Rörd, igen

Idag var jag på ytterligare en av mina ångestmotande kometutflykter. (Sorry, AL, men jag fotade inte streamersarna. Måste komma ihåg.) Jag hittar på nåt ärende, som det hade varit klokare att be Mikael göra, som köpa Ipren, och så åker jag iväg så fort jag kan stå på benen en minut. Rent självskadebeteende inser jag nu. Och idag, efter att dessutom ha fått kall luft i ansiktet (det får jag ju alltid feber av) så mådde jag så dåligt att jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom det. Mådde fruktansvärt illa också , vilket jag sällan gör, tack och lov, och så bröt den pyrande migränen ut i full blom. Och så blev jag helt sjuk av lösgodiset. Måste. Sluta. Äta. Godis.

Jag fick dock en nästan övermänsklig kärleksbevisning av några av mammas och pappas vänner. Värsta fina blomsteraffärbuketten! Bara för att pigga upp mig, tror jag. Sånt lipar jag av såklart. Och så kan jag mota bort The Impending Breakdown till ännu en annan dag.

Jag är så överväldigad av Karins omtanke, av Saras vansinniga, underbara present och hard earned energi, av AL som ber om tårta, så att jag kan hjälpa nån. Och jag har minne som en guldsparv, eller vad heter de i en sån där glasburk, fisk, guldfisk! Jo, sånt är mitt minne, och jag vet att jag glömmer nån som har hjälpt mig och det är verkligen inte av otacksamhet som jag glömmer saker.

Jag måste komma ihåg att fota buketten. Rosor feta som clementiner, och massa blad och dill och liljor som kommer att lukta underbart imorgon när jag vaknar.

Vi ska på mordgåtemiddag som bröllopsdagsfirande på lördag. Ser jättemycket fram mot det, men börjar också bli rädd. Ska man sitta och konversera med åtta främlingar i tre timmar? Jag som precis har lärt mig att när kassörskan i hemköp säger att man ska ha en trevlig kväll, så hinner jag finna mig och önskar dem detsamma. Förr hade sånt thrown me overboard och jag kanske inte hade hört eller fattat vad de sa, och inte kommit på att svara på så lång tid att the moment has passed. Jag får bara försöka vara lugn, iakttagande, istället för duktig flicka.

Man får ju inte berätta om andras liv, bara sitt eget, och det gillar jag verrrrrkligen inte. Men jag kan, helt subjektivt, säga att jag blev väldigt rörd över att några som eventuellt är avkomlingar till Mikael redan har köpt en julklapp till mig. Rörd och lycklig. Eller som när T nämnde ME i sin ice bucket challenge.

Ni ser, jag får så många bevis på kärlek. Folk bryr sig. Det är rent vackert. Även om jag fulgråter nu.

Får jag säga att det var Karin Ö som gav mig blommorna? Fattar ni!!!

Fast nu har jag glömt min nattregel att jag bara får konsumera på natten. Tacksamhet och kärlek och tårar är alldeles för intensivt för att vänja sig inför att somna.

Godnatt, folkens, jag hoppas att ni sover.

P.s. Min svägerska Beth är med den ena tvillingpojken, Oskar, på sjukhus. Hon hade sovit en halvtimme på 37 timmar. Henne kan vi ge en me-sömnlösklubb-medalj :) Han har nåt på halsen, först skulle de göra en biopsi men nu ger de honom antibiotika i droppet och ska se om nåt har hänt till imorgon, annars återupptar de planerna på kirurgi. Tänk om han har cancer. Sånt händer.

Tänk om nån man pratar med på telefon när de sitter på tåget, vagnen, t-banan eller pendeln, och så kommer det ett ungdomsgäng och skär nån i ansiktet med en flaska.

Eller så är det nån eller flera som slår ihjäl en åttaårig flicka med en brödkavel.

Mycket bättre att tänka på rosor och julklappar.

<3 För att ni stöttar mig.

7 kommentarer:

Sara sa...

Hallå, från och med idag är det tvångsvila inför lördag! Inget brännande av ljus i båda ändar! Inga vansinnesfärder på kometen!

Lita på adrenalinet, du kommer att stå dig väl i sällskapet: extra rapp och taggad. De där andra stackarna kommer tycka att du är rena miss Marple. Fast ung, tjusig och mrs, förstås.

Klarins sa...

Karin Ö!! Vi har aldrig ens pratat med henne om dig! Måste vara Inger.
Oavsett vad så var det helt underbart omtänksamt och kärleksfullt.
Det finns många goda människor.
Och oavsett gårdagens följder, så såg du oförskämt pigg och glad ut när du kom hem till oss igår på den smyckade kometen.
Vi måste komma på nåt bättre till tröst än godis.
När jag i förrgår hade varit hos doktorn och på röntgen och fått diagnos, så tvingade jag pappa att köra oss direkt till Lidl för att köpa - och äta upp - lakrits och mörk choklad. Vad blev bättre? Blev bara illamående, som alltid. Vad har man hjärnan till, när den inte stoppar en en gång för alla från osunda mönster?
modren

Monnah sa...

Ont, det gör ont att läsa. Jag brukar ju dra det där med att alla har sitt att dras med, men på vår gata är det lite väl många som har stage 4 cancer, obotliga autoimmuna sjukdomar, försvunna barnbarn och så här i datorn du med din ME från Helvetet och hon vars son dog och han som lever men bara vill dö och och... Jag förstår att ditt sammanbrott är nära och jag önskar dig allt gott och att du får Hjälpen när den fortfarande har chans att hjälpa. Peace.

Anja Olergård sa...

Till Sara, till mamma, till Minnas. Jag menar inte att skrämma nån. Jag är ibland lite överdramatisk. Fast jag _har_ me från helvetet och ibland undrar jag hur jag ska stå ut. Men jag gör ju alltid det. Men idag har jag lagat kyckling till middag, Mikael var på hemlärarbesök (en kyrkorna, det där med socialt skyddsnät) och varför lagar jag mat när det finns färdig frostat? Jag tänker verkligen inte bra. Får prata med Mikael och se om han klarar av att ifrågasätta allt jag gör eftersom jag tydligen glömmer av det när jag är själv.

Tack för att du förstod min sociala rädsla inför mordmiddagen, Sara. Och tack för peppningen. Jag har tyvärr plockat i och ur diskmaskinen och torktumlat en maskin tvätt som jag körde i natt. Är detta att megavila inför lördag? Är jag inte smartare, kan man fråga sig?! Bara ibland :)

Och Monnah, hoppas inte du oroar dig för mig. Du är så långt bort så det kan du väl få slippa? Jag har hursomhelst ett kort från dig på nattduksbordet, så du stöttar mig varje dag. Och du måste ha det jobbigt hemma nu när Klaus väl hytter med bössan åt alla gängliga tonåringar med hängbyxor som ska svira loss med söta S.

Ryktet om mitt nära förestående sammanbrott var prematurt alt överdrivet.. Idag står jag ut med livet igen, har till och med gapskrattat. Har kvar grundproblemen, tack för hjälpen, Sara. Men jag njöt av livet några gånger idag.

Tack, förutom mamma som är min mamma, så kallar jag er gärna systrar, om jag får. <3

Sara sa...

Det tycker vi förstås är en ära!

AL/Scandinavian Christmas sa...

Jag visste det! Så fort du skrev att någon kom med bukett så tänkte jag att det var Karin! Och så glad jag blev att jag hade rætt. Tænk att vara en sån person att nær någon får en oväntad handling av omtanke ær hon den första man ær sæker på att det var! Vilket hedersbetyg!

Anja Olergård sa...

Wow, har hon ett sånt rykte om sig. Vad absolut fantastiskt! Jag känner henne inte, men vad roligt att höra!