Förhatliga glömska

Härom dagen påstod Mikael att jag hade bestämt med mamma och pappa att komma på middag till dem. Jag hade aldrig hört talas om detta. Det visade sig att jag hade skrivit ett halvoklart mail en timme efter sömnpillerintag. Det förklarar saken.

Och idag hade Mikael hittat mina vigselringar i fotändan av sängen. Hade de ramlat ner under sängen vet jag inte om jag nånsin hade hittat dem, med tanke på att jag inte ens visste att jag tagit av mig dem. Jag smörjde in händerna igår kväll, Mikael kommenterade nåt om att det knappt luktade nåt och sen var ringarna borta ur medvetandet.

Detta var inte stora saker. Men det läggs sak till sak, jag glömmer mer och mer och jag tappar både min medvetenhet och min kapacitet att tänka. Det frustrerar mig, det skrämmer mig, det sårar mig och mina kära. Jag avslöjar hemligheter, både egna och andras, för att jag har tappat filtret. Jag uppför mig asocialt och glömmer att fråga och tacka.

En julafton avslöjade jag vid julklappsutdelningen innehållet i en present som ännu inte var öppnad. Det var många år sen. Och det är mycket värre nu. Jag är inte nöjd.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Så obehagligt! :-( Jag hoppas du slipper fler exempel på egen glömska nu, men att du får många fler kramar!
/Cecilia

Harriet Klarin sa...

Men vi kan bara göra vårt bästa i alla sammanhang. Folk får vänligast ta oss som vi är. Och vi duger. Du och alla vi andra.
modren

Anja Olergård sa...

Tack, vad gullig du är Cecilia!

Anja Olergård sa...

Jo, du har helt rätt. Tusen tack! <3

Anja Olergård sa...

Tack, vad gullig du är Cecilia!

Monnah sa...

En dålig dag och en tanke på en verklighet som inte behöver vara din framtid. Kram!

Sara sa...

Om du är glömsk så är jag trögtänkt:
Satt och planerade en skrivbordsflytt på tfn med en väninna och maken hörde att jag behövde papper och penna för att anteckna adressen, så han stack till mig en kulspets och en trycksak. Varpå jag bad väninnan sms:a adressen, avslutade samtalet och började undersöka vad det var för blankett han ville att jag skulle fylla i (det är ju bra att veta om man skriver under en prenumeration eller en låneansökan), men klurade ut (med ledning av att det inte fanns några fält att skriva sitt namn) att det var ett utskick om flyktinghjälp i församlingen (vilket gladde mig att han ville att vi skulle engagera oss i), varpå jag märkte att maken stod och skrattade åt mig, för han såg hela tankegången och att jag inte fattade nånting, även om jag trodde att jag fattade en hel del.
Ibland spårar det ur men blir rätt bra ändå.

Harriet Klarin sa...

Vilken försonande humor! Det löser det mesta om vi kan skratta med och åt varandra.
Man borde inte ta livet alltför allvarligt. Som nån sa, vi kommer ändå inte levande ur det.
modren

Anja Olergård sa...

<3

Anja Olergård sa...

Glad att Leffe har lite kul!

AL sa...

Skulle de ändå inte öppna julklappen snart? Knusslig familj. Men vigselringar, de vill man ju hålla reda på. Får alltid hjærtstopp nær jag inte vet var de ær.