Sicket skämt

Facebook föreslog precis att jag skulle bli vän med Robert McKnight. Han måste ha haft ett gammalt dubbelkonto som ingen har tagit bort.

Hur som helst. Det känns så förfärligt att jag tror att jag har gått sönder. Det går liksom inte. Och så är det värre för henne. Jag har i min svaghet sagt till Gud flera gånger idag att han ska byta ut Rob mot mig. Jag tar hans plats. Bara hon slipper det hon går igenom nu.

Ellen pratade med någon idag när jag hade pappa på luren. Jag har aldrig hört ett sånt ljud. Sån smärta i rösten. Nästan ett skrik på samma gång som gråt. Jag står inte ut. Hur kan världen fortsätta som om inget har hänt? Hur kan folk prata om normala saker på fejan?

Vaknade halv nio imorse, efter några timmars slumrande, och tänkte gå till kyrkan fast jag inte orkade. Tänkte att bara jag får sjunga några psalmer så får jag styrka. Tror jag grät femton gånger. Och på Hjälpföreningen var det "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" som avslutningspsalm.

Har nagellack på mig. Ett ljust, nästan genomskinligt. Målade på det i måndags kväll, för att känna mig fin med Ellen & Rob i templet dagen efter. Det har kommit loss en flaga, men det känns som om jag aldrig kan ta bort det, för det påminner mig om Rob.

Eftersom Rob inte har någon familj i Sverige, eller ens Europa, så har vi liksom fått ha honom helt för oss själva, vi Klarins. Det är mer som om jag har förlorat en bror än nåt annat.

Och jag börjar glömma, var det Kajsa eller Elsa som sa: Jag älska baaaala Lob. Jag älskar ju Mikael mest i världen, men han hade nåt särskilt.

Hans sista ord till mig var Hälsa Vanna, och så flinade han stort och varmt. Han hade åkt på min komet dagen innan och gillade den. Kallade den min MC. Det gillar kometen att bli kallad för, det låter coolt.

Åt spaghetti och köttfärssås idag. Slängde bara servetterna på bordet. Åt hungrigt. Har bara ätit en macka igår och en macka i fredags. Maten har inte smakat eller lockat mig, tvärtom. Är rädd för att Ellen som inte har mycket att ta av inte ska kunna äta, och bli som ett skelett. Usch, dåligt ordval.

Började plötsligt storgråta när jag stekte köttfärsen. Är så trött att jag skakar. Jag vet liksom inte hur jag ska klara detta utan att gå sönder på riktigt. Och samtidigt är jag SÅ ARG på att jag inte har hälsan och kan göra nåt för Ellen. Jag vet att jag kommer att få många tillfällen till det, men just nu står jag inte ut med att inte kunna lindra hennes smärta.

Har aldrig fått så många kramar som idag i kyrkan. Jag låg i sängen sen på eftermiddagen och skrev en minneslista över vem, så att jag kan säga till Ellen vilka det var. Deras kramar var säkert avsedda för henne. Fast jag är tacksam över de goda, omtänksamma människor som tänker på mig. Jag har det också jobbigt och om nån stärker mig så kan jag ge det till Ellen. Så tack!

Pappa hälsade en varning till Mikael att han måste motionera och mäta sockret och gå på regelbundna läkarkontroller, för att jag mår så bra med honom och att de inte skulle stå ut med att detta hände mig. Om man förlorar sitt barn så har man bara sin egen sorg att ta hänsyn till, de måste lida med sitt barn. Jag hör på deras röster att de är alldeles små, förtorkade. Det här är inte sant, det går inte.

Måste vara stark. Måste sova, får inte komma ur rytmen att sova varje natt. Kan inte göra nåt för Ellen om jag inte sover. Måste kunna släppa Mikael om hon behöver hjälp och jag inte kan komma. Kan inte vara förstörd.

Så många frågor. Kusin J sa idag att bårhuset inte är som på tv, att man drar ut en rostfri låda. De har som ett litet kapell, tänder ljus och så vidare. Jag är ledsen å hennes vägnar för att hon vet så mycket om döden, men hon har varit ett fantastiskt stöd idag. Vill inte tänka att Ellen ska bli stark så hon kan hjälpa nån. Skit i dem, min Ellys är före i kön.

Han kallade mig alltid Honla. Tokig, underbar. I sina vigsellöften för sju år sen sa han att han lovade att vara a little silly at times. Vet inte vad, men just de orden lät så poetiska och jag har aldrig glömt dem. Han var verkligen silly. Kunde lura vem som helst, och gjorde det också. Men stackaren, han la i en lägre växel när han lurade mig så jag grät en gång.

Om jag åtminstone kunde vara synsk och ge henne ett budskap från andra sidan. Har aldrig känt dragning till sånt knäppt förr, men nu skulle jag göra vad som helst.