Jag har maxvilat i två dagar efter det senaste vårdbesöket. Mikael har lagat mat, jag har bara stått upp när jag ska klä på mig, hämta dricka, ta piller. Tvångsvila kallar vi det ibland när vi inte har råd att göra något alls och måste spara varenda energikrona till nåt annat. Som i mitt fall julafton. Vi sa nej till några som kom förbi igår för att jag måste vila. Jag satt i köket och ropade tack och God jul. Går man till dörren tar det 10 min hur man än gör. Mikael skötte snabbmakaronerna själv och de blev som i bamba. Han är suverän på att steka kött men sisådär på att koka pasta.
Men, jo, jag hade tvångsdisciplin igår kväl med läggningen också, att somna var det viktigaste, viktigare än nån artikel eller sånt man roar sig med.
Men vad händer efter 6 1/2 timmes sömn? Fyra timmar för lite för att fungera normalt? Jo, jag vaknar, känner att klockan inte är 14, utan 10.30. Först blev jag bara ledsen över att jag vaknade, sen gick jag upp och tog en stilnoct till och två melatonin. Det har gått en timme sen jag tog dem, det brukar krävas minst 1 timma. De första gångermna jag tog stilnoct trodde jag att jag kunde ta det dem i köket och gå in till sovrummet, kanske hämta nåt på vägen, men jag gick rätt in i dörrkarmen och fattade att de funkar görfort. Men nu, 15 år senare skulle jag kunna vara vaken de närmaste fyra timmarna och ingen skulle märka att jag har sömntabletter i kroppen. Jag har bara gråtit ut min förtvivlan över att sömnen krånglar när jag behöver den som allra, allra bäst. Jag får såklart ett sammanbrott, tårarna flyter i stridande strömmar. Till slut måste jag gå upp och krama Mikael. Som inte är hemma. Då tvättade jag mina supersmutsiga glasögon, tog fram vilka smycken jag ska ha idag, och målade ett andra lager nagellack. Problemet med ångest är att det känns bättre om jag gör nåt, men jag är ju på tvångsvila, jag måste göra så lite det bara går för att jag ska ha energi till den här dagen. Och där kom tårarna igen.
Varför kan man bara inte få sova hela natten och vakna först när man är utvilad. Jag eftersöker en sån som Mikael har på armen, fast den skulle vara fylld med sömnmedel, så när man behövde en ny dos, förde man dit mobilen som kommunicerade med dutten och så får man lite iv sömnmedicin. Hursom helst är jag helt förstörd. Så ledsen att jag vaknade så himla tidigt, 6h är recept på DISASTER. Ledsen också att Mikael inte var hemma så jag kunde gå upp och krama honom. Nu tvättade jag mina glasögon istället och målade naglarna, det andra lagret. Ni ska få se hur målande i skum belysning och sen ett andra lager med ångest ser ut. Är det möjligen andra gången k samma blogginlägg jag berättar samma sak? Så redig är jag idag.
3 kommentarer:
Du och ditt nagellack! :-)
Jag tror på allvar att Stilnoct inte har nån effekt på dig längre. Kanske kan du få hjälp av nåt annat av dina nya läkarkontakter, kanske nåt mer lugnande och ångestdämpande.
Undrade just hur du skulle klara av julafton. Men om du känner speldjävulen i dig är det nog ingen fara :-)
Vi är bara så trötta idag. Vila. Vila. Vila.
modren
Jag såg inlägget och att jag hade skrivit att ingen skulle märka om jag hade stilnoct i kroppen. Och så är jag helt yr i inlägget, ser inte när jag stavar fel, säger samma sak flera gånger. Men det är svårt att säga om jag är helt bakom för att jag har sovit för lite eller för att jag har stilnoct. Men jag är i alla fall bakom flötet. Det visste jag inte :-)
Du är kristallklar jämfört med mig den där Stilnoct-kvällen i Jämtland när J undrade om jag hade fått en stroke eller nåt :-)
modren
Skicka en kommentar