Flyktingar

Jag vet inte vad jag får säga, men det stod på Haninge kommuns hemsida om rejält influx av flyktingar till Sverige den senaste veckan, och migrationsverket har bett haninge kommun om hjälp att få utnyttja deras... Jag har glömt vad det hette, evakueringsbostäder kanske? Det finns folk på kommunen som arbetar med sånt här, men det behövs hundratals frivilliga och Mikael är en av dem. Han blev ju ansvarig för FRG-gruppen, dvs Frivilliga Resurs-Gruppen, som typ skulle hjälpa till att koka kaffe när det var kriser. För kriser hanterar kommunen, men det brukar behövas frivilliga, och dem är Mikael ansvarig för. Ja, jo, vi har ju inte så mycket kriser i Haninge, tills Migrationsverket ringer och behöver sovplatser för i grova drag 150 pers. Där har Mikael varit hela dagen. Och hela kvällen, och en stor del av natten. Jag ringde honom vid sju, men han skulle ringa tillbaka, vilket han inte gjorde. Då förstod jag hur stressigt det var. Vid tio ringde jag igen, mest för att få veta hur det gick och när han trodde han skulle komma hem. Elva, trodde han, och jag trodde närmare 01. Faktum att 00.20 så sitter jag i soffan och håller bön. Jag säger ungefär Käre himmelske Fader. Jag är tacksam för att Mikael är en god man som är generös med sin tid för att hjälpa människor i nöd. Men han har varit borta längre en en arbetsdag och klockan är efter midnatt, så jag skulle vilja be om att det blir ett sånt läge på boendet att Mikael kan gå hem. Eller om det inte är rätt sak att be om, så att han får känna att han kan åka hem i alla fall. PRECIS JUST då ringer Mikael och har precis satt sig i bilen och ska åka hem. Gud kunde inte ha hört min bön fortare ens om han själv hade en mobiltelefon :) Dels kände jag mig så ihågkommen, så omhändertagen. För jag är lite orolig för Mikael, här kommer folk från olika länder, med olika religiösa uppfattningar, som har levt i krig, haft en ansträngande resa hit, kanske mist nån familjemedlem på vägen. Och så ser jag bara för mig hur nån knockar Mikael. Men de har vakter, fast det är ändå en frus rättighet att oroa sig för sin make. Sen har jag ju den lilla rädslan, att han ska vara så upptagen att han glömmer att äta och inte märker att han får lågt socker och så ligger han plötsligt på golvet och krampar och ingen vet vad de ska göra. Det är jag ju lite orolig för, jämt, när han är med såna han inte känner så väl att de vet att de ska rota i hans byxficka och ge honom druvsockret som ligger där. Min oro kan man säga är obefogad, för det har aldrig hänt nåt. Men som fru tänker jag ändå på det ena och det andra.

Och idag t ex hade jag verkligen behövt att Mikael lagade mat. Nu tog det mig en kopp amerikansk chokladdrycksmix med mycket socker att en timme senare orka stå på benen medan köttbullarna mikrade och vattnet till pulvermoset kokade. Hade migrän, som jag inte kunde ta triptan mot, utan bara treo. Gick sådär, kände mig extra kraftlös och sjuk. Så det var väl inte helt rätt dag vad mig anbelangar för hundratals flyktingar att komma hit. Jag är glad för Mikaels medmänsklighet och bara lite ledsen att jag inte fick del av hans medmänsklighet för egen del. Men jag vill inte hog such a treasure. Givmildhet är också medmänsklighet. Men nu gör jag moset fortare för jag har det i huvudet. Det kanske bli samma imorgon.

Han ska upp igen om några timmar. Hårt slit. Han har mailat sen han kom hem. Inte lagt sig än. Stackars.

3 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Varför ringer du inte när du behöver hjälp med mat eller annat?
Du vet väl att vi alltid finns här!
modren & co

Anja Olergård sa...

Jag vet inte varför jag inte kom på det. Funderade på att be pappa köra mig till centrum, men det orkade jag inte, och sen tänkte jag inte längre än så. Hoppas inte du tar det som otacksamhet för allt ni hittills har gjort. I 20 år! <3

AL sa...

Känner igen, från mig själv, men också andra mig närstående hur märkligt gränserna för oro förflyttas när man själv har mycket inre stress. Plötsligt är det katastrof om just DET skulle kunna hända, men i verkligheten är ju de flesta uppåtgående män över 30 förmögna att ta hand om sig själv i mycket stor utsträckning.

Ring mamma oavsett matkris, det har bevisat avstressande effekt enligt vetenskaplig forskning!