ME-föreningen i Stockholm ska ordna mindfulnesskurser i höst, typ åtta tillfällen var det har jag för mig. Jag har anmält mig, och tror att det är ett nödvändigt steg för mig som har en sån stressig och hetsig naturlig rytm. Jag har så svårt att lyssna på kroppen för jag är alltid upptagen med flera steg framåt. Jag har försökt i ett par år att ta det lugnare, men lyckas väldigt sällan. Har blivit mer och mer medveten om hur emot min personlighet det är och hur mycket jag måste kämpa för att leva lugnare. Min kropp orkar inte så mycket, men det som är jag, inuti, går fortfarande i 180 km/h. Så det är sällan jag klarar av att stoppa mig mitt i något och vila, för att jag helt enkelt inte hinner märka att jag redan tagit slut. Idag hängde jag upp lite tvätt och blev andfådd av det. Det var nästan första gången som jag lyckades märka att jag hade gått över gränsen för vad jag orkar, mitt i det, och inte bara efteråt när jag kraschar på soffan.
Men jag är supernervös för kurserna. De är typ två timmar långa, inne i stan, varje vecka. Det är för mycket. Och sen ska det vara en heldag också, vilket i sig är nästan löjligt jobbigt, och dessutom börjar det nån gång på förmiddagen, vilket är lika löjeväckande övermäktigt.
Så jag är riktigt rädd. Inser att jag lever med ganska mycket rädsla, eftersom jag mer eller mindre jämt måste vakta på precis allt jag gör för att inte bli sämre. På samma sätt som personer med ångest blir rädda för tillfällen när den brukar komma, är jag rädd för att bli sämre. Och jag har så många minnen av saker som har fått mig att bli sämre, att det är väldigt svårt att vara lugn och bara ta saker som de kommer. Att skriva det här blogginlägget är en ansträngning som jag måste föra in i checkboken och ha täckning för. Så "stora" saker skrämmer mig verkligen.
Jag känner verkligen att mindfulness skulle vara bra för mig. På samma gång har jag mycket svårt att tro att inte kursen i sig kommer att göra mig fysiskt sämre, i alla fall under några månader. Och hösten är så tätt inpå jul, och jag minns hur slut jag var förra julen, och så blir jag nervös för i år och att det ska bli ännu värre. Allting med min sjukdom har ju faktiskt blivit ännu värre, konstant, under 18 år. Jag är inte pessimistisk -- rent objektivt har jag blivit sjukare, även om mitt liv inte nödvändigtvis har blivit sämre i takt med sjukdomen, utan tvärtom.
Men jag är rädd. Det är ansträngande, så jag önskar jag kunde låta bli.
P.S. Läs en artikel om mindfulness här om ni vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar