Kan jag berätta?

Jag vet inte om jag kan berätta detta utan att gråta, och jag vill gärna inte det, eftersom jag har migränen under kontroll sedan flera veckor, och vill inte bli för känslosam om jag kan låta bli.

Men idag var det fullt i brevlådan. 1177 heter det väl, idag om såna som inte får barn (det känns igen, inte för mig personligen, jag har aldrig prövat och inte kunnat, utan inte kunnat ända från början, vare sig jag har nån eller inte. Jag förstår att det är värre när man bestämmer sig, och så går det inte, eller tar långa, prövande, hormonstörande månader som blir till år. Men jo, i min familj, den jag kommer ifrån, har vi nog haft allt.

I tidningen stod det också om reumatism. Dels kände jag igen mormors händer på ett av fotona inne i tidningen, och faktum är att jag hade glömt av att hon hade reumatism. Man vill ju inte glömma sina en gång så nära och kära, men jag kan inte minnas längre tillbaka än idag och kanske igår kväll, om jag har tur. Men jag älskade mormor. Jag var inte hennes favoritbarnbarn, fast jag sydde egna balklänningar i flera år, men sen hände livet och sen klev en drottning upp på tronen i form av Katrin. Allt som kunde varit jag blev ju ingenting, och det var värst vad jag känner mig labil...

Var det nåt mer med tidningen? Nej, men jag fick ett paket i grevens tid. Förra veckan köpte jag melatonin från ebay i England. En dryg hundring för 240 3mgs-tabletter och frakt. Vem har råd med 20 tabletter för 240:- på apoteket (jag har glömt, så det är nog inte rätt). Jag tog min sista ur den gamla burken idag så det kunde inte varit lägligare. Leverans på en vecka. Suveränt.

Sen var det ett annat paket. Vacker handstil, sån som Monnah har, men brevet kommer från Sverige, från nån Krantz eller vad det stod, i en ort med postnummer på 8. Det måste ju vara Jämtland, Ångermanland, nåt sånt. Där känner jag ingen. Hunden sitter och tittar intresserat.

Så är det en sån där supersöt tygpåse med en kram-lapp och ett halsband, med en oval. På den är det sådär hantverksmässigt inpräntat nåt om att om man inte kan springa med benen får man springa med hjärtat. Jag försöker verkligen göra det, drömma om saker, och njuta av dem som om de verkligen hade hänt. Sa jag att det var från underbara Monnah? Det räknar ni ju ut lätt annars.

Och jag behöver verkligen hjälp just nu att springa med hjärtat, så det var en fantastisk gåva, och en oerhört lämplig text att påminna sig om.

Jag ska springa i drömmarna! Tror ni man kan bestämma vad man ska drömma om? I så fall drömmer jag hellre att jag är på semester än att jag springer, det är min dröm nr 1.

Jag är glad, och min hjärna, eller var migränen sitter, tackar mig för att jag inte involverade honom i det här, utan att historien om monnahs hjärterum-halsband känns som en innerlig, tacksam gåva, inte en hulkande gråtparad som slutar i medicinskåpet. Tack, från alla delar av mig. Du är en ängel, inte en människa. Tack, Thank you, danke, Merci, gracias, grazie, tak o/e takk, kiitos! och arigato (japanska), och just det, khatrak (arabiska). Jag är skyldig dig så mycket, monnah, du bara ger och ger.

Men du, jag har bett för både din mamma och din pappa sen jag hörde. Varje dag. Har en lista för särskilt viktigt folk, så jag inte ska råka glömma nån, vilket är mer än säkert om jag ska behöva komma ihåg mer än ett namn.

Så alla som ber, eller liknande, kan väl join mig och skicka ut massor av god energi med monnahs namn på, så hon verkligen känner sig uppskattad för det hon gör som är STORT. Jag lovar också högtidligt att halsbandet ska få den gråt det förtjänar, en dag med stabilare huvudvärksläge och inga psykiska nojor.

Tacktacktack!! <3

3 kommentarer:

Sara sa...

Nu grät jag en skvätt!

Harriet Klarin sa...

Var det inte Edith Södergran som sa: Gråt en skvätt för så trista fakta...
Det är helt ok och kanske ibland nödvändigt att gråta, men det är lite som med att gunga gungstol: Man har nåt att göra men det för en inte framåt.
Om gråtstunderna blir för långa och frekventa, eller om man inte snabbt kan ta sig upp ur deppet, är det kanske dags att söka läkare? Eller psykolog eller nåt?
Men det är säkerligen bra att ösa ur sig på en blogg och ha såna överjordiskt empatiska bloggvänner. Att nån annan verkligen förstår är bästa lisan för själen. Eja om det var så hos alla läkare.
modren

Monnah sa...

Jag vet att jag inte kan göra något praktiskt för dig, men när jag såg den där texten tyckte jag det var givet att den var skriven till dig. Puss på dig.