Feeling blue

Känner mig slut efter Sköndal i förrgår. Fast jag blev påfylld och fick massor med bra tankar. Och så har jag sånt envist migrän, som har hållit i sig varje dag i en vecka. Har redan ätit upp månadens dos av alla starkare piller de första tre dagarna, så nu ligger jag bara och lider. Och jag har ätit vanliga värktabletter varje dag sen vädret slog om från den där rekordvarma sommaren till normalväder. Och det är rätt längesen nu, så jag är inte nöjd med mitt huvud. Men så ska jag inte heller tro att jag alltid mår som jag gör när jag precis har ansträngt mig.

Låg i sängen igår och orkade såklart inte laga middag och kände mig deppig för huvudet och efteraktivitetsmåendet. Kände att jag egentligen vill ha sammanbrottspizza. Gissa om Mikael ringer och säger att han är i centrum och vad ska han köpa med sig för middag. Så perfekt och så snällt. Men jag måste sluta få pizza cravings varje gång jag gjort nåt för annars blir jag som Pavlovs hund och ska ha pizza för att jag gått upp ur sängen :-)

Nu är det lite senare, eller mycket senare! Det var kö på pizzerian hela vägen till dörren. Så det tog ett tag att ens få beställa. Och då skulle det ta 25 min tills pizzan var klar. När det gått 40 och ingen pizza var i antågande försökte han få reda på tidsplanen. De var fem man som stod och jobbade, så det var verkligen fullt ös. Ja, men tidsangivelserna var inte riktigt verklighetsanpassade. M sa, hade jag vetat den riktiga tiden hade jag ju kunnat gå och handla under tiden. Det är ok om det tar tid, men inte ok om de säger att det ska ta en viss tid och så tar det mer än dubbelt så lång tid. Men pizzan smakade strålande!

Men temat är i alla fall att jag är Blue. Och ibland är väl det så gott som nåt annat.

2 kommentarer:

Monica sa...

Bu för "feeling blue", men bilderna är helt fantastiska! Frågar någon mig vilken som är min favoritfärg säger jag fortfarande röd och grön, jag kan helt enkelt inte välja, men egentligen tror jag det är blå. Eller förresten, måste man välja? Jag skulle vilja gräva ner mig lite i hur färger påverkar människor på riktigt. Jag vet att det finns en massa studier, men vad händer i verkligheten, med vanliga människor? Blir vi svenskar helt kocko av alla vita väggar överallt? Vad händer om man verkligen kastar alla inredningsregler överbord och försöker komma på hur man faktiskt helst vill ha det? Är vi så indoktrinerade att det inte går? Hur som helst. Jag sitter här och försöker dra bort din migrän. Kram!

Anja Olergård sa...

Jag tänkte faktiskt som så att de flesta av de blåa bilderna var lite dystra, men oerhört vackra. Och livet är ju både knallrosa och marin.

Jag undrar också över det med färgernas påverkan! Men det är nog olika för folk, om nån är väldigt slut när hen kommer hem från jobbet kanske det är vilsamt med vitt. En annan som är hemma mycket kanske vill ha hemmet som en förlängning av sig själv, som jag som vill ha mina favoritfärger hemma. Sen måste man kompromissa också, om ens man inte tycker om blommigt. Och då är det ju inte färgernas påverkan som styr utan viljan att bägge ska vara nöjda. Sen ser man kreatkva yrkespersoner som har väldigt personliga hem, såg Camilla Thulins för ett tag sen och det var allt annat än vitt. Spännande tankar, tack för det! Hade inte migrän igår och tog inte ens en Alvedon! Men så har vi då idag :-)