Varför?

Varför tyckte jag det skulle vara en bra idé att ta ur öronproppar när jag sov. Högst medvetet för en gångs skull, kan jag tillägga?

Varför kommer det ett vrålregn klockan nio, strax efter att jag tagit ur öronproppar, som dånar och låter och såklart väcker mig?

Jag har nu gjort allt jag kan för att göra det möjligt för mig att somna om, inklusive sagt till mig själv att det inte är något att gråta för. Men jag vågar inte gå tillbaka i dagboken och se efter och få det bekräftat, men jag har en känsla av att jag har vaknat för tidigt väldigt ofta på sistone. Och nu har känslan att jag vill dö kommit. Bara för att jag sov några timmar för lite. Nu och på sistone.

Den här sjukdomen är tortyr. Lm man är så nära sammanbrott, d v s att det krävs så lite för att föra en över randen, så kan ni gissa hur trevligt man har det till vardags. Men då försöker jag kvittra som vanligt. Ska jag sluta med det, för att det tar energi, och bli en bitter, sur, kärring, slm i alla fall orkar klä på sig?

Känsloutbrottet är inte bra för när man ska försöka somna om. Det är så mycket svårare att somna om än att somna.

Jag är knte nöjd.

Kanske ska jag kolla efter i dagboken lm jag har vaknat oftare än jag tror, och att det är därför jag tycker jag är försämrad. Är fortfarande ledsen för bröllopsdagen, men Mikael kunde inte vara mer förstående, och kanske också indifferent.

Men fy, vad jag inte är nöjd. Skitapledsen!!! Och jag får knte ens ligga här och gråta för då kan jag knte somna. Så jag måste tvinga mig själv att behålla den energin som gråten skulle ta, och behålla den till att somna. Ja, det går faktiskt åt energi för att somna.

Och nu är det minsann hur tyst som helst ute.

Ja, jag får väl bara inse att jag inte klarar det här idag. Bryt ihop, plocka upp mig, och gå vidare. Jag som inte kan gå...

Förresten räknade jag ut att mitt lilla avloppsstopp berodde på att jag tog kodein i lördags, så när jag vägde samma i måndags som veckan innan så var det knte så kul, men också knte helt rätt. När jag hade fått igång peristaltiken igen (morfin är förstoppande) så vägde jag mig igen, och då hade jag gått ner 7-800g, minns inte. Så 1/2-1 kg ner i veckan får man inte frysa åt. Jag hade gärna gått ner tre i veckan, men det är visst inte hälsosamt. Lchf doesn't agree with me den här gången. Först var det sockerabstinens, sen var det kolhydratsdrift som skulle göras lm till fettdrift, och jag var hungrig jämt. Sen, och nu, är det väl bara vanlig ät det här så går du ner, men problemet då är att jag är så illamående mot konstiga saker, oftast kött och grönsaker. Fick inte i mig mer än ett par av mammas och pappas fina bönor. Så igår när Mikael var på träningen gjorde jag en liten portion ris som jag åt med min fjärdedel av isterband och lite vit sås med sting. Inte lchf, men jag klarar inte att äta sånt jag mår illa av när jag är så här dåligt. Blev till och med illamående av ett glas vatten. Fast jag var törstig. Allt är i uppror. Och igår var det inte bara lite spill i trasorna, utan värre. Jag har blött en månad. Det är knte normalt. Hur ska jag få in det? Hur ska Mikael få nåt arbete gjort för att han behöver köra runt mig i rullstol på alla möjliga vårdinrättningar och svara för mig när jag inte orkar prata.

Kanske kan sköndal veta vilka olika alternativ det finns. För jag duschar inte enda gång och klarar av det, egentligen. Och så behöver jag ta bättre hand lm mkna fötter, så jag knte får infektioner i nagelbanden som jag har fått nu. Det blir för mycket. Och så måste jag ringa botox och be om att få bli uppsatt på avhoppsväntelistan. Men jag orkar inte ens ta fram numret. Jag kanske har det på papperet där jag skrev det. Men vem vet vad det är, jo i specsaverskassen. Och så måste jag skaffa läsglasögon.

Och nu tjuter det i örat.

Ikväll kommer killarna på middag och hur jag ska komma från det här, till att ha duschat, klätt på mig, kunna prata, sitta vid bordet, det vet knte jag. Jag orkar inte träffa folk, men lm jag knte träffar folk blir jag galen.

Och jag måste verkligen sluta tänka så här. Måste lugna mig, måste hamna i en rofylld, välkomnande inre miljö.

Alla dessa mediciner, som jag är så tacksam för, för att de håller mitt liv på en uthärdlig nivåer. När låt fallerar, då brakar det löst. Inte sova? Ja, då gråter jag, blir outhärdligt ledsen, känner mig ensam, får ont i huvudet om jag knte lyckas stoppa tårarna.

Jag bara tuggar precis samma sak om igen.

Jag är inte nöjd.

Ska titta på getter i träd och hoppas det blir bättre.

8 kommentarer:

Nilla sa...

Kram <3

AL sa...

Så genomruttet! En av de där grejerna är ju nog för att man ska bli sne. Känner verkligen med dig, det är när livet upphör vara liv och övergår till att bara uthärda hemskheter som man inte vill va med längre. Tycker vi kan ha en överenskommelse ändå: att det inte är likhetstecken mellan att klaga, hyla, gråta, vara arg, ge utlopp för sin sorg och att vara en sur, bitter kärring.

Man måste inte kvittra för att behaga andra. Man måste inte vara sockersöt för att duga. Man måste inte vara glad för att vara duktig. Man måste inte svälja vad som helst för att vara ödmjuk. Man måste inte ha en blogg som roar och stryker medhårs.

Låt oss komma överens om att det är tillåtet att vara en hel, komplex, människa med stora utmaningar i sitt liv utan att drabbas av Pollyannakomplex.

Hoppas getterna i träden gjorde dagen något uthärdligare. Hur den kausaliteten nu ser ut.

Anja Olergård sa...

Tusen tack, Nilla, det blev några timmar sömn till, så jag är på de levandes sida igen.

Anja Olergård sa...

Det var nog det bästa jag nånsin har hört. Nånsin!!!!! Jag ska gå tillbaka och läsa det många gånger. Tusen kramar!! AL for president!

Anja Olergård sa...

Det var nog det bästa jag nånsin har hört. Nånsin!!!!! Jag ska gå tillbaka och läsa det många gånger. Tusen kramar!! AL for president!

Anja Olergård sa...

Tusen tack, Nilla, det blev några timmar sömn till, så jag är på de levandes sida igen.

En långvarig förkylning sa...

Kram Anja!❤️❤️❤️

Monnah sa...

Jag är glad att getterna i trädet åtminstone står för något slags hopp! Det är det bästa jag har att komma med. Kram!