8 i frakt. Handtagen var lite slitna, därav det låga priset. Och den ser inte särskilt röd ut, fast det står att den är det. Vill verkligen ha en vinröd väska i höst.

Klocka från Kina för £5,69 inkl frakt. Billigare än att byta batteri i den jag har nu!

Tänk vad man kan göra med 25 tassels för £2,99. Det snurrar av idéer i huvudet.
OK, det var dagens fönstershopping.

Fast nu vet jag varför jag fryser och har ont i magen. Jag har glömt att äta frukost. Mikael har köpt källarfranska. Vägen till mitt hjärta går nog genom källarfranska. Mmm. Vi hörs!

Nervvrak

Har sagt tack å hej till fotografen som har fotat mig inför ett reportage som ska komma i tidningen i höst (jag fick ha varm jacka på mig på fotona med kometen). Låt oss bara säga att mina nerver är glada att jag inte är fotomodell. Jag är så lättad nu när det är över! Det har tagit mig 20 minuter att få ner pulsen till normal igen. Det är inte lätt att vara självkritisk perfektionist gone fat när man ska in i tidningen. Hujedamej!

Borde passa på att gå på restaurang (det var väl ett år sen sist? Om inte den där gången jag fick mat på donken utanför Ica räknas...) ikväll, för så här sminkad har jag inte varit sen jag var på bröllop för ett år sen. Har både mascara och örhängen. Och foundation. Tänka sig.

Haha, innan Mikael gick kände jag att jag måste avkräva honom några komplimanger, för att lugna mig. Den första blev bra, men räckte inte, kände jag. Men så fick jag en kram som sa mer än ord. Då blev jag relativt lugn. Tur att jag har min Mikael!

Och bara lugn, jag ska nog säga till när ni måste köpa Allers. Om det nu var Allers. Jag har liksom glömt av den detaljen.

Hejhej folk.

Nervös

På tisdag kommer en fotograf hem och ska fota mig inför ett reportage i Allers. Jag är nervös. Råkade se ett kort på mig från för 5 år sen tror jag. 25 kg mindre (och då hade jag ändå gått upp några kilo och gått ner de flesta av dem, men jag tyckte jag vägde lite mer än idealet då, hrmf!). Sånt ska man inte titta på. Särskilt inte innan man ska komma i tidningen.

-- Hur ska jag bli nöjd med mig själv tills på tisdag, så jag vågar detta utan att bli så nervig?

J Crew Bubble Necklace

Jag läser inte så många svenska modebloggar -- rättelse, jag läser inga svenska modebloggar. Men jag läser någon amerikansk, av och till. Förut läste jag kanske fem som bloggade om "mormon modest fashion" (se några exempel här) men jag tröttnade. Dels var det inte riktigt min stil, dels käns det ibland lite för ytligt att fördjupa mig så i folks vardagsklädsel.

Pink Peonies, den jag kallade "någon amerikansk" ovan, älskade jag först när jag hittade den. Hennes klädstil är så mycket mer lik min än de flesta andra jag har hittat. Men så väger hon kanske hälften av vad jag gör, och har dessutom ofta rätt dyra kläder, följer för det tredje trenderna lite för slaviskt för min smak. Och för det fjärde tycker inte jag att hon alltid har "mormon modest" kläder på sig. Och så är det ju det där med att ägna sig åt det som verkligen är viktigt. Så just nu prenumererar jag inte på hennes blogginlägg, men kollar bloggen ibland ändå när jag inte har nåt att göra och måste ligga och vila mig.

Men hur som helst. Massa amerikanska bloggare har på sig detta halsband. Det är svindyrt men det finns såklart kopior på eBay.


Kopior, ja. Mikael är väldigt noga med att man inte ska köpa kopior. Han har ju levt på det han själv skapar (dataprogram är kanske inte kreativt på samma sätt som mode, men ändock är det ju nåt man själv har slitit med att tänka ut och göra och behöver få betalt för) och gillar inte att man "stjäl". Men jag hade aldrig köpt J Crews eget halsband, så de har inte förlorat några pengar på mig. Det är först när det finns en kopia som jag överhuvud taget funderar på att köpa nåt liknande.

Och är inte color blocking stöld av Piet Mondrians berömda målning från 1930?


Mondrian-inspirerade plagg finns det gott om. Dessa nedan från YSL och Nike har Mondrian med i namnet, så de har uppenbarligen velat återkoppla. Men Calvin Klein-klänningen i blåvitt, är den stöld av idé? Var går gränsen? Och flera personer kan ju få en bra idé, oberoende av varandra. Inte helt lätt, eller hur.



 

Kinesiskt mode

Har glömt var jag såg följande bild (men jag tror det var Light in the box) men det var definitivt nån kinesisk sälja klädersajt. Tydligen är inredningsmode synonymt med Ikea. Räkna och se hur många prylar från Ikea ni hittar i bilden :)

Döden döden döden

Hörde igår om hur någon i vår utökade familj här i Västerhaninge hade krockat med ett rådjur på motorcykel tidigare i veckan. Sånt kan verkligen gå illa.

Någon annan i en helt annan del av den utökade familjen (i Sydafrika) dog för ett par dagar sen. En frisk man i sina bästa år -- ett par år yngre än Mikael, rökte inte, sprang maraton varje år -- fick hjärtattack under en promenad och dog.

Ibland kan man klara sig fast man inte borde, ibland klarar man sig inte och ingen förstår varför.

Passa på att krama, berömma, tacka, säga vad du känner. Gära nåt snällt för nån du älskar.

Tänk efter om tjafset verkligen är nödvändigt. Det är det sällan.

Och jag vet att det här inlägget låter smörigt, typ som ett bildspel med häpnadsväckande vackra naturbilder och kursiv text på ena sidan. Men det är sant ändå, och inte mindre sant för att det är smörigt.

Så fort Mikael kommer in från gräsklippningen ska han få en puss. Vare sig han har plockat ur diskmaskinen eller inte.

Fadäs, minst sagt

Läste härom dagen om en tavla av nåt slag från 1800-talet i en kyrka i Spanien och som hade blivit lite fuktskadad. En tant på 80 år tyckte att det behövde fixas, så hon gav sig helt sonika in i kyrkan och började måla. Trots att det var folk där var det ingen som upptäckte vad hon höll på med. Ni har säkert läst historien i nån tidning eller sett om det på nyheterna. Det är i alla fall hejdlöst roligt och tragiskt på samma gång. Tydligen var tavlan inte antik på det sättet att den var värd en halv miljon euro. Då hade jag nog dött.

Man ska i alla fall kolla med tanten vad hon har använt för material och se om man kan återställa den till ursprunget och sen fixa den på rätt sätt. Men detta är ett oerhört tacksamt ämne att skämta om på nätet. Ett gott skratt förlänger ju livet, så skratta på! (Dessa har jag sett på fejan, utan källor.)


Envis hund

Vi hade hunden hos oss igår. På kvällen kom C och hämtade henne. Hon gick, bokstavligen utan att se sig om. Men så började vi prata, och hunden satt fint och väntade. Så kommer Jacq och Joa och Vanna känner massa spännande hundlukter. Det hälsas och klappas mycket ordentligt. Hm, det vore trevligt med lite besök, ser hon ut som om hon tänker, och går tillbaka in och sätter sig på vår hallmatta. Sen ska C gå hem och kallar på hunden. Ingen reaktion. Mikael putter på rumpan så hon ska gå. Dödkött. Peta. Putta. Trycka. Släpa. Dödkött. Hon vill vara kvar och spelar motvillig hund med hela sitt Oscarsregister. Hjälp vad jag garvade. C fick lyfta bort henne.

Objudna gäster

Vi har ju en rad med rosbuskar på framsidan. Just nu dignar de av mörkröda rosor. Fast vi har ju inte köpt buskarna själva, så jag antar att de egentligen tillhör bostadsrättsföreningen. Det är alltså därför jag har ett litet styng av dåligt samvete när jag stjäl med mig ett par rosor in och sätter i vas på köksbordet. Och eftersom det kom barn igår bytte jag de vissnade rosorna mot en kvist med färska. Fyra roskronor i en liten vas.

Jag fick också objudna gäster med mig in. Fyra tvestjärtar bodde i rosorna och kom fram på olika tider igår kväll. Fyra tvestjärtar!

Jag är antagligen världens största mes. Men jag tyckte de var jätteäckliga. Och så kröp det på hela mig när jag hittade den sista. Usch. Tycker inte om objudna gäster.

Men ni som har två ben är välkomna hit. Ni och en viss liten rumpslickare som heter Vanna, med fyra ben. Men ni med fler ben än så är. inte. välkomna.

Slut

Man brukar ju säga nåt om att man har dagar kvar i slutet av pengarna. Jag är lite för trött för att räkna ut vad jag menar, men nu har sommaren tagit slut fortare än dagarna. Alltså, det är augusti och borde vara sommar, men det är det inte. Idag hade jag strumpor på mig. Dessutom hade jag fleecetröja på mig ute.

Så det där med att det har luktat icke-sommar två gånger var en äkta varningsklocka. Efter söndagens sista skälvande värmevallningar går vi nu mot en ny vinter. Den kan bli som förrförra, lång och snöig, eller som förra. Och den var mer som en utdragen höst. Så nu kan det bli vad som helst. Dock borde vi ha två månader på oss innan det börjar snöa.

SMHI må säga vad de vill, men kom ihåg var ni hörde det först.

Dagens glädje

När jag lagade middag var Mikael med Neo på lekplatsen. När de kommer hem ger Neo mig en perfekt liten klöverblomma. På fullt allvar har han, ocoachad, sett en blomma ute och bestämt sig för att ta med den hem till mig. Tror ni jag dånade eller? Smart mamma, att lära även en liten pojke att flickor gillar blommor. Passa er, tjejer i 2-årsåldern. Ni kommer att falla som furor.

Och vi hade också en trevlig stund tillsammans på verandatrappen. Och han ville nästan följa med mig och vila, med i sista sekunden hittade moffa en barnkanal.

Ja, idag är jag kär i både Mikael och Neo. Och Vanna! Charlotte kom gående precis när jag hade slängt sopor. Jag höll på att missa dem (det har varit en sååå full vecka och jag är som i en dimma, fattar inget, minns inget, tänker fel. Jag hade till och med glömt att Lina är gravid och sa inte grattis eller nånting. Jag försöker att inte låtsas om att jag är så borta i huvudet mycket av tiden, och försöker låta bli att be om ursäkt för det hela tiden också. Men det är pinsamt ibland.

Och nu har jag glömt vad det här inlägget handlar om. Ska jag scrolla eller ta det som ett tecken på att min hjärna behöver vila? Nummer två är nog klokast. Vad var nummer två? Det känns som om jag här glömt nåt nu.

Jag känner mig i alla fall glad. Måste ha haft en trevlig dag. Har inte heller superont i benen. Det är jag glad för. Och så började jag på en ny bok igår, och den var mycket bättre än den förra jag läste. Fråga mig inte vad nån heter.

Har jag förresten redan berättat att härom natten reste Mikael handen upp i sömnen och började klappa på nåt osynligt med pekfingret. Det enda jag kunde komma på som skulle se ut så var om han klappade en kyckling på huvudet. Men vi pratar ju om en man på 50+ som ofta luktar diesel och jord och har äkta varselbyxor (såna där illgula med reflexer), så klappa kyckling lät gulligt men inte så troligt. Tittar lite mer. Plötsligt ser jag att han också rör fingret horisontellt, och inser att han navigerar på en luftmobil. Det var också gulligt. Fast allt som Mikael gör är gulligt. Nästan.

Mikael kunde inte räkna bakåt när han gick hem från stationen och mätte sockret med en gång han kom hem. Det var rätt lågt. Han har fått en ny medicin som liksom kullkastar allt han har lärt sig om hur mycket insulin som motsvarar viss mat osv. Jag vet att det är lite konstigt, men ibland är jag glad att det inte bara är jag som är sjuk. Dels kan han förstå vissa aspekter av min sjukdom bättre, dels känner jag mig nyttig när jag får agera sköterska. Jag, som duger till så lite (och inte sagt med dålig självkänsla, utan för att jag är så sjuk just nu och faktiskt inte duger till så mycket) är viktig för honom på ett fysiskt sätt, inte bara sådär luddigt som att jag gör honom lycklig, fast det såklart är det viktigaste och det som gör mig mest glad. Jag kommer inte ihåg början på meningen längre. Det är dags att sluta.

Jo, dagens glädje, var det. Fick en till. Känslan när det plingar i telefonen och man tror att man bara fått mejl från groupon, men så är det fyra goa kommentarer från en vän. Jag blev så glad.

Och eftersom min blogg är självutlämnande skriver jag rent ut att ni hemskt gärna får kommentera. Hej, din gamla kossa, kan vara ett förslag. Ni kanske har bättre. Skriv dem gärna.

Dagens efterklokhet

Jag har insett att jag drog igång saker och ting för att få kometen alldeles för sent. Jag har varit så dålig att jag inte har orkat använda den som jag hade kunnat om jag inte skjutit upp saken så länge.

Det konstiga är att jag lär mig så långsamt. Jag är nämligen inte alls redo eller modig nog att prata med min läkare om personlig assistent. Jag hade nog vågat prata med min gamla läkare i Borås. Saknar honom. Jag behövde aldrig bevisa eller försvara nåt för honom och ofta inte ens förklara. Saknar att gå till en läkare som vet mer än jag.

Lär mig långsamt, just det. I detta nu minns jag att jag tog ett halvår på mig innan jag sa till min läkare att jag trodde att jag var deprimerad, och sen ytterligare ett halvår innan jag hämtade ut medicinen. Vad lär vi oss av detta? Att man inte ska vänta, tänka efter så mycket, kämpa emot. Man ska gå på magkänslan. Det är ju ändå så det kommer att bli. Varför dra ut på processen onödigt långt?

Men det är lättare att veta saker än att lyckas göra dem.

Pappas tummar

Jag stoppar ofta in tummen i handen. Det är nån ärtflig grej jag har fått av pappa, som gör likadant.
Vi är i gott sällskap. Kolla på Victoria:



Källa

Biverkningar

Blir alltid deppig och extra sömnlös när jag tagit migränmedicin. Kommer aldrig ihåg det i förväg utan först när jag typ blir gråtmild av ett foto på fejan.

Och först nu gör jag nån sorts koppling mellan migrän, sömn och deppighet. Det är nåt med serotonin. Det måste jag komma ihåg att kolla upp.

Apropå kolla upp så märkte M att hundens vänstra bakben inte såg bra ut. C blev nervös, men när hon kom hit strax före tio och såg vad M menade (nämnas kan att jag inte sett nåt) sa hon att Vanna alltid varit sån men att det inte syns när hon har längre päls.

Jag tycker i alla fall att min man är bäst i världen.

Fast det är jag med. Jag har bytt lakan idag. Inte en dag för tidigt.

Så nu ligger jag och lyssnar på Mikael och luktar på lakanen.

Lurendrejeri på högsta nivå

Vi har hunden hos oss i eftermiddag/kväll. När jag gick och hämtade henne hos grannen vaknade hon inte förrän jag hade gått in i lägenheten och ropat på henne lite. Yrvaken, jojo. Men sen var det inte att ta miste på att hon tyckte det var kul att bli "hämtad".

Väl här hemma hoppade hon upp i knät på Mikael också. Hon har sina kärlekar. Sen började han klä på sig grävkläderna för han ska flytta grävmaskinen från Huddinge. Hon anade att nåt var på gång, och hoppades att hon skulle få ut och gå. När hon anar att nåt är på g sitter hon mitt i lägenheten, på gränsen mellan köket och vardagsrummet, med bra sikt mot hallen och sovrummet, så hon kan hänga med i allt som händer. När hon väl har fattat att hon ska få gå ut håller hon sig högst en decimeter från personens fötter. Men nu satt hon mest och spanade. När M gick smet hon ut, men kom duktigt in när jag sa kom kom. Jag gullade lite med henne och förklarade att nu skulle det bli vi två, här hemma. Trodde hon hade fattat och var nöjd med det. Men icke! Jag gick för att öppna verandadörren på glänt för att få mera luft, men hon var kvick som en vessla och smet ut. Jag hade hunnit få av mig kläderna men ställde mig på balkongen för att se vad hon skulle göra. Givetvis hade hon smitit efter Mikael. Jag gick in, slängde på mig kläderna och rantade efter. M hade märkt henne och gick tillbaka mot lägenheten för att hon skulle följa efter. Men den envetna hunden bara satt så fint bredvid bilen. Hon skulle minsann inte bli tillbakalurad in i nån lägenhet när det ska ut och åkas!

Inte förrän vi kom utom synhåll nedanför trappan och Mikael hade ropat på henne kom hon tillbaka. Sen tog jag henne i famnen och gick in och M gick tillbaka till bilen. Men mitt hjärta värkte för henne, så jag tog ut henne på en tur med kometen. Hon var inte kissnödig alls utan bara åkte med på sin "tron" och tittade på bilar och katter. Så det får bli en kissetur lite senare. Och sen kommer ju M hem och kan gå ut på riktigt med henne. Jag vet inte om jag orkar en gång till. Kanske bara en kissepaus på tre minuter. Vi får se. Det har varit en knöfull vecka och jag har ovanpå det sovit dåligt.

Men idag har jag lärt mig om att hundar är smartare än man tror. Räknar ut i flera steg i förväg hur de ska få sin vilja fram.

Men å andra sidan är hon hemskt lydig också. När man verkligen vill nåt och säger det bestämt är det inget snack om saken. Det är bra träning för en människa att använda sin röst, det här att ha hund. Jag har ju en röst när jag bara pratar med henne och en lite djupare röst när jag säger nåt som hon måste lyda, som Nej, nu räcker det, nu går vi in. Ja, jag kanske inte säger en sån lång mening till henne. Men hon brukar fatta bara på röstläget att nu måste hon lyda. Och om man står fem meter från ytterdörren så fattar hon ju själv vad hon borde göra, även om hon har större lust att sniffa på hundkiss i rabatterna. Men hon är helt klart smartare än jag trodde. Mer avancerat tänkande.

Förresten kom jag på en till sak om röster. Man ska inte låta arg när man vill att hon ska göra nåt, bara bestämd. Och att låta vädjande låter annorlunda än när man förväntar sig lydnad. Jag har väl snappat detta på en blandning av hundviskaren Cesar Milan och supernanny Jo Frost. Hörde nämligen på väg ut en matte skälla på sina två hundar att de måste lugna ner sig. Jag hade inte blivit lugn av den rösten...

Det är nog som Sofie R*pp sa, att fostra barn är som att fostra hundar. Så om tipsen kommer från Milan eller Frost är nog hugget som stucket.

Bildkällor: här och här

Syns det?

Nån reklam för nåt kommande program/serie/film visar en mördares ansikte. Tydligen ska han vara extra ond, eller psykopatisk som det skulle heta idag.

Men grejen är att de verkligen lyckas få skådisen att se ond ut, ja, faktiskt som djävulen själv om man tror att satan är en ond person snarare än en bock med getaklövar och röda horn. Kan inte specificera mer vad de gör med skådisen förutom mörka ringar under ögonen, men det kan ju även drabba den bäste och är nog inget direkt bevis på ondska.

Detta fick mig osökt att tänka på hur jag ser ut. Inte enskilda drag, utan vad jag ser ut som: god, snäll, hjälpsam, generös. Tänk om jag var allt detta, och det syntes.

Dagens garv

Ungarna häromkring är för det mesta ganska högljudda, men idag är jag glad att jag hörde. Var ute med soporna när följande utspelade sig:

Två små söta killar i fotbollströjor, små och små, kanske åtta år, går omkring och ser lite borttappade ut. Den ena ropar: Om ni inte är snälla så gör jag slut!

Tydligen hörde de då att tjejerna skulle vara snälla, för efter att de gömt sig bakom en häck sprang de tillbaka, måhända tagna till nåder av drottning F, who takes no crap. Nu hoppar ingen ens på studsmattan, så jag tror de pratar kärlek inomhus.

Äckelvarning

Det var nåt helt vansinnigt program förut, Fear factor tror jag, som innehöll det värsta jag nånsin sett:

I en bred ränna låg kotarmar. På ena sidan fanns ett kohuvud och på andra sidan en köttkvarn. Den tävlande skulle stå i rännan, slita av kött från skeletthuvudet med tänderna, springa på tarmarna till köttkvarnen och släppa i en köttbit. Sedan tillbaka för att hämta en ny köttslamsa osv. Man skulle fortsätta tills ett glas blivit fullt av malen köttsörja och sedan dricka upp det.

Vinnaren kunde få 50 000 dollar. Är inte säker på om det hade räckt.

Världens äckligaste ljud lär dessutom vara nån som spyr.

Jag sa ju att det var äckelvarning på det här inlägget. Och råbiff är nog det vidrigaste ordet jag kan komma på nu.

Favoritstället

Vi passade hunden idag.

Kombinationen en lite för lång dag för mig och fler planer för kvällen för Mikael gjorde att vi tog oss en vågrät vilopaus.

Vannas favoritställning: med tungan på Mikaels knä, redo att slicka med jämna mellanrum, och med hennes rumpa mot min, för närhet.

Tokig och gullig hund.

Ni skulle sett när hon jagade flugor. En syn för gudar.

Ålderstecken

Vi brukade alltid flina åt morfar som inte kunde kalla sina barn för rätt namn "Ha... Ma... Ra...". (Idag hade förresten min farmor fyllt 106 år, apropå gamla folk).

Min man är känd för sin namnafasi och kallar allt som oftast folk för Nisse.

Nyss kallade min man sin ena son för sin ena dotters namn i telefon. Det lät inte ens som om sonen reagerade. Ett riktigt namn, om än ett flicknamn, är kanske ett steg upp från Nisse... Jag var nog långt bort för att kunna le i mjugg.

En fördel med att inte ha egna barn är att ingen kommer att reta mig när jag blir senil, vilket ju måste ligga väääääääääääldigt långt fram i tiden. Fast det är klart, det vore ju trevligt om M:s barn var så familjära med mig att de vågade säga till om jag blev helt tokig. Vem vet, det kanske kommer nästa vecka.

Förresten kanske det redan har kommit!! Vi var hos Kryl***** och firade Matt*** som ska på mission. Hans bästa vän Jona**** W****** var festens andra huvudperson; de åker på samma dag. Satt och försökte lura ut vilka alla var, och sa helt oskyldigt till Mikael: Vem är den gamla personen som sitter bredvid KG och ******? Svaret kom blixtsnabbt: "Den gamla personen är min mamma." Sagt av Jona****s pappa som stod bredvid mig vid grillen. Jag menade inte gammal på något dömande sätt. Men ihop med alla andra på festen, som oftare än inte såg ut att vara under 18 år, så var hon "gammal". Hoppas inte J tog illa upp. Var det väldigt korkat sagt?

Nä, det kan det inte ha varit. När Matt***' morföräldrar kom (alltså min faster I**** och farbror B****), så hade jag kallat dem gamla också. Ihop med de där tonåriga smalbyxorna är ju även jag gammal!

----------

Fast jag får nog lägga av med att dölja folks identiteter med stj*****. Allt ser ju ut som svordomar.

Dagens fail

Läste om Nadja Suleman, också kallad Octomom pga de IVF-åttlingar hon fick härförleden trots att hon redan var ensamstående mamma till sex barn, även de utan pappa men med nåns spermier i petriskålen.

Denna djuping till kvinna och måndagsexemplar till mamma började få ont om pengar. Så hon började spela in porrfilmer. Det viktigaste är att jag försörjer mina barn säger hon och rättfärdigar sitt minst sagt olämpliga yrkesval. Ja, de kan bli uppfödda genom porren, men uppfostrade är lika viktigt, och det blir de inte med en porrfilmsmamma. Hjälp. Men tillbaka till ämnet. Hon kan _nästan_ köpa ett hus åt sig och de 14 barnen, och hon hinner inte få fram mer porrfilmspengar och vädjar därför till sina fans om att donera 1,1miljon. Den bruden kan man bara hoppas tar kål på sig själv och så får några vettiga människor adoptera barnen.  Nadja Suleman är dagens första fail i tidningen.

Dagens andra fail är en kille som har jobbat en dryg vecka av sin provanställning på Kjell & co. In i butiken kommer hon snygga tjejen från Ica-reklamen och ska lägga undan en produkt. Affären får hennes namn och mobilnummer. Dagen efter får den stackars tjejen följande sms, en ren litterär fröjd dessutom:

Tja, vi sågs igår på Kjell & co. Ligga?

Jag dör. Sicken otrolig loser. Han har förresten fått sparken. Så nu är han en arbetslös löser.

Det var dagens två fail.

Dagens två win får väl hänga med här också. M och jag var på Ikea. Bytte den andra trasiga stolen och reklamerade hela köpet för att bägge stolarna pajat.

Vi bestämde oss för två enkla, beige Tullsta som besöksstolar och en lite mer gedigen fåtölj tiłl M. Den var slut på lagret, men vi fick in bägge fåtöljerna i bilen trots ett 200-liters fat och lite trafikskyltar och annat som används med grävmaskinen. Tror han höll på en halvtimme att trixa där bak men det gick till slut. Vi vet nu inte bara om vi fått med oss benen. Men anklars måste vi ändå åka tillbaka nästa vecka för fåtöljen. Kanske måste jag byta lite kuddfodral och sånt också, när jag ändå håller på.

Just det, jag fick god kyckling på ikea och sen en gudomlig jordgubbscheesecake till efterrätt.

Och så körde M mig i rullstol runt hela. Hade inte orkat gå annars. Blir helt slut ändå, men jag är glad möjligheten finns.

Och så har jag fått höra några riktigt goda, personliga nyheter.

Så trots att klockan är 4:53 så känner jag mig glad. Numera 5:01. Tror att jag råkade somna ett ögonblick. Men,nu gör det på riktigt istället.