Jag har fortfarande inte hämtat mig från förra veckans vårdbesök på Sköndal och det tär på psyket att vara sämre än man brukar. Och när jag är sämre och psyket belastas så blir jag mer orolig för att sova dåligt, för jag vet att det kommer jag att göra, och då reagerar jag helt ologiskt med att inte våga försöka somna förrän jag somnar av utmattning 1-2 timmar för sent. Men jag har kämpat med modet och självdisciplinen (försök själva ha mer mod inför det ni är räddast för när ni mår mycket sämre än vanligt och inte ens i vanliga fall har bemästrat orken att våga). I natt somnade jag tidigare -- HALLELUJA -- och sov även en timme mer än jag brukar -- AND PRAISE THE LORD!
Och vilket recept på succé var inte det? Mikael hade lagat uuuuunderbar middag som var helt färdig när jag klev upp ur sängen. Sen tittade vi på massa tv tillsammans som ett äkta medelålders par på en lördagkväll, Vem vet mest, heter det Postkodmiljonären, Alla för en. Och sen såg jag på Last night if the Proms, av och till, som jag ääääääääälskar, och hade en helt fantastisk musikupplevelse. Först med en underbar sångerska och sen med de där favoriterna som man lyssnar på med hela kroppen, typ Land or Hope and Glory och Jerusalem, som gör att jag börjar gråta bara de säger att de ska framföra den om ett par nummer. Jag är verkligen en Pavlovs hund med Jerusalem. Dels älskar jag musiken, så gammaldags, sakral, orgelbröl. Sen älskar jag dikten och litteratur i allmänhet, och att just denna var så samhällskritisk utan att som de värsta fascistfeminsterna hata män. Han uttrycker kärlek för sitt land och sitt samhälle, på samma gång som han vill förbättra det. Och texten är så vacker. Sen är jag ju troende också, och den handlar om Jesus på ett vackert vis, förutom allt det andra. Jag kan nog inte låta bli att sätta in texten av William Blake. Älskar Blake, The tyger och the Lamb är underbara.
And did those feet in ancient time
Walk upon Englands mountains green:
And was the holy Lamb of God,
On Englands pleasant pastures seen!
And did the Countenance Divine,
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here,
Among these dark Satanic Mills?
Bring me my Bow of burning gold:
Bring me my arrows of desire:
Bring me my Spear: O clouds unfold!
Bring me my Chariot of fire!
I will not cease from Mental Fight,
Nor shall my sword sleep in my hand:
Till we have built Jerusalem,
In Englands green & pleasant Land.
Och för det fjärde så älskar jag England. Jag har inte bott där länge, men förutom det även rest dit kanske 10-12 gånger. När jag bodde där träffade jag så mycket olika sorters människor och såg lite av både det bästa och det värsta. Och jag har aldrig frusit så, varken förr eller senare. Men jag levde som en av dem, och jag hittar bättre i London än i Stockholm. Min brors år där var inte hans lyckligaste, vissa av dem, men det känns som om Storbritannien har blivit mitt adoptivhemland. Egentligen hade jag hellre velat adopteras av Italien, men man får inte skåda given häst i munnen. Många brittiska saker älskar jag, LITTERATUREN, Laura Ashley, att folk är så artiga, deras humor och deras deckare. Maten är jag inte överdrivet imponerad av, men det finns annat. Lukten utanför Paddington station är vidrig, avgaser och vad det nu är, och man snyter sig svart och porerna blir svarta, men ett ställe där man varit så många gånger vinner ju ens tillgivenhet.
Jag har dessutom varit där tillsammans med många jag tycker väldigt mycket om så jag har goa minnen. Sanne som tog sin rullresväska med sig till Foyles (en bokaffär i 7 våningar) på Charing Cross Road. Och så många gånger som jag återvänt dit, hela gatan är full av bokaffärer men Foyles är nåt extra. Man kan tillbringa timmar på alla våningar som har nåt man är intresserad av. Jag köpte de där beigea pocketutgåvorna av klassikerna för £0,99 medan jag fortfarande orkade läsa böcker. Och Les Miserables med Katrin. Vi satt nästan bakom en pelare, men den musikalen är man inte sig lik efter. Och Rebecka och jag som hetsåt på Pizza Hut nästan varenda lunch, och hon tog tusen foton inne på Hamleys för det var Witch and the Wardrobe-tema där och hennes barn var galna i det. Och Sanne som fick som hon ville en gång och vi åt vegansk lunch på Neal's Yard. Vi var helt inkompatibla, jag ville hellre äta på KFC, hon hellre vegetariskt, jag ville åka buss och hon ville gå. Våra kroppars begränsningar gjorde oss inte till bästa reskamrater, men vi var ju bästa kamrater på så många andra sätt så det gjorde inget. En gång sov vi i våningssäng och det fick hon jätteont i nacken av, när jag rörde mig så skakade även hennes säng, så nästa natt bytte vi rum. Sen var det där jag träffade Giovanni igen efter två års brevskrivande och fick mitt hjärta lite krossat (tack och lov för det!). Eller den gången jag var där med Sussi och Veronica och tuppade upp mig i tunnelbanan och inte tänkte på att den gröna linjen delar sig ganska mycket västerut och vi var på fel gren för att jag inte:-) behagade uppföra mig som en turist och kolla på tunnelbanekartan. Och Johan har bott där, familjen har varit där många gånger. Åka till London är en av 10 saker jag skulle göra om jag blev frisk.
Så jag har haft en helig stund med mina landsmän (som jag dock inte låter som! Jag fick min engelska i 6-årsåldern av en amerikan så det gick inte att ändra på i högstadiet när jag upptäckte hur mycket vackrare brittiskan är).
Och en lycklig dag, alltigenom. Känt mig älskad dessutom. Men när man är extra dålig så orkar man, jag, ofta inte vara på gott humör också. För även för en born optimist som jag så tar det energi att vara glad när man har ont hela tiden och har haft det i fler år än man tål räkna. Igår började jag gråta vid middagen för att jag var så utmattad och ledsen av att ha haft en sån jobbig vecka, och Mikael och jag hade ett djuplodande samtal så att jag kände mig bättre efteråt, och idag har jag varit på gott humör hela dagen. Och det är en sån lättnad! För även om det tar energi att vara glad trots smärta, tar det också energi att vara på dåligt humör. Då går man ju och vantrivs med sig själv. Som att kyssas med ett hårstrå i munnen, det kan ju inte bli bra fast man brukar gilla det. Man orkar inte gå och vara trött på sitt eget sällskap, trött på vad man tänker, känner, säger till sig själv inne i huvudet som är så undermedvetet att man inte ens hör det i första taget.
Jag ska outa Mikael nu, men jag tror det är ok. Jag hade hört nån på tv i veckan som sa I en perfekt värld, vad skulle du jobba med då? Och personen svarade Krigskorrespondent. Krig i en perfekt värld, jodå. Jag berättade det för honom och frågade honom sedan vad han ville bli om han fick välja även helt orimliga saker. Men min man är mer för fakta än idéer och svarade inte Bebo mars, vilket var vad jag hade gissat, utan lärare. Jag blev rörd och imponerad, att han trots sin vetenskapliga framtoning, rentav vetenskapliga personlighet, ändå vill det mest omtänksamma av alla yrken, att lära folk saker för att de ska bli bättre på nåt. Jag svarade såklart författare och har haft en av mina böcker i huvudet sen dess. Jag vet precis vad jag vill, jag ser framför mig hur den läses och ökar förståelsen för en sak som jag inte tänker säga, för jag skulle förmodligen skriva den under pseudonym. Jag drömmer om hur folk pratade om den med sina vänner, jämförde, funderade, fick andra tankar eller kände igen sig i dem som stod. Jag vill väl samma som Mikael egentligen, men jag har inte så mycket synen på min roll som författare som instruktör utan mer nån som gör att läsarna själva vidgar vyer, tänker nytt, förstår saker de inte har förstått, för att de för se bröden genom en annans perspektiv. Jag kommer just nu bara på två böcker jag vill skriva, men jag har haft en tredje som jag inte är säker på håller. Men när jag blir frisk.
Så vis av nattens vana borde jag stänga ner nu. Ska bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar