Ramlat

Igår var jag på ett fint möte i kyrkan. De vanliga gudstjänsterna är ju på morgonen och jag kan inte avbryta sömnen för något i världen. Men ibland är det extramöten eller konserter på kvällarna och då går jag mer än gärna. Men igår gick inte så bra. Orkade inte sjunga, det var för tungt att andas, och egentligen borde jag nog inte ha gått alls för jag hade feber när jag var färdig med påklädning, hår och smink. Men ibland vill man och då åker förnuftet ut genom öronen. Jag sitter i en Baden-Baden, rättare sagt ligger så gott det nu går. Fäller upp den till sittställning när jag ska resa mig. Igår var jag bara för trött så jag visste inte riktigt vad jag gjorde, och benen var för veka för att spjärna emot, så jag ramlade. Hela ryggen på golvet, ett riktigt fall. Och jag vred vänstra benet när jag ramlade, och det har jag märkt inatt när jag inte har kunnat vända det benet i sängen av smärta. Nåt i knät drogs för långt. Som väl är kan jag gå utan kryckor. Med små, handikappade steg. Så som jag alltid borde gå, men är för otålig och för stolt.

Jag känner mig som en gammal tant. Jag hade tagit fram högklackade skor. Vilken tok jag är. Kunde inte vara normal ens med flats.

Och jag ber om ursäkt för det här med julkalendern. Jag klarar inte varje dag, märker jag. Inatt vaknade jag, förutom av ont i benet, av att jag hade somnat medan jag lade undan plattan (den och mobilen låg fint på laddning) men jag hade inte fått undan extrakuddarna eller fått på mig öronpropparna och ögonmasken. Jag gör allt det på samma gång, det tar en minut, så det förvånar mig att jag däckade mitt i. Men utan öronproppar och ögonmask sover jag alltid sämre. Så den här natten var slarvsylta. Jag ska värma mat nu. Igår bad jag Mikael att köra förbi mcd på vägen hem. Jag visste att jag inte ens skulle orka ta en macka. Fast vi har vörtbröd och skinka, som jag längtar så efter. Får nog be Mikael göra två mackor till mig innan han lägger sig ikväll. Men där går en gräns, känslomässigt. Att han lagar middag och ibland kommer till soffan med en färdig tallrik till mig är en sak. Han skulle ju äta själv. Men att be nån att göra mackor, då är man sjuk på riktigt. Men jag kunde väl tänka mig att den här månaden skulle bli en emotionell bergochdalbana. Trött och stressad är bästa receptet för gråt och jobbiga känslor.

Så se till att ni får sova, och strunta i några saker så ni inte blir så stressade. Det är viktigare att vara lycklig och ta in nuet.

7 kommentarer:

En långvarig förkylning sa...

Å nej! Kram på dig❤️

Monnah sa...

Åh, jobbigt... ❤️

Marie K sa...

Det låter väldigt tufft. Men jag var glad att se dig igår. Och du gav mig en klänningskomplimang, tack, det gjorde mig glad. För övrigt var dina flats väldigt snygga och välmatchade med strumpbyxorna, riktigt läckert!

Nilla sa...

Men din stackare ��

Anja Olergård sa...

Tack, alla söta. Idag har gått bra. Jag tror jag spände mig i fallet för jag är lite mörbultad. Men det har gått bättre än förväntat idag. Och jag blir verkligen glad för er omtanke.

Förresten frågade jag Mikael hur mycket av mina underkläder man såg i fallet, men han hade inte sett nåt. Visserligen ramlade jag när han hade ryggen emot. Men det är ändå en god nyhet i sammanhanget! En annan gång när jag reste mig upp i kyrkan så stod jag på kjolsömmen så kjolen åkte ner till fötterna. Tur att jag hade svarta, tjocka strumpbyxor. Om man bara inte visar rumpan för folk i onödan så får man väl anse projektet lyckat :)

En långvarig förkylning sa...

Haha, skönt att inget syntes! Jag brukar fråga om jag ramlade snyggt, och jag har ärliga vänner som säger som det är, snyggt är det sällan. Min man däremot har övat sen han var liten på att ramla atletiskt, han gick liksom in i det projektet. Han hävdar ofta att han skadar sig mindre just pga det. Varpå jag ändå får panik och tycker han ska försöka ramla mindre.

Monnah sa...

En gång hade en kvinna i kyrkan en söndagskolelektion. Mitt under allt tappar hon sin kjol, hoppsan! "Åh, vilken tur att jag hade en till kjol på mig just idag!" var kommentaren, och nog hade hon en kjol där också. :D Mycket minnesvärt. Du verkar ha fallit med stor värdighet. Kram!