Dia de los muertos

Jag antar att Dia de los muertos är Alla helgons dag. Såg i alla fall den här blomsterkransen till salu på Etsy, även om det är sminkningen som talar till mig.

Idag har jag gråtit tre gånger redan. Fyra nu. Jag har sovit sex timmar. Jag börjar bli mer än desperat. Igår la jag mig kl halv elva och somnade halv tre. Jag orkar liksom inte vara uppe ensam och vänta på att klockan ska bli 05, om det fortfarande är så att jag våldför mig på min inte klocka genom att lägga mig tidigare. Så har det nämligen varit i åratal. Somnar jag i vanlig tid så vaknar jag igen. Håller jag mig vaken till fem kan jag få mina tio timmar. Men hur ska jag stå ut med att först längta till att klockan ska bli tio, men då ha sju ensamma timmar att döda i sängen. Jag hatar att ligga vaken på natten när alla sover. Det är så demoraliserande.

Ett annat problem är medicinerna. Igår tog jag dubbelt av 3/5, den fjärde har jag så få kvar av att jag inte har råd att ta så många som jag behöver, och den sista är slut. Jag ska nog köpa den nu, den är receptfri i England.

Men för er som känner till nåt om sömnmediciner, kan jag meddela att jag tar 2 st Mianserin (som man går upp i vikt av), 2 st melatonin på 3 mg/st, 2 propavan, 1-1,5 stilnoct, just nu ingen melatonin depotablett utan bara insomning. Och detta hästepaket ger mig sex timmar. Vad sex timmar innebär är att vakna med huvudvärk, ta migränmedicin i form av treo comp. Måste titta i boken vad jag tagit de andra dagarna och välja medicin därefter, inte efter vad jag helst skulle ta. Får inte ta för mycket av nåt.

IT'S NOT WORKING! Jag kan inte ha det så här. Jag blir så förtvivlat ledsen när jag inte sover nog, för sömn är det enda som kan göra den här sjukdomen uthärdlig. Sover jag inte så imploderar jag. For real. Sover jag inte nog blir mitt liv till tortyr, och det är redan jobbigt, ska ni veta. Så jag blir oerhört rädd och ledsen. När jag hade haft mitt rekord på fem nätter sammanhängande sömn trodde jag att jag hade vänt det här. Men icke. Jag vill skriva svärord på utrikiska. Gillipollas! Merde! AnschluBtätige Feuerwehr! (Det var inga tyska svärord men jag vet inte hur man stavar schweiziska svärord) Buggah!!! Buggah, buggah, buggah!!!

Nu har jag dessutom bara 7 stilnoct kvar, och de borde ha räckt en månad till. Men den senaste tvåmånadersperioden har det gått åt mer än ett piller på en natt. Antingen två direkt, för jag känner att jag inte ens somnar annars, och ibland somnar jag på en, men vaknar som ett gråtande psykfall efter sex timmar och måste ta en av allting igen, med förhoppningen att få sex timmar till. Sex plus sex blir ju tolv, men i min bok är det stor skillnad. Tolv timmar är eufori, lite extra ork, kanske att laga middag eller byta lakan långsamt under hela kvällen. Kanske en promenad med kometen och få lite sol och luft och ljus och outside world som jag för övrigt inte har nåt med att göra.

Men 6+6, det är att ge ett barn en morot som ska räcka hela dagen. Inte blir hen mätt, inte får hen nån trevlig upplevelse av middag med familjen som är en uppbyggande och rolig stund. Han känner sig straffad för att han bara får en morot när de andra barnen får frukostmacka, lasagne och fruktstund. Det är inte det att han är avundsjuk på något väldigt lyxigt som de andra har, utan helt normal mat när man är hungrig.

Min hunger är efter sömn. Och jag får bara en morot. Och det är inte första gången, så jag vet hur fullkomligt outhärdligt det blir. Blir å blir, ÄR. Jag svälter här, sömnmässigt, och försöker desperat hitta saker som hjälper mig. Jag fick ju så fin dygnsrytm av d-vitaminet. Nu måste jag minska dosen, vet inte om det är det. Men jag har ingen lust att ligga ensam vaken hela nätterna och somna framåt sex-tiden. Den sömnen är inte heller bra för psyket. Allt man vill är att somna vid två, två känns helt okej för att vara en sömnstörning, men 06.00? Då har ju fåglarna kvittrat ett bra tag, folk har gått till jobbet, hämtat tidningen osv, världen vaknar. Det är psykiskt krävande att inte vara en del av världen på det viset. När man verkligen vill.

Ja, det värsta med det här är att jag inte vet vad jag ska göra. Vilka piller ska jag ta för att få sov 10 timmar i sträck. Eller 6+6 om jag absolut måste. Nu har jag tagit slut på min viktigaste medicin på två månader istället för tre. Och den räcker bara veckan ut. Vet inte om Sköndal kan skriva ut. Vet inte om psykologen vet så mycket om sömn att han kan tipsa om mediciner. Kan jag då få dem från Sköndal? Med bara sju tabletter kvar är det inte hur mycket tid som helst heller.

Dia de los Muertos. Ja, den här kvinnan kunde vara postergirl för insomni. Om man gråter kan man inte sova, och fattar ni hur mycket energi det går åt för att trycka undan gråt som skriker att den vill fram? Om jag gråter kan jag inte hålla mig lugn och somna, så jag måste.

Allt hänger samman. Jag får migrän av att sova för lite, får ont i kroppen av att sova för lite, och de spänningarna ökar migränet, som jag inte får behandla hur jag vill, utan jag ska försöka med en triptan i veckan bara. Treo hjälper sådär, treo comp hjälper i regel väldigt bra, men kodein motverkar botoxens effekt.

Jo, och så blir jag en liten fjuttig  människa. Kan inte tänka, inklusive kan inte tänka på andra. Huvudet är fullt av gråt för att jag inte sover, och vilken sekund som helst så smiter gråten ut, trots att jag lägger energi på att vakta den. Det tar ju ännu mer energi att gråta, så jag måste vakta gråten och trycka ner den. Och ni vet hurdan huvudvärk man får av att gråta? Just det.

Söv mig. Känner en anestesiläkare. Tänk om de kunde sova mig i tolv timmar. Kanske inte helt nyttigt, men så underbart! Djup sömn. Det vill jag ha i julklapp. Får inte gråta igen, har just slutat.

Men denna Donna i en Dia de los Muertos-utstyrsel får representera idag.

7 kommentarer:

Sara sa...

To sleep, perchance to dream.
Är för skruttig för att läsa allt, önskar att jag kunde göra nåt. Typ berätta sövande långrandigt eller sjunga vaggvisor. Eller hitta på undermedlet som verkligen skulle funka. Det vore bra.

Anja Olergård sa...

Omtanken stärker. Krya på yrseln!

Anja Olergård sa...

Omtanken stärker. Krya på yrseln!

Harriet Klarin sa...

Jag tycker faktiskt att det är märkligt att inte medicinvärlden har lyckats bättre med fundamentala mänsklig problem.
Jag har haft ont ner i helvetet och tillbaka i några veckor och smärtstillande mediciner är bedrövligt dåliga. Ska få prova kortisontabletter nu, det är väl sånt man får runt månansikte av.
Sömntabletter funkar oftast en tid, sen blir de overksamma.
Läser David S:s memoarer om hans otroligt djupa depression. I tre år var han avstängd från världen och hade återkommande suicidtankar. Inga mediciner hjälpte det minsta!
Vad gör forskningsvärlden? Är vi så komplicerade varelser att det inte går att rå på naturen?
Men jag tror ju fortfarande att allt blir bra, eller åtminstone bättre, förr eller senare.
modren

AL sa...

Känner bara det overksamma pillertrillerrullandet från anhørigsidan, men det ær nog før att vilja gråta över att det inte finns hjälp att få før de som lider mest. Sømnbristens meny har jag däremot provsmakat mer æn jag skulle önska och det gør INTE att jag vet hur illa det ær før dig, men det gør att jag har inser att det måste vara outhärdligt jobbigt. Ungefær som att sjunga gregorian chants. Om man provar lite vet man inte tillræckligt før att kunna det, men tillräckligt før att börja förstå hur svårt det ær.

Jag har inget inget som kan få dig att somna. Som motgift mot gråten? sajten http://tjuvlyssnat.se hade mycket roligt idag. In och le lite.

Anja Olergård sa...

Tack AL. Jag sov lite mer än 10 timmar i sträck inatt så det är hopp om livet igen.

Anja Olergård sa...

Tack AL. Jag sov lite mer än 10 timmar i sträck inatt så det är hopp om livet igen.