Minnen av hälsa

Jag kom precis på en midsommarafton, jag var kanske 30 år, det går inte att minnas. Jag hade blivit sjuk såklart, det är ett före-efter som man inte kan glömma. Men jag var inte så dålig som nu. Minns att jag tog bussen till Gbg och sen vagnen till Slottsskogen. Bara det! Och sen gick jag från vagnen till där majpålen stod och jag mötte upp några kompisar. Några dansade små grodorna men jag satt alltid på filten. Men det tror jag inte nån tänkte på. Sen när vi spelade kubb satt jag också på filten, och då tjatade de lite eftersom jag var den enda som inte var med. Men då sa jag att jag inte orkade vara med pga min sjukdom, och så var ju det fine.

Men tillfället jag tänker på nu var i slutet av dansandet, och en del hade gett upp och var på väg till sina platser igen. Jag och min kompis såg ett litet barn som såg vilse ut och med all säkerhet inte kände igen var hens filt och familj var. Min kompis tyckte att jag kunde gå och hjälpa ungen att leta, men att gå omkring och leta efter nåt jag inte hade en chans att påverka, runt i slottskogens enorma midsommarstångsområde, det skulle förstöra den dagen för mig. Tyckte min kompis kunde göra det själv, men då sa han att som man kan man inte ta ett främmande barn vid handen och börja gå med dem. Det insåg jag ju såklart, men jag kände mig försatt i en omöjlig situation. Antingen skulle jag hjälpa barnet, när det dräller av folk som såg samma sak och kunde hjälpa barnet, eller så skulle jag verka lat, självisk, ohjälpsam. Men jag visste bara att jag inte har råd med ett steg i onödan, för då pajar jag innan jag når sängen. Och det gjorde jag ju. Vid tvåtiden på natten lekte vi en lek där man skulle säga tre saker om sig själv varav en skulle vara en lögn, och kunde de andra gissa? Jag kunde inte hålla tre olika saker i huvudet, jag klarade bara två, och bara två sanna. Skulle jag börja hitta på också så var det för mycket för hjärnan och då verkade jag helt bestämt väldigt korkad. Jag dricker inte, så det gick inte att skylla på fylla.

Men den där lilla konversationen mellan mig och killen, där jag inte ville säga rent ut att jag är sjuk, bara jag kan inte gå med barnet. Varför ville jag inte säga det? Jag var såklart kär i just den killen dessutom och ville väl verka tilltalande på alla vis. Men jag kände honom innan jag blev sjuk också, och han vet att jag blev sjuk i England. Men jag kan för mitt liv inte minnas vad det var. Det är så mycket enklare, ur ett socialt perspektiv, att säga nu att jag är för sjuk för nåt. För alla vet redan liksom. Men å andra sidan sa jag inte till i tid igår när min ljuvliga S var här, så där kraschade jag efteråt. Kanske är jag inte alls bättre nu på att säga det. Kanske är jag bara bättre på att säga att jag inte kan gå nånstans, eller sitta upp i fyra timmar, eller sånt som "alla" vet. När det bara är jag och Mikael som vet vad jag inte orkar, då är det kanske lika svårt som då att säga det.

Undrar om det här hade varit likadant om jag hade cancer, MS, aids, njursvikt. Riktiga sjukdomar som alla tror på. Kan jag bara inte komma förbi de där trollen och inte bry mig om nån tänker nåt dumt om mig? Det är väl en av de saker jag borde bry mig om minst i hela världen!!

Kanske får skriva en lista på spörsmål till psykologen. Vet inte än vart jag ska vända mig. Hen kan få en Att fixa-lista lång som tomtens önskelista på julaftonskalleanka.

8 kommentarer:

En långvarig förkylning sa...

Bra reflektioner. Fattar inte heller varför det är så svårt att säga ifrån i tid. Ibland är jag rädd att inte bli tillfrågad mer. Märker redan att man inte bjuds med eftersom det antas att jag inte orkar. Men jag vill ju bli bjuden ändå!
Hoppas du hittar en bra terapeut, skönt att lasta över lite tankar på nån som har som yrke att få tankar påkastat på sig. Kram <3

Harriet Klarin sa...

Vem ska säga ifrån om inte du? Vem ska förstå om inte den som lyssnar?
Och om hen inte förstår, vad rör det dig?
Man får öva sig på att vara enkel och tydlig och inte ursäktande. Matter-of-factly, sådär.
Lätt som en plätt.
Vi gör oss alldeles för mycket bekymmer i onödan.
Och jag tror att de allra flesta verkligen vill förstå.
modren

Sara sa...

Jag kan bli så trött på mig själv när jag undanhåller saker för att jag vill framstå i bättre dager, vilket bara får som resultat att jag framstår i sämre dager än jag hade gjort från början! Det händer oftast när jag känner mig blyg eller av nån anledning tror att jag behöver impa på nån(tex nya svärföräldrar) vilket kanske beror på att det bara är inför såna människor som jag inte känner så väl som jag håller på och fjantar mig om vilka dagrar jag framstår i. Och blir sådär socialt klumpig att jag tror att det inte är bättre att kommunicera kring saker. För då riskerar jag ju att bli babblig eller säga något som verkar självupptaget -som att berätta om sin sjukdom utan att vara tillfrågad. Som om det vore värre än att tex visa sig bufflig. Suck.

Monnah sa...

Det finns aldrig någon annan än en själv som kan hela historien och alla detaljer... Hur jobbigt det än är så gissar jag på att klarspråk vinner i längden.

Anonym sa...

Det är ju inte bara för att man e väluppfostrad och beskedlig (a.k.a feg?), som man låter bli att säga ifrån. Man vill ju mer än man egentlig kan och borde.

Visst finns det högstatussjukdomar och lågstatussjukdomar och migrän och ME tillhör väl inte de som läkarna på Harvard slåss om att få avancera högst inom. Men lättare att få bekräftelse vid "riktiga" sjukdomar, tja, jag vet inte. Vi har erfarenhet av "riktiga" sjukdomar men som inte syns utanpå, och cancer utan tappat hår syns ju inte heller om man inte bär en etikett i pannan. Till syvende och sist verkar det handla om hur bra man är på att stå upp för sig själv, och äga sin integritet. Lättare är det ofta att stå upp för dem man älskar, så det är inte dumt att vara två ändå.



Anonym sa...

Jag verkar bli latare och latare med den där robotkontrollen/namnväljaren.

/AL

Anja Olergård sa...

Ja, det är superenkelt att säga ifrån för nån annan. Lite lagom schizofreni? Att man ser den sjuke som nån annan, nån man måste vara snäll mot och ta hand om?

Anja Olergård sa...

Ja, det är superenkelt att säga ifrån för nån annan. Lite lagom schizofreni? Att man ser den sjuke som nån annan, nån man måste vara snäll mot och ta hand om?