Dagens språkläxa

Jag sparar italienbilder på pinterest. Jag tror att jag ska välja några favoriter och förstora, men det bara dyker upp fler å fler bilder. Så jag kommer nog inte kunna bestämma mig.

Men idag var det en bild från Sirmione. Där har min familj varit på semester. Eller att det var några danskar på deras hotell nån annanstans i Italien som pratade om Sirmione. Jag har i alla fall hört det ordet hemma många gånger.

Och nu ska vi göra språkläxa av det ordet.

Man kan betona saker. Det typiska exemplet är anden (the duck) eller anden (the ghost). Som svensk är det naturligt att betona på samma ställe i ordet, här på första stavelsen. Men man kan betona uppåt (ghost) eller neråt (duck). I kantonesiska kan man tydligen betona saker på fyra sätt. Förstår inte vilka, men till exempel amerikaner kan oftast varken höra skillnad på våra två, än mindre göra skillnad på dem när de pratar (jag tror att Thad som jag kände när vi bodde i Borås var den mest språkbegåvade amerikan jag nånsin träffat. Han kunde säkert säga skillnad. Men så var han musiker också. Ja ja, vidare.)

Sirmione var det. Det betonas på o:et. Ni kan kanske höra det i huvudet. Eller, ni är gärna välkomna att uttala det högt om ni gärna vill. Betona o:et. Gå ner när ni betonar, som i (duck). Så låter italienska, och även danska faktiskt.

Men betona nu o:et genom att gå upp på betoningen, som i (ghost). Det blir plötsligt finska av det!

Ni kan prova med fler ord, arrivederci till exempel. Visserligen har finnarna inget ci-ljud, men betoningsmässigt låter det finskt. Samma med buongiorno. (Jag blir nu bara osäker på om det ska vara mellanslag där eller inte. Men jag har ju aldrig lärt mig italienska på riktigt, är min ursäkt.)

Men visst är det spännande? Jag kan inte påstå att jag älskade fonetikklasserna, men de var väldigt nyttiga. Att lära sig hur alla ljud bildas i munnen var jättehäftigt. Och så kan man analysera när ens utrikiska inte låter äkta, eller när andras svenska inte låter riktig. Till exempel har vi tungspets-r i Sverige, förutom i Skaune, medan engelskan har retroflexa r, vilket betyder att man viker tungan bakåt. Och vokalfyrsidingen, där olika språks vokaler hamnar på lite olika platser i den bildliga munnen. Jag har läst allmän fonetik, samt tysk fonetik och engelsk. Det kan gott hända att jag blandar ihop allt nu, och det beror helt på att jag började läsa inför tentan lite för sent (dagen innan) och när klockan var midnatt var jag inte tillnärmelsevis färdig. Inte klockan fem heller, eller halv sju, när jag la mig och sov i tjugo minuter och sen gick och skrev VG på den tentan. Jag har alltid varit bra på att lära mig inför tentor, något sämre att lära för livet. Skulle vara en mycket dålig läkare. -Det var nåt med bilateralat, men jag minns bara att jag klarade den tentan... Förresten har vi nog sett en och annan sån läkare. Eller som köpt sitt diplom från "Bermuda College of Medicine, yaman".

Det sista som är så coolt är att när barn är små, de första månaderna, så kan de höra skillnad på alla språk. Men sen, i takt med att de börjar höra fler ljud från huvudspråket där de bor, så försvinner den förmågan och de börjar vänja sig vid sitt språk. Och när barn jollrar, eller kanske rättare när de låter som om de pratar fast de inte säger nåt, då gör det det på ett visst språk! Fast de inte ens säger några riktiga ord. Jag tycker det är oerhört spännande med barns språkutveckling, och det var mitt andra ämne jag gärna hade velat forska i. Bevis på detta var när min kompis Ulle var på besök hemma i Borås (hon bor i USA med sin familj) och hennes yngste var i det där gallimattias-läget, och jag hörde en markant skillnad på honom och de svenska barnen. Det är så häftigt med språk, med ljud, med inlärning. Jag skulle gärna gå om hela min universitetsutbildning. Med en riktig hjärna som kan suga åt sig allt!

Och när jag ändå berättar måste jag säga en sak till. Det heter diglossia och betyder när språk har två varianter på sitt språk, som schweizertyskan. En nordtysk förstår inte en schweizare utan att han går över till Hochdeutsch, högtyska. Små barn förstår den inte utan får lära sig den i skolan. Sen är det ju fortfarande så pass samma språk att när man har hittat schweizertyskans nycklar, kan man läsa upp språket. Ungefär som man börjar begripa hur italienska skiljer sig från spanska, fast de ju är helt olika språk.

Vad avgör när en dialekt blir ett språk? När språket har en annan grammatik, annan ordföljd, andra ord på saker, och när en utlänning inte förstår, även om hen kan tyska? Jag läste ett stycke på schweizertyska som stod i vår kursbok, när jag höll föredrag om diglossia. Vi hade en tysk kille i klassen, Thorsten. Han förstod inte vad jag sa. Alls. Det tycker jag är ett eget språk. Men jag har visst inte rätt i det.

Men nu kan jag säga att jag var en av få som Thorsten talade tyska med. De flesta brukade hans engelska vara bättre än deras tyska. Men vi snackade tyska med varandra. Han sa också att av alla svenskar han mött (vilket kan vara de som dansade berusade på Kåren i Borås) så hade jag bäst tyska.

Ser ni, vilket behov jag har att i alla fall en gång förr ha en hjärna som stöttar mig, inte förstör för mig. Men det har också gått 20 år, jag kan inte skylla allt förfall på ME. Man blir ju gammal också.

Jag har i alla fall skaffat hårtoning. Orkar inte pincettrycka de där silverglittrande som bara blir fler och fler. Vi får se om jag orkar tona!

4 kommentarer:

Sara sa...

Ligger fullkomligt utsmetad i ödmjukhet inför ditt vetande!

Mireille sa...

Jag har också bott i Borås! På 80-talet.
För övrigt älskar jag napoletanska, "ci vediamo" blir "ci verimmo" t ex, man ska helst bara säga halva ord också, folk får gissa resten.
Nä, nu börjar jag nästan snyfta av längtan till Italien och att prata italienska. Det blev liksom mitt modersmål eftersom det är så likt rumänska, men jag tappade rumänskan tidigt eftersom vi mest umgicks med italienare.
Det blir nog till att lyssna på lite Lucia(no) Pavaro(tti) nu!

Anja Olergård sa...

Men du är så bra på att uttrycka dig. Utsmetad hade jag aldrig kommit på och det är ett klart VG på det!

Anja Olergård sa...

Bott i borås och älskar Italien? Hur många tvillingar har jag egentligen?