Liljeholmens

Läste nyligen i nån tidning om en ung kvinna som blev kallad öknamn på tåget för sin hudfärg.

Vissa i min/Mikaels familj har brunt hår och solbränd hy. Jag har brunt hår och bruna ögon, men är väldigt blek.

Jag antar att det är min hudfärg som avslöjar att jag inte är från Italien, Turkiet eller Afghanistan. När folk skämtar på flygplatsen om att nån inte ser svensk ut när de kollar i passet, det är småkul möjligtvis, men inte nån stor oförrätt.

När folk däremot säger okvädingsord åt en på tåget, att man inte får sitta för att man ser ut som en utlänning, att man borde flytta hem, ser ut som en apa eller en neger eller så, jag har aldrig ens känt nån som har varit med om det. Jag har blivit verbalt utsatt, mycket milt, av småbarn som ropade Sister Mary efter mig när jag bodde i England och var frivillig för min kyrka. Men det är ju inget man ens tar på allvar.

Men så ikväll blev det på allvar. Jag hörde nåt om vad nån blev kallad. Nån vars enda fel är brunt hår och solbränd hy.

Så tänker jag på vår kära Rut, min svägerska. Hon är ju så go och vänligt sinnad att jag har svårt att förstå hur nån skulle få för sig att svära åt henne. Jag vet inte ens om det är politiskt korrekt att fråga henne om hon har varit med om det. I hela mitt liv har hudfärg varit en icke-fråga. Jag har aldrig nånsin tänkt på det, förutom i Karibien när jag väckte viss uppmärksamhet. Men ingen var elak för att jag var så blek.

Men de som skulle svära åt Rut är väl inte den sortens människor som bryr sig om vad hon är för slags människa. Hela korthuset skulle ju rasa om mörkhyade var trevliga och fina människor.

Nej, jag vet inte hur jag ska tänka. Jag får inte ihop det här med mobbning efter hudfärg. Kan inte begripa hur man kan vara sån och samtidigt människa.

3 kommentarer:

kyrksyster sa...

Jag har varit i Indien två gånger. Min svärmor var missionärsbarn och född där. Vi har rest i de trakter där Svenska kyrkan hade missionärer. Numera är kyrkan i Indien självgående. Inga svenska missionärer finns kvar.

Där fick jag uppleva hur det är att vara märklig. Ute på landsbygden hade barnen aldrig sett en ljus människa. De tittade och de modigaste kom fram och kände på min hud.

Vi är alla unika. Mest unika blir vi när vi hamnar i kontrast.

Klarins sa...

Vi har ju din kusin som bodde i Kina med sin familj. Deras barn är osedvanligt blonda för att inte säga vithåriga. Det hände då och då att folk kom fram och kände på deras hår.
Det kan jag inte tycka att man kan ha något emot. Vanlig intresserad nyfikenhet på sånt man inte stött på förut.
Jag kände faktiskt på Ruths hår - efter att ha frågat henne - en gång. Fascinerande jämfört med mitt eget babyhår.
Hon säger att hon aldrig stött på rasism i Sverige. Och hon har ändå bott här i drygt 20 år. Det kanske är för att hon är så rasande snygg. Och säker på sig själv.
Det är helt klart härligt med olikheter, både ytliga och inre sådana.
Jag tyckte det var superroligt att konstatera hur våra barn blev så olika trots samma gener och ungefär samma fostran...
Såg i tidningen att det inte finns två ansikten i världen som är lika, med undantag av enäggstvillingar. Ganska märkligt när man tänker på det. Att det finns sån variation.
modren

http://naltabblovers.blogspot.se sa...

Tyvärr är vissa människor dumma i hela huvudet.
Hudfärg har ingen betydelse.