Begärelse!

Jag slängde sopor igår för första gången på några veckor. Jättesmart, när jag har tre vårdbesök på samma vecka. Men i soprummet står en bokhylla där man kan låna böcker. Det är en sån käck idé! Gratis nöje och bildning åt folket! Jag känner ju igen ett gäng böcker som vi rensade ut som jag aldrig orkar läsa men nu hade det dessutom kommit dit några titlar jag inte kände igen. Ni anar inte, eller så gör ni det, vad svårt det är att bara lämna böckerna där. Jag vill ta med mig tio in på en gång. Jag brukar klara mina sorger sådär för det mesta, men ser jag en bok i verkligheten då är tårarna nära. Om man fick gifta sig med prylar skulle jag gifta mig med böcker. Hmm, så lämpligt att vi hade böcker som tema på vårt bröllop, det där att vi hade inslagna böcker som dekoration på borden och gav bort dem till gästerna, borden hette också olika böcker istället för siffror men jag har glömt av detaljerna nu. Det var nåt att folk fick ledtrådar om vilket bord de skulle sitta på. Tror jag. Men ändå. Jag älskar böcker så!

En annan kärlek är musik, men det brukar jag faktiskt sällan gråta över. Jag gråter inte precis av bokbrist heller, eller så tror jag bara det för att jag har så dåligt minne.:-)

En tredje kärlek är barn och det var bland annat en flicka som skadat knät på akutenprogrammet igår som jag började gråta över. Hon var så finurlig och snäll, ställde tusen frågor som var riktigt kloka, och mamman hade cancer. När hon väntade på sina kryckor sa hon Nu har jag allt ställt till det för dig va, till pappan. I love you, sa hon sen, och kramade pappan, som kramade henne också och sa att han älskade henne. Och mamman blev frisk också. Men i nåt ögonblick när den där tjejen som inte vuxit i sina framtänder än var sådär underbar, så grät jag också för att jag inte har några barn. Och för att jag inte orkar vara mer med de barn som finns i min närhet, bildligt och bokstavligt. Att Mia skrev ett mail till mig var så betydelsefullt för mig att jag är alldeles tagen av det fortfarande. Det brukar alltid annars låta "Uncle Mikael!!!" för att han orkar leka och lyfta och busa.

Jag tror faktiskt att jag hade varit en bra mamma. Men det hade aldrig gått. En som inte kan sköta sin egen vardag kan inte sköta ett barn. Mikael var lite rädd när vi nyss hade träffats (och inte pratat om det än) för han visste att jag älskade barn och inte hade fått några egna, och hans fyra var vuxna eller snart vuxna. Men sen märkte han också att jag var för sjuk för det. Och det var ändå för tio år sen. Jag är så glad att han inte känner sig lurad av min sjukdom. Visserligen är vi båda lurade för ingen av oss kunde tro att det kunde bli såhär illa, och ändå kan det ju bli dubbelt så illa som nu innan jag dör av det. Men jag lurade inte in honom under falska premisser. Jag hade väl inte gjort slut med honom för att han har diabetes, ingen har ju garantier om livet och döden och hälsan. Men det som är lätt att tänka sig att göra för andra känns svårt när de ska göra det för dig. Jag har inte vant mig än vid att han väntar och är tålmodig tills jag orkar, kan, har pustat ut, allt sånt. Och han går med armarna fulla av postpaket, nybakad baguette, varsin Magnum till imorgon, och ändå sticker han ut armen för mig att hålla. Ja, nu blir jag rörd för att det är en sån symbol för våra liv. Han håller på med massa annat, hjälper några ungdomar med prov, en med sitt körkort, sina gamla änkor med allt möjligt. Och så har han den där hjärt- och lungräddningen och beredskapskurserna, göra jobb, söka jobb, mm, mm. Men han ser alltid till att få plats i armarna för mig.

4 kommentarer:

Nilla sa...

Åh, nu rinner ju mina tårar när du beskriver din längtan och er kärlek. Så vackert och ledsamt på samma gång ❤

Anja Olergård sa...

Du anar inte vad det betyder för mig att höra att jag berört en annan människa med mina ord. När alla detaljer i livet färgas av sjukdomen är det så värdefullt att kunna göra nåt som inte är ME. Så tusen tack, snälla, för din kommentar!

Harriet Klarin sa...

Vilken underbart vacker kärleksförklaring! <3
modren

Anja Olergård sa...

Tack mamma! <3