En sån dag

Idag var en sån där dag när man upptäcker att underbyxorna sitter ut och in.

En sån dag när jag måste beklaga mig för Mikael över hur ont jag har och hur TRÖTT jag är på det.

En sån där dag när jag får värsta fetaste rosbuketten av honom.

En sån där dag när jag åt barnmat som nattsnacks.

En sån där dag när det kommer kommissarie Montalbano på tv och jag tittar och njuter i två hela timmar.

En sån där dag där jag upptäcker att översättaren skrivit 17 när de sa sju. Dvs att jag hör så mycket vad de säger på italienska att jag kan upptäcka det vanliga översättningsfelet. (Att siffrorna så ofta blir fel vid textning på tv har jag fått förklarat att det beror på att siffror är en annan del av hjärnan än orden. Så när man minns en mening, Han brukade äta middag klockan sju, så blir det lätt Han brukade äta middag klockan 17. Man minns inte fel på innehållet i själva meningen, t ex Han brukade äta frukost kl sju, även om det är logiskt. Jag kommer inte ihåg mer än att man minns siffror med en annan del av hjärnan och därför är siffrorna så ofta fel vid översättning.)

Att jag varit på Sicilien i två timmar. Solen, vattnet, maten, kynnet. Montalbano bor precis vid vattnet, så smäktande vackert att man knappt tror det. Förutom denna tvåtimmars vistelse i mitt älskade Sicilien har vi också varit på hittepåsemester i Sicilien, det var septemberresan. Jag ska snart skriva om det.

Sa jag att jag har fått världens grymmaste bukett rosor? De är det vackraste jag sett på väldigt länge. En ros är som en knytnäve! Ja, en bebis knytnäve i alla fall.

Så jag tog kort på blommorna. Det är inget välstädat kort med små stilleben med Iittalasaker och Skultunasaker och rund vas från Svenskt tenn. Utan en vas från Ekohallen på ett bord där jag fick flytta det illblåa kuvertet från Telenor åt sidan för det gick inte att fånga rosorna utan att kuvertet kom med. För övrigt står det också ett litet målartråg med roller osv bredvid blommorna, och sen en hög papper och en oläst lchf-tidning och en betald räkning. Vet inte om man kan kalla det stilleben, så jag låter bli. 

Har stilleben inneboende skönhetskrav? Är det inte ett stilleben om det bara är ett målartråg, tre iittalaljuslyktor, och en hög med post?

Förresten såg jag också på Jane Eyre ikväll. Den är ju för bra. Det är första vuxenboken jag minns att jag läste, förutom Törnfåglarna när jag var tolv och hade kikhosta. Jag skrev ett litet arbete om den boken, jag minns fortfarande hur jag använde mina finaste bokstäver till JANE EYRE på framsidan. Den är så bra. Och så knöfull av sånt som gör en litteraturvetare eftertänksam. Frågorna haglar i huvudet medan man tittar, inte som Vad kommer att hända nu, som i Montalbano, utan, Menar han nu att de är jämlika, kommer han att bete sig som det när andra är i närheten?

Förresten fick Jane till slut en förmögenhet på £20 000. Det låter ungefär som vad försäkringskassan ger mig i förmögenhet. Men jag kan inte dela 20 med 12 och multiplicera med 13 och sen komma ihåg den siffran och jämföra med vad jag får av Fk. Nej, om jag räknar åt andra hållet är £20 000 för mycket. Men jag har precis fått höjd ersättning, men det kan vara en tjuga det rör sig om, så inget direkt livsförändrande. Om jag hade en kiosk utanför huset skulle jag kunna skaffa många nya vanor för en tjuga i månaden. Nja, ett wienerbröd och en chokladkaka i månaden. Men jag ska återgå, rättare sagt har återgått, till den rena läran lchf igen sen det där ljuvliga övertrampet när Mikael var borta och Sara var här. Men å vad jag suktar. På Montalbano lagade en kvinna pasta con masculine och jag skrattade högt. Tror det betydde sardeller! Jag längtar mer efter pastan än efter sardeller dock. Men på Montalbano, såväl som i böckerna Donna Leon skriver om Commissario Guido Brunetti i Venedig, så är maten nästan en egen karaktär. Men så är det väl för italienare. "Vilken tur att ni kom just nu, kommissarien, jag lagar middag. Vad lagar ni? Pasta med sardeller." Varför är det tur att han kom mitt i matlagningen? Han skulle inte stanna och få smaka, så jag antar att hans stora tur bestod i att få känna de underbara dofterna från köket. Så säger vi aldrig. Italien är ett sällsamt land. Och i hela serien var det bara en tjock man. Alla andra är normalviktiga, trots att de blandar kolhydrater (pasta) med massa fetter (olivolja). Ja, jag kan då inte äta så och behålla vikten.

Men nu börjar det ta sig, sa han som lekte med tändstickor (hittade på det. Finns säkert ett riktigt, roligare uttryck. Påminn mig gärna.) Blev dålig av Botoxutflykten och igår gjorde det dessutom så ont i nacken och i käkfästena på kinderna. Det var riktigt jobbigt. Och härom dagen när jag var ledsen och gråten tryckte på, så fick jag lägga min energi på att stoppa gråten, för att jag visste att jag inte orkade med den emotionella utgiften att gråta och vara ledsen. Prata om det man är ledsen för? Ha! Det här är värdelöst.

Men jag har rosor!! Och Montalbano!! Och Jane Eyre!! Och en man i soffan, som jag försiktigt la en fleecefilt över när jag var uppe och tog morgonpiller. Fint så.

5 kommentarer:

Sara sa...

Underbar färg på rosorna!

Nilla sa...

Å så vackra rosor <3

Harriet Klarin sa...

Var det nån mer än jag som såg Jane Eyres MIDJA?! Undrar hur många korsetter som gick åt där.
modren, osnörd

Anja Olergård sa...

Hennes midja, mitt lår... Jag märkte att man när hon klädde av sig brudklänningen och den yttre korsetten, hade hon fortfarande en korsett kvar.

Och nu förstår jag varför de sjunger så fjantigt, de får ju ingen luft!

Monnah sa...

Det låter som en finfin dag! Och rosorna är väldigt, väldig vackra.