Vi brukade alltid flina åt morfar som inte kunde kalla sina barn för rätt namn "Ha... Ma... Ra...". (Idag hade förresten min farmor fyllt 106 år, apropå gamla folk).
Min man är känd för sin namnafasi och kallar allt som oftast folk för Nisse.
Nyss kallade min man sin ena son för sin ena dotters namn i telefon. Det lät inte ens som om sonen reagerade. Ett riktigt namn, om än ett flicknamn, är kanske ett steg upp från Nisse... Jag var nog långt bort för att kunna le i mjugg.
En fördel med att inte ha egna barn är att ingen kommer att reta mig när jag blir senil, vilket ju måste ligga väääääääääääldigt långt fram i tiden. Fast det är klart, det vore ju trevligt om M:s barn var så familjära med mig att de vågade säga till om jag blev helt tokig. Vem vet, det kanske kommer nästa vecka.
Förresten kanske det redan har kommit!! Vi var hos Kryl***** och firade Matt*** som ska på mission. Hans bästa vän Jona**** W****** var festens andra huvudperson; de åker på samma dag. Satt och försökte lura ut vilka alla var, och sa helt oskyldigt till Mikael: Vem är den gamla personen som sitter bredvid KG och ******? Svaret kom blixtsnabbt: "Den gamla personen är min mamma." Sagt av Jona****s pappa som stod bredvid mig vid grillen. Jag menade inte gammal på något dömande sätt. Men ihop med alla andra på festen, som oftare än inte såg ut att vara under 18 år, så var hon "gammal". Hoppas inte J tog illa upp. Var det väldigt korkat sagt?
Nä, det kan det inte ha varit. När Matt***' morföräldrar kom (alltså min faster I**** och farbror B****), så hade jag kallat dem gamla också. Ihop med de där tonåriga smalbyxorna är ju även jag gammal!
----------
Fast jag får nog lägga av med att dölja folks identiteter med stj*****. Allt ser ju ut som svordomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar