Hemskt för några, läskigt för mig

Härom kvällen hade jag en sak på hjärnan i en timme och det var en obehaglig tanke, nämligen Någon kommer att dö imorgon. Folk gör ju det varje dag, men det var som att jag fick en föraning om något som skulle påverka mig. Tanken, känslan, skrämde mig naturligtvis och initialt kunde jag inte tänka på nåt annat än att Mikael dog, eller nån i resten av min familj. Jag försökte verkligen få bort känslan för jag tyckte inte att den var logisk eller trolig, och dessutom hemsk. Jag skrev mig ett blogginlägg den natten men det lät lite för konstigt så jag publicerade det inte. Tror jag.

Men så gick nästa dag och ingen dog. Jag blev så lättad.

Fast så läste jag i en blogg igår att en ME-sjuk hade fått dödshjälp i Basel och det visar sig att det var den dagen när jag hade känt på mig att någon skulle dö.

Mina tankar går naturligtvis till kvinnans familj, hennes sambo, barn och barnbarn. Mikael hade sett ett inslag med henne på Malou och tyckte hon var så lik mig, mörkhårig och liknande frisyr, men att jag var ivrig och intensiv, som hon. Hennes sambo satt där bredvid henne i tv-soffan och nu har han åkt på dödsresa med henne. Fullkomligt surrealistiskt, och alldeles för "close to home" eftersom jag inte hämtat mig riktigt från Annes död än. Henne kände jag men den här kvinnan har jag bara sett på tv, läst om i tidningen och sett kommentarer från i ME- forum. Så jag tål detta bättre, men det är ändå en stor, hemsk sak. Och faktiskt lite läskigt att jag kände på mig det innan.

Jag är lite synsk. Morfar var det och jag har ärvt en flisa av hans gåvor. Ibland har jag vetat vad som ska hända innan det händer, t ex så såg jag telefonen hemma i mammas och pappas hall när jag hade flyttat hemifrån och visste att en person skulle ringa, och då ringde han. För första gången så det var ingen vana. Sen har jag flera gånger känt igen mig på ställen jag aldrig besökt. När jag t ex flyttade till England och klev ur bilen utanför lägenheten, så visste jag hur planlösningen var, att vi bodde en trappa upp och hur det såg ut där inne. När jag träffade Mikael första gången visste jag att jag hade träffat den jag skulle gifta mig med. Och då tog det ändå bra länge tills vi väl gjorde det, men när jag såg honom visste jag. Så jag har små, små mediala förmågor. Morfars var seriösa. Han såg nåns nyfödda bebis och visste att den skulle dö, och det gjorde den senare, i plötslig spädbarnsdöd. Han visste vilket datum han själv skulle dö. Han hjälpte Polisen (alltså inte som en knäppis som ringer polisen och säger jag vet var liket är, utan han samarbetade på riktigt med Polisen) och hade sett var två försvunna småpojkar var, tror jag det var. Och ett annat fall där han misslyckades, om jag minns det rätt. Han kunde se och höra döda sen han var ett litet barn och uppskattade inte alltid sina "gåvor". Ibland hittade han nog bara på också, för att det var kul, som att det finns en flod i Jämtland med en enorm pärla, men den som hämtar den blir galen och familjen blir osams, så han ville inte gärna hämta den själv, fast han såg platsen i sitt sinne. Det vet jag inte riktigt om jag tror på, det låter mer som att jaga lejon i Afrika, som han alltid sa att han gjort. Tjuvjagat kaniner/harar i Göteborg hade han däremot gjort.

Som vanligt känns det bättre nu när jag skrivit av mig. Men det är hemskt tråkigt för kvinnans familj. Jag tror hon var lika gammal som jag. Hon hade bekostat rituximab själv i Norge och berättat i media att hon hade fått livet åter, men sen visade det sig tydligen inte vara så. Så ledsamt.

1 kommentar:

Harriet Klarin sa...

Så förfärligt sorgligt. För varje sån upplevelse borde du läsa minst tjugo glada, positiva saker som hjälper dig att må bättre.
Tänk, nu mår personen du skriver om bra igen. Och kan hoppa.
modren