Upp som en sol

Jag tyckte jag tog det lugnt igår. Ingen dusch, tvättade inte håret utan satte bara upp det, sminkade mig, kort komettur, satt ner och åt och pratade i lugn och ro, sen hem igen. Det var en av mina roligaste kvällar på länge, men jag tog det superlugnt, trodde jag i alla fall.

Sov vedervärdigt dåligt i natt. För lite, drömde mardrömmar, hade svettningar. Och när jag till slut orkade gå upp ur sängen, 18.45, så mår jag så pestigt att jag har lipat flera gånger.

Känner mig överkänslig av ett par saker, småsaker, mår så dåligt att det är jobbigt att stå ut, vet inte om jag rubbade min emotionella balans igår genom att prata om sjukdomen och hur den påverkar mig. Kan inte fatta hur man kan må så dåligt av att sitta på en stol. Och inte sova bra. Och säga vissa ord och tänka vissa tankar som jag håller inne med för det mesta.

Det var ett länge efterlängtat 20-årsfirande igår. Om dagen idag är en hint om nästa 20 år så vill jag inte vara med.

Och Mikael är fortfarande på jobbet, och jag orkade bara göra smörgås till middag.

Jaja, jag vet att jag blir deppig av att sova för lite. Och av att övertrassera energikontot. Jag är inte säker på att jag visste att jag är såhär dålig. Nån måste hjälpa mig.

6 kommentarer:

Sara sa...

Förlåt att jag har ställt till dig!

Men för det första: det är INTE en hint om framtiden! Det kommer du att inse när du har sovit ut om inte förr!
För det andra: Går vi till överdrift så kommer det surt efter. (tex sitta upp i över två timmar på en restaurang när vi inte kan göra det hemma till vardags. Och att det är roligare att fortsätta vara inbillningsfrisk än att säga stopp i tid.)
Men. På något sätt kanske saker blir verkligare när man säger dem än när man skriver dem? Ifall man råkar vara benägen att intellektulisera en smula ...? Ja, så bråka inte med dig själv nu, utan stilla sinnet med Cissis enkla och vackra:

Tre andetag.
En övning i tro:

jag vilar
i nuet
hos dig

Tre andetag.
En övning i liv:

jag vilar
i nuet
hos mig

Klarins sa...

Försök att inte bekymra dig så för morgondagen. Var dag har nog av sin egen plåga sa han som visste allt. Det gör ju inte vi.
Tro bara.
Förtrösta. Vila. Övertrassera när det är värt priset (som igår). Tids nog sover du bättre igen.
Det vet du ju?!
Lugn, bara lugn.
Allt ordnar sig.
modren

Monnah sa...

I morgon är en annan dag! Kram.

AL sa...

Ja, här håller vi alla med varandra! Bråka inte med dig själv och finn förtröstan i att det var en dålig dag idag och alla dagar är inte dåliga dagar.

Jag blir ändå fundersam över att du sæger att det ær "så lite" som ger så mycket symptom. Men bara att sminkad ta sig utanför dörr, prata och skratta och beröra sorgedjup känns inte som "så lite". Jag orkade inte ens göra mig en smörgås ikvæll, så jag sitter hær lite småhungrig med en kopp te från mikron. Och ja, jag vet. Det ær orättvist att jæmføra før att jag SKULLE KUNNA och att det ær skillnad på att inte kunna och att kunna men låta bli. Min poäng ær inte att du inte har det illa, utan att du lægger ribban så högt før vad som ær "lite". Ingen vill leva med sjukdom som lamslår och drar undan mattan, det behöver man inte ta sig i kragen över att känna, men om vi alltid jæmførde oss med vad vi presterade som friska 25-åriga singlar så får vi nog börja knapra lyckopiller allihop. Imorgon är söndag, vilken bra dag att betänka livets gåvor och prövningar. Kram.

AL/Scandinavian Christmas sa...

Förresten, finns det någon slags MEversion av systrarna Lindgrens "Döden, döden"?

Respirator, respirator? Fast det lät mer som Captain, my captain.

Sonden, sonden?
Danmark, Danmark?

Klarins sa...

AL/Scand.
Du har just gett galghumorn ett ansikte.
Ett sånt ansikte sen!
Vilken fröjd att läsa inläggen.
Så mycket insikt och kärlek och omtanke, jag blir alldeles rörd.
Önskar alla en härlig söndag.
modren