Akademiproblem

Jag hänger ju ingalunda med på vad som händer i varken den svenska eller internationella litteraturen, och slog rekord förra året för att jag tog mig igenom en liten roman av Alistair MacLean, rekord för att det var den första bok jag orkat läsa sen jag indignerat lade Dan Browns Inferno åt sidan många år tidigare, och den har blivit film för länge sen, så det var ett väldigt långt läsuppehåll där emellan. Härtill var jag ju nödd och tvungen, men jag känner att jag saknar att läsa böcker för mycket. Och man kan bara fördumma sig med inredningsbloggare och andra influencers till en viss gräns innan man sätter stopp, eller så gör själen det. Jag känner att jag inte orkar fortsätta läsa bara sånt jag orkar, som nån sida i en tidning nån gång men mest bläddra och se på bilderna. Så jag har kapat mycket av min konsumtion för att se om jag då lämnar rum åt läsning och jag har faktiskt lyckats läsa en bok med korta, korta deckarhistorier från våra svenska under. Berättelserna var lättlästa och trots att det tog mig 4 månader att läsa en bok som normalt tagit 4 dagar, så gav det mersmak.

Hur som helst, jag hänger inte med i Svenska Akademien. Brukar uppmärksamma Sara Danius Nobelklänning och ha åsikt om den, det är väl så långt mitt engagemang finner drivmedel i denna usla hydda.

Men fyra har hoppat av i protest mot att en femte inte blev utesluten, åtta har skrivit brandtal och ska ha möte om de har fortsatt förtroende för ständige sekreterarinnan. Har sett att "folk", dvs plebejer eller vanligt folk, har tyckt att det är lite upplivande med detta bråket. Men egentligen är det ju inget skämt när man betänker institutionens historia och makt att påverka litteraturen och med den också framtiden. Att nån översättare som annars hankar sig fram mellan vikariaten nu får ägna några månader att finslipa ett storverk, nåt ditåt sa de om stödet som Akademien delar ut. Och hur kvalitetsförfattare kan få bokkontrakt så Pocket Shop kan sälja mer än Läckberg. Visst får hon skriva för allt vad tygen håller, men om den sortens litteratur hon skriver och som "folket" väljer vore det enda som utgavs i Sverige så vore det som att byta ut ett museum mot en dagisklass konstprojekt på Temat grönsaker. Dvs inte den kvalitet på konsten som det krävs pengar för att frambringa. För att de som läser konstfärdig litteratur är en bråkdel av dem som läser Läckberg. Och även om Läckberg i någon mån är ett tvärsnitt av Sverige idag, så är det inte Häxan som kommer att hamna på litteraturlistorna i framtidens universitet när man läser postmodernism eller vad det heter. New Criticism hette det också, tror jag, men jag minns inte om jag fattade vad det var. Konst behöver statligt stöd, helt enkelt för att massorna inte begriper sig på att med sina gemensamma krafter stödja det som verkligen är värt att stödjas. Ibland tycker jag verkligen att saker är Artsy Fartsy, men när det gäller litteratur, som jag i alla fall förstår mig på lite grann, så känner jag att det är viktigt att det inte bara skrivs fördummande poolläsning.

Jag hetsade visst upp mig alldeles för detta. Jag läste i alla fall nyss en artikel i SvD som handlade om krisen i Akademin och där sa artikelförfattaren: "Idén om att kungen helt enkelt borde ta över verksamheten och dela ut nästa Nobelpris till paret Kepler är ganska roande."

Han själva Kulturprofilen fick i alla fall ingen medalj av kunden, Hovet insåg när de såg akademiens rekommendation att han aldrig skulle vara värd en kunglig medalj och la bara ansökan åt sidan.

Ja, makt och pengar har en tendens att korrumpera.

Och vem vet, om jag blev Sveriges mest lästa bloggare och tjänade lika mycket pengar som mina syskon tillsammans, då kanske jag skulle berätta om produkt x och y som hade varit såååå bra... Vem är fri från korruption och låter sig inte köpas till något pris? Jag skulle ju aldrig göra reklam för nazisterna, men för en produkt jag tycker om och ändå använder, eller en produkt jag gillar men har inte råd att köpa men plötsligt får gratis när jag stödjer den. Jag vet inte var gränsen mellan etiskt och lurendrejeri går.

Jo, jag vet att det är fel att använda 50 miljoners människors likes på Facebook för att kunna ge riktad reklam och få in "rätt" presidentkandidat i Vita huset. Så gör man inte, men annars då?

Ni kan gissa lika bra som jag.

4 kommentarer:

Monnah sa...

Vi lever i tuffa tider. Min jättefina vän berättade med eld och glöd om en "fantastisk pjäs" där det handlade om motståndsrörelse och att bomba ut en hel teater och som skådespelare vara kall nog att spela med i spelet och själv gå åt i själva bombandet. Jag sa att det låter ju precis som vilken IS-historia som helst och hon blev alldeles ställd. Det goda hatet (som du kanske hört mig prata om) funkar väl precis lika bra som det onda hatet? Och har inte alla med en stark övertygelse sin sanning med sig? Jag menar, svenskar anser att vårt system inte "finns" på samma gång som "vi" förväntar oss att alla faller in av sig själva i detta icke-existerande system och blir upprörda om de inte gör det. Jag kan inte ha en dum konversation till med kloka svenskar som hela tiden kommer tillbaka till "men nazisterna!!!!" i en diskussion om att det faktiskt inte ÄR nazisterna som eldar synagogor i Sverige idag, utan "de stackars nya goda" (säger inte vilka) som ska skyddas i alla lägen. En svensk jude är kanske mindre värdefull än en nyanländ ...?

Tillbaka till Akademien. Visst har den ett existensberättigande, men nog är det bra att röra om ordentligt i grytan! Jag hoppas att något gott kommer ur det här. Systemet i sig, med vissa förnyande inslag, håller uppe nivån på litteraturen som vi pumpas fulla med. Ja, om inte Bob Dylan-stuket ska fortsätta bana vägen. Slutbabblat från mig.

Anja Olergård sa...

Ja, ibland kan rädslan för att kallas rasist göra att det precis är rasist man är, mot nån annan.

Och jag håller med dig också om att röra i gryta nog var precis vad som behövdes. Bob Dylan tror jag bara var en hostattack, de har ju gått tillbaka till finlitteraturen efter det. En gång är ingen gång, men ändå väldigt bra att inte välja i sömnen med vänster hand.

Harriet Klarin sa...

Läste på FB nåt om att konstnärerna (alltså de som målar tavlor) har det så svårt att klara sig på sin konst i Sverige och alltså borde avlönas av staten. En kommentar löd ungefär: Alla vi som inte är skickliga nog att leva på vår hobby får se till att ha ett avlönat arbete och ägna oss åt hobbyn på vår fritid.
Jag vill bara säga amen. Ibland tänker jag att staten inte ska bidra till nån sorts konst, eller nån religion, eller nån idrott, utan bara sköta det livsnödvändiga som sjukhus, vård och omsorg om barn (skolor) och äldre. Allt annat får vara frivilliga medborgarinsatser.
Eller var drar man gränsen?
modren

Anja Olergård sa...

Jag tänker också så ibland, när de anställer en person att vara levande konst i Lisebergshållplatsen eller vad det nu var. Jag tror att mänskligheten behöver konst. Men så mycket av den subventionerade konsten är dålig. Men jag har inget enkelt svar. Det bästa vore väl om allmänheten fick bättre smak och köpte bra konst, litteratur, musik osv helt av sig själva.