Vem bedrar vem?

Idag bedrog snålheten visheten. Fick meddelande om 20% rabatt på en lokal deal på Groupon. Och vi har inte varit ute och ätit på länge, så jag blev sugen på att få ännu mer rabatt på Djurgårdsnåntingnånting, där man kunde få fyrarätters höstmeny inkl välkomstbubbel för 2 pers för 600:-. Men så såg jag till slut att man inte kunde kombinera annan rabatt med denna. Det förstår jag. Det är väl så billigt som det kan bli redan. Men då minns jag förra gången vi var ute, och då skällde en gubbe på oss, på Mikael egentligen, för att vi körde i Gamla Stan. Vi skulle ju parkera precis utanför med mitt handikapptillstånd, så jag blev lite ledsen för det, och för att gubben var så otrevlig. Men då var jag så trött att det var lite jobbigt att sitta och prata. Vill inte vara med om det igen, så då lät jag icke-rabatten avgöra. Fast priset ju redan hade varit jättebra. Omnämnt på White Guide, Mikael visste namnet, men inte jag såklart.

Ja, om snålheten bedrar visheten, vem bedrar snålheten?

Igår var det töm fickorna-kväll på tv och i Globen. Jag orkade inte titta på hela, nästan inte på nåt rättare sagt. Fast jag hörde nåt om att Filip & Fredrik skulle skänka 10 000:- var, nej förresten, 50 000:- var, om Ingemar Stenmark skickade in ett foto av sig själv när han swishat. Jag vet inte hur det gick med det. Men jag önskar lite att jag hade 50 000:- att ge bort. Den här månaden går det inte helt jämt ut med räkningarna, så jag passar på och köper magnesium och öronproppar när jag har råd. Men jämfört med vilken flykting som helst är jag ju på det torra. Både bokstavligen och bildligt.

De ska stänga nåt i Sickla som var för ankommande flyktingar men jag såg nån lista på vad de behövde. Kalsonger till män (nya) stod det. Tror säkert att folk har skänkt gamla, rentav otvättade kalsonger, och att det är på förekommen anledning de behöver poängtera att de ska vara nya.

Såg en bild av en kvinna med en sovande ettåring i famnen. Fy för att fly med en ettåring. De hade visst kommit till Ungern precis efter att de hade stängt gränsen. Vad gör man då?

Ska in till stan på botox nästa vecka (och nej, det är inte ett skönhetsingrepp utan en migränbehandling, om vi har nån ny här) och då ville jag åka till nåt flyktingställe och hjälpa till. Rättare sagt så kunde Mikael ta med våra torky (som de behövde enligt listan, men som Mikael har köpt fel och vi inte använder). Men så skämdes jag genast, ska vi ge bort våra felköp?! Ja, det är ju en början. Ingen vits att slänga dem. Men kör man bil i sex mil (nu gissar jag, men jag tror att vi bor knappt tre mil från stan) för en torky eller två, är det kanske miljövänligare att elda upp torkyn och bara skänka pengarna.

Men det där personliga engagemanget är viktigt. Visst behöver de nya kalsonger, varma skor och strumpor, hårgele, raklödder osv, men dessutom behöver både vi och de engagemanget.

Jag hade gärna suttit med en baby i famnen (som sov, jag är för dålig för att underhålla en liten) så att mamman kunde gå på toa själv, kanske till och med duscha. Fy, det skulle jag verkligen vilja. Och så skulle jag vilja sitta i en stol och hålla nån i handen, medan Mikael körde iväg nån i min rullstol som annars inte hade kunnat få se himlen. Mikael hade kunnat spela fotboll med dem också. Fast de behövde en fotboll, stod det på listan.

Det allra sorgligaste var på Humans of New York, när en flyktingkvinna, ung, berättar om hur hon miste sin man på en överlastad flyktingbåt i plast, hur han gav sin flytväst till en kvinna, hur hon och mannen simmade i timmar i mörkret tills de inte orkade mer, och de försvann längre och längre bort från varandra. Och räddningsmännen hittade henne, men inte honom. Ung änka. Jag gråter fortfarande för att min syster vet vad det innebär. Döden eller livet kommer aldrig mer att bli detsamma.

Igår tänkte jag på Rob och om han var vänsterhänt. Jag har för mig det, men kan inte se några situationer framför mig där han gör nåt som märks, skriver eller så. Eller skrev han med höger fast han var vänsterhänt? Jag värjer mig mot att glömma av saker om honom.

Men likaväl som jag ser mig själv i varje foto på fb som min kusin Charlotte sätter ut, så ser jag Rob i varje foto som hans syster Desirée sätter ut. Våra döda är ju inte för evigt borta, och bitar av deras ansikten har vi ju kvar här.

Jag ser gärna på Southafrican Masterchef. Både för dialekterna, och för att de nämner maträtter, tillagningssätt och ingredienser som Rob pratade om.

Och igår slog det mig att han alltid kallade pappa för Makula bass. Det är typ herren i huset, sönerna eller andra män kallas Klein bass. Jag vill komma ihåg det med Makula bass, det var så charmigt.

Ja, livet. Det blir inte som vi tänkt, det är väl det enda som riktigt kan garanteras.

Och jag tror jag går in i den nya fasen att inte orka åka in till stan och äta. Men vi har ju alltid kinesen här i vh, och kinesen i Haninge som var ett riktigt ställe, inte ett hak. Och en kycklingsallad från pizzerian tar jag mer än gärna. Skulle gärna äta en pizza också, men jag ska försöka börja äta lchf igen. Jag har haft slut på magnesium, och utan det kan jag inte låta bli kolhydrater. Inte ens matsked efter matsked med linfrö hjälper mot det. Men idag har jag tagit fyrdubbel dos, så imorgon har jag ingen ursäkt längre.

Och jag ska försöka drömma om inredning snarare än bullar. Jag vill ha en nobelfest, där vi ger sex "nobelpris" som personerna får förklara i sina tacktal. Och då blir det ju lite på en annan nivå och inriktning än de som kungen ger ut. Men jag kan se en kreativ potential i detta.

Apropå kungen, kan det verkligen vara sant att Madeleine eller nån i kungahuset har sagt att det är en revansch för dem, nu när SVT har ändrat sig och visst ska sända prinsdopet? En revansch att SVT ska lägga otaliga manstimmar på att ett barn ska få ett namn? De kungliga måste ju ha fått itutade i sig från början hur viktiga de är. För att som mor strida för att "folket" ska få se dopet, jag kan inte ens föreställa mig hur de tankarna går i huvudet.

Men som Monnah sa, vi vet inte hur andra har det, så därför ska vi inte tycka nåt om det. Den här bloggen kan ju bli farligt tunn om jag inte får tycka nåt, minimalt underbyggt eller inte, men jag tar mig friheten att säga att det inte var så hon menade. Vi kan undra över andra, observera dem och fundera på saker, skillnader, men inte minst likheter. Då behöver det inte bli att vi fördömer utan bara bedömer.

Så vem bedrog snålheten förresten?

P.S. Till många av GuPa:s barn och barnbarn som jag känner, mer eller mindre. Jag hoppas evighetens vingslag påminner om att döden inte har någon udd, även om sorgen och saknaden nästan är evig, den också. G har tagit hjälp en hel del av Mikael med sitt manuskript, och Mikael fascinerades av honom. Han fascineras lättare av sånt som går att mäta eller beskriva, som kod eller gastemperatur eller så, men den människan sa han var speciell.

3 kommentarer:

Monnah sa...

<3 <3 <3 Jag uttryckte mig inte så bra och ber om ursäkt för det. Det verkar som att du förstår ändå. Jag menar så klart inte att man inte få tycka om saker och ting. Då skulle livet bli oändligt tradigt för alla oss tyckare! Men jag har råkat ut för ett och annat i livet och kan med eftertryck säga att jag var både otroligt fördömande och en mental "bully" då jag var yngre, trots alla timmars undervisning om hur man är en god medmänniska. Jag kommer tillbaka till det där att om man inte har samma upplevelser som någon annan är det på riktigt svårt att förstå hur den personen kommit till den punkten i sitt liv. Anders Bering Breivik ska visst hungerstrejka tills han dör om ingen ändrar på hans "inhumana" fängelseförutsättningar, men ärligt talat tror jag ingen direkt bryr sig om det. Jag tänker inte ursäkta det fruktansvärda han gjorde, men någonstans kan jag förstå att det finns en orsak till de val han har gjort. Det gäller andra också. Jag har väldigt svårt för alla löstuttar och lösögonfransar som omger mig här, men vad sjutton, vad vet jag om dessa kvinnors liv? Jag önskar att de slapp känna att det enda sättet att göra sig lycklig är att sätta in koksaltpåsar i brösten, men "good for them" om det nu hjälper!

För övrigt har jag svårt att se mig själv, eller dig, sluta tycka till. :D

Harriet Klarin sa...

Men lite skönt känns det att förfasa sig över allt konstigt som folk väljer.
Jag tänker ibland om folks utseende: Hur kan hon tycka det är snyggt?
Fast jag vet att smaken liksom baken är delad.
Leve olikheterna - utan dem hade vi ju inget att störa oss på! Hur trist skulle det inte vara!
modren, tyckare

AL sa...

Tack før omtanken och fina ord om morfar.