Högmodig?

När Mikael hade varit i Köpenhamn, på möte med alla församlingsföreståndare och områdesledare i Norden, så pratade vi länge om livet, kyrkan, vad det innebär att vara kristen och leva enligt sin tro.

I vår kyrka har vi inget betalt prästerskapet utan kyrkan bygger på frivilligt arbete vid sidan av folks övriga åtaganden som arbete och familjer. Normalt sett, eller i alla fall teoretiskt sett, ska alla ha en uppgift. Alla behöver få offra nåt i sitt liv för något större, och se hur Gud välsignar en då. Alla behöver känna att deras insats är värdefull, att de har en plats, att de är viktiga. Dessutom finns det massor att göra i en kyrka med miljontals medlemmar.

Jag fick en uppgift för typ två år sen, som jag inte klarade av. Jag har sagt nej till en annan, också för att jag inte klarar av den.

Men så den där dagen efter Köpenhamn började jag inse nåt om mig själv. Jag är visst bara villig att hjälpa till om min insats är perfekt. Typ "Jag vill inte ge den svältande fula bröd."

Jag är rädd för ofullkomlighet. Jag vet att jag har den, i större mått än många. Kanske skyller jag nu på att jag är så sjuk att jag inte kan hjälpa andra, fast frågan egentligen är om jag vill hjälpa någon fast jag har så små förmågor. Om man inte kan hjälpa någon tvätta fönstren, är det då bättre att man inte gör nåt alls? Självklart inte.

Så jag har bestämt mig för att be om en uppgift. Gärna en så liten att jag inte blir stressad av den. Men annars har jag tänkt mig att jag ska prova på det nya (för mig) att göra nåt för nån annan utan att det egentligen duger. För att all kärlek går till hjärtat, även den som inte är perfekt inslagen.

8 kommentarer:

Sara sa...

Det var ju just det här vi pratade om häromdagen! Det finns möjligheter att lära och utvecklas genom prövningarna och det är lite av ett val. Det gäller bara att se det så.

Klarins sa...

Fast du gör redan sånt för andra som du inte räknar. Bloggar. Uppmuntrar. Ler. Är oföränderligt vänlig mot folk.

Men det är som sagt så att vi aldrig räknar eller uppskattar det som vi tycker är enkelt och kommer naturligt för oss. Fast det kan vara jättesvårt för andra. Och väldigt uppskattat av ännu andra.

Varför är tvättade fönster mer värda än äkta värme, uppskattning och uppmuntran?
modren

kyrksyster sa...

Det låter som en sund inställning. Allt gott!

Monica sa...

Heja du! Perfektionism förstör så mycket för många. Fram för acceptans av det som är och det som blir. Hoppas du får en fin uppgift!

AL sa...

Ah, titta! Ett Anna Linda paket!

PS. Det finns kanske behov av lite oregelbundna men uppmuntrande SMShälsningar till någon, det hade vi stort behov av förra platsen vi bodde.

AL sa...

Eller førresten, det hær paketet hade ju omslagspapper och tejp så det ær en nivå över mig...

Anonym sa...

I all välmening Anja men känner du aldrig att Bibeln har ett annat budskap än vad JKKaSDH presenterar?

Anja Olergård sa...

Nej, det gör jag verkligen inte. Så det kan hända att det är du, inte jag, som har missförstått någon av de två. I all välmening.

Mitt inlägg handlar dessutom inte om Bibeln eller min kyrka, utan om prestationsångest på grund av min sjukdom. Men tack ändå för omtanken.