Bäst för mig?

I dagens samhälle handlar det om att förverkliga sig själv och i princip allt kan offras för att man själv ska vara lycklig och lyckad.

Jag tycker det är avskyvärt rent ut sagt och jag är säker på att ett samhälle som lever så själviskt inte kommer att bestå.

En klok kvinna med perspektiv sa att hennes barn alltid varit hennes viktigaste livsuppgift, och hennes mans också. Jag är förresten inte säker på att det var just ordet livsuppgift, så där lämnar jag en brasklapp. Men jag tänker.

Det är skillnad på att vara gift och vara singel. Som singel har man alltid makten till tv:n, det blir alltid den mat man vill, man behöver inte ta hänsyn, berätta om man blir sen, diskutera med den andre om man ska gå en dyr kurs. Man kan ha vilka möbler man vill själv, ha kläder som nåt ex inte gillat, behöver inte ens stänga dörren till toan och kan rapa och fisa högt, om man nu gärna vill det.

Men en del vill inte gifta sig, eller ens bo ihop. En del gillar att bara köpa mjölken men inte kon, och det är visst naturliga behov nuförtiden att hook up och sen skiljas åt utan att ens byta telefonnummer. Eller namn. Men de som inte vill ingå i ett parförhållande är just de som är med och bevisar att ett förhållande är mer än summan av två individer. Annars skulle ju alla ha nån de delade lägenhet med, delade hushållsarbete och bensin med, och ha nån som kan gå till apoteket när man har huvudvärk och slut på piller. Men det är mer än så att leva tillsammans som gifta, det håller de flesta med om. Det är inte två jag längre, det är ett vi. Man kan inte längre leva efter devisen att jag gör som jag vill. Man kan, men då riskerar man att vi:et spricker. Det är fullt möjligt att älska någon och ta hänsyn på samma gång, att kompromissa och att segra.

Och om man sen dessutom får barn, då kan man än mindre tänka att man ska göra det som är bra för en själv. Givetvis ska man inte låta sig misshandlas eller så, men det är inte extremfall jag pratar om utan normala förhållanden, som vem som helst, som grannarna, som vi själva. Det är inte så att det som är bäst för mamma och pappa är bäst för barnet. Barn är inte små vuxna. De blir inte lyckliga för att mamma förverkligar sig själv. De blir lyckliga när föräldrarna är nära, mest hela tiden. Tiden å tiden, de förstår ju inte vad tid är, så man kan inte heller räkna logiskt med dagar hit och dit och tro att små barn förstår varför föräldrarna är borta vissa tider och vissa dagar. Jag pratar om små barn.

Att få barn är ingen rättighet. Folk pratar om att man borde behöva tillstånd för att ha djur, och ibland tänker jag så om barn också. Att man borde gå en kurs, att man borde lära sig att man inte på många år kan sätta sig själv i främsta rummet längre. För att barn inte är gjorda för det. De går bokstavligt talat sönder. Precis som förhållanden gör, när vi är borta och jag blir så väldigt viktig.

Själv undrar jag om inte tonåringar behöver sina föräldrars tid precis lika mycket som ett- och tvååringar. De behöver många svar och mycket vägledning. De tror att de är så vuxna, men det är de ju inte.

Så att en mamma ser barnen som sin livsuppgift -- och pappan också -- är inte skevt. Det är sunt. Om man tror att kärlek är som hollywoodfilmer så får man kamma sig. Så dum får man inte vara, så skeva förväntningar skadar inte bara en själv utan också andra. Och bara för att det är rätt att ta hand om sin avkomma och fel att överge den, så betyder inte det att det är lätt, lustfyllt och livsbejakande varje minut av varje dag. Man gör inte det som är rätt för att det är lätt.

Om man är ute efter det lätta så är man välkommen att söka egna vägar till det. Alla gör som de vill.

Men människan är som flockdjur, vi vill vara tillsammans, vi vill ha familj.

Barn och kärlek leker man inte med. Det är ens ansvar som en vuxen, mogen individ att finna sin egen glädje, självuppfyllande, livsnöjdhet, i de omständigheter som man har skapat och de olika omständigheter som familjen kräver. Vi kan inte, i en familj, fortsätta att agera som att det viktigaste är vad som är bra för mig.

Men det är vars och ens ansvar att finna lyckan i de omständigheter som barn och äktenskap kräver. Alternativet är inte att göra som man vill och må bra, eller göra vad som är bra för familjen och må dåligt. Om man väljer det lätta, vilket är att finna lyckan genom bara sig själv, inte tillsammans med dem som är ens familj, är risken stor att det som gör mig lycklig gör nån annan olycklig.

Orden från en viss fd finansminister ringer i öronen: "Det är ju svårt att få tid för familjen när man reser och är borta så mycket... Och sen blev det som det blev." Just den ekvationen förstår jag, att när "vi" försvinner till förmån för "jag", då försvinner "vi".

3 kommentarer:

Eva sa...

Å så rätt. Jag har en livsuppgift och det ÄR mina barn. Kan säga att jag känner mig lite vilsen nu när hälften är vuxna och inte "Behöver" mig. Jag behöver ju dem. Har fått skaffa hund för att vara behövd är viktigt! Behövd och älskad för den man är... Inte hur man ser ut eller vad man jobbar med.

Harriet Klarin sa...

Jag tror du har gått om mig i visdom och klokskap. Med jättekliv.
modren

Monnah sa...

Det här var riktigt vasst.