Så glad!

Jag har ju varit en kapabel kvinna en gång i tiden. Nu får min man läsa vad jag skriver för att jag tänker för dåligt. Ja, här läser han inte innan jag publicerar, men det tog en ettöring för att komma på det. Men jag har klarat av att göra en ansökan till kommunen om att få solfilm på fönsterrutorna för att jag inte klarar värmen. Om jag ligger blick stilla, har öronproppar, är ensam, så att jag inte behöver dela koncentrationen, så kan jag stå ut. Men jag böjde mig ner på golvet efter nåt och när hjärtat börjar klappa blir jag febrig av mitt eget sovrum. Jo, men jag tappar ju tråden hela tiden! Jag har fått idén av M (jag vet inte om hon själv har berättat om det "för allmänheten" så jag ska inte outa henne) och också vansinnigt mycket hjälp, svar på frågor och peppning. Ibland har hon skickat bild på sin termometer, där ute är 36 och inne 23. Då blev jag så peppad att jag struntade i om jag orkade eller inte, jag bara började, och idag, kanske 2v senare, har jag lyckats producera ett brev med ansökan om bostadsanpassning, och hade fått alla nummer rätt och alla mailadresser rättstavade. Och Mikael kom på några smarta saker om min förklarande text så den är mycket bättre nu (ni förstår mig va, jag som är humanist och har fått folk att gråta och skratta av det jag skriver, jag behöver nu en visserligen intelligent mans hjälp, en man som visserligen kan skämta med mig på franska (Girls! Dream about that!!!), men ändå en naturvetenskapligt sinnad man. Han hade kloka ändringsförslagsom jag köpte allihop. Men jag har skrivit ett papper, bifogat och printat ut grejer så rätt baksida hamnade på rätt framsida, och till råga på allt stoppade jag papperet under locket som en riktig kopiator och tryckte på KOPIERA och då fick jag en kopia av läkarintyget ifall kommunen slarvar bort papprena och läkaren hinner sluta innan de säger att de måste ha en kopia. Jag blev helt hög, jag har inte kopierat ett papper på 10 år! Och markera bilagenummer, skriva under ett papper med min namnteckning (det gjorde jag ca 50-100 gånger i veckan på mitt förra kontorsjobb, skriva adress på kuvert, klistra på frimärken. Jag har känt mig som en vanlig person! Jag visste inte att de där små sakerna var livet!

Samma är det med min nya elrullstol. Jag väljer själv vad jag vill stanna och titta på i mataffären, och är det Konsum vi pratar om så har de riktiga Gott och blandat i lösvikt! Så man kan plocka bara de man vill ha! Det finns alltid dubbelt så många gula och orangea som röda och gröna, och alltid fler salta svarta än söta. Men nu kan man gå och plocka bara dem man vill ha. Jag tror faktiskt jag vill åka dit själv och köpa godis när alla är i Tyskland på bröllop. Men jag är egen person nu, stannar när jag vill och inte när Mikael vill, vilket inte har stört mig förr, förutom när han kollar på tygavdelningen på Ikea på tre sekunder och sen kör mig vidare, med nacken halvt vriden ur led för att ögonen inte är färdiga med att se på tygerna. Varje kvinna vet att det tar en kvart att titta ordentligt på minsta lilla avdelning. Man måste ju gå runt bland påslakanen och få lite feeling. Där har jag fått ropa stopp åt honom men nu blir det en Ullaredsshoppingupplevelse för honom. Där hans roll är att köra vagnen typ. Jag längtar verkligen till Ullared men ekonomin har inte hindrat oss mer än hälsan.

Men jag är grym just nu. M påminde mig igår om att reklamera pionerna, så nu fick vi tre nya och det var värt en veckas väntan. Jag är så glad att han pushade lite, jag hade inte vågat be honom för han var upptagen, och jag tycker inte om att klaga, men nu är jag så himla stolt över mig själv och de utslagna pionerna är så überbedårande att de är belöningen. Ja, hjälp, jag hade gärna haft en bukett med ranunkler, trädgårdsrosor, pioner, magentafärgade nejlikor, alstromeria eller nåt sånt, lite snälla gröna blad, hopbunden i en ganska rund form men slarvigt rund, inte mätt med passare. Och inte så slarvig som en treåring som rycker upp grejer från tomten, inte ens en florist som rycker upp grejer från ängen. Nej, lagom rund, men inte klotrund, lagom busig och operfekt, men inte helt bohemiskmed långa grässtrån och skumma blommor som man faktiskt kan skära sig på, eller snälla blommor men de ser ut som tänderna i en överkäke och som petar ut en meter eller två. Lite frihet men inte fullt uppror! Så ville jag ha min brudbukett och det var så den blev. Ni kan se den här till höger. Jag hade visserligen sagt till att jag inte ville blanda cerise och gammalrosa, för jag tycker de krockar färgmässigt, men de gjorde det ändå och kontrasten kanske gjorde buketten intressant istället för slätstruken. Jag tror jag ska gå till vår florist här i byn nästa år och be om en sån/liknande bukett. Vi firar tioårig bröllopsdag då! Jag skulle älska att vara lite frisk och mycket smal. Fast helst mycket frisk också, jag vet inte varför jag sa så.

Jag har ingen aning längre vad jag ville skriva. Det var nåt om att jag är stolt över mig själv med ansökningsbrevet, som jag ska posta imorgon. Har inte använt en kopiator på 10 år, och före det säkert på 14 år. Den lilla kontorsråttan i mig vill verkligen njuta av att jag gjorde en kopia på vår skrivare. Den lät som en kopiator också, och man matade in papper på samma sätt och jag hade jätteroligt (Anything will amuse a child...) och låtsades att jag har ett liv. När jag stapelade/stejplade ihop mina kopior kände jag mig oerhört viktig, kapabel, duglig och smart. Mm. SUPER WOMAN!

Det finns ingen lag på att kvinnor ska svara Äsch, den här gamla trasan, när de får en komplimang. Jag säger ofta Ja, visst är den! Jag övar mig också på att känna mig bekväm med andras klmplimanger och svara ett uppriktigt tack med ett stort leende. Jo, jag övar mig också på att ge mig själv komplimanger. Jag är duktigare på att ge komplimanger än att få. Fast det var en dålig komplimang som också innehåll dold kritik. Så gör vi ofta mot oss själva. Snygg betyder inte Perfekt vikt, perfekta bröst, midja, rumpa, lår, snyggt hår som är glansigt och välstajlat, en osynlig sminkning som gör henne snyggare utan att man ser den, små fötter som trippar perfekt i Manolo Blahnik-skorna med 10 cm klack, aldrig ett hårstrå på fel plats, dvs ben släta som på nyfödda och andra områden vederbörligen åtgärdade. Jag tänker att jag inte kan vara med om en bilolycka förrän jag har epilerat benen, målat naglarna och rakat mig under armarna. Snygg är inte allt det där. Men det är svårt att tycka att man är vacker när man väger jättemycket. Och jag får bara sämre och sämre hållning för kroppen hänger liksom på sig själv, den orkar inte dra upp överkroppen utan den hänger där den hamnar. Så jag vet inte, men jag är hemskt rädd att mina va Ira år är över. De var alldeles för få och jag vill verkligen inte tänka mig resten av livet med utväxta frisyrer för jag inte orkar gå och klippa mig, smink som jag liksom har slängt in och hoppas det hamnade rätt. Och denna feta kropp. Jag hade gått ner 2-3, kanske 5, kg för ett tag sen, kanske en månad,  men de är tillbaka igen. Och jag kan knappt komma i mina sommarkläder. Just det, det finns ingen lag som säger att kvinnor måste tycka att de är fula.

Vill inte lägga ut andras familjefilmer här, men såg min kusins barnbarn som sa till spegeln att hon är så söt. Perfekt inställning!

Godnatt, snyggingar. Ni kan allt, vet allt, gör allt som är bra och gott. Och så luktar ni gott också!