Äpplet faller inte långt från...

Min bror talade inte förrän han var tre. Först var de oroliga att han var döv, och visserligen var hans trumhinnor som en 90-årig gammal mans, efter över 30 öroninflammationer. Men det visade sig att han nog bara var lite för lat och tyckte det funkade bra ändå. Jag, som är två år äldre, var nämligen hans raka motsats och pratade väldigt mycket och gärna. Så jag tolkade åt honom. Win win.

Därför var det extra festligt att se en video med Johans pojkar. Benjamin svarar på frågor och berättar väldigt tydligt något med olika röstläge och uttal, fast han säger bara wa. (Johan sa aa.) Så kommer Oskar in i köket och säger ett totalt överentusiastiskt hiiii till mormor. (Dvs initierar frivilligt kommunikation.) Han låter som en kopia av sin mycket socialt begåvade mor. Och B låter precis som sin far. Fast annars trodde vi att det var Oskar som var den svenska, blond ocha blåögd. Men Benjamin ska väl också ha ärvt nåt av sin far, förutom lockarna.

Festligt. Han förklarade verkligen saker, med bara wa. Jag är fascinerad.

Förresten har jag lärt mig att när barn föds har de alla språk i sig. De kan särskilja alla språks ljud alltså. Och först när de börjar låta så är det inte på nåt särskilt språk, utan bara rent fysikaliska läten (som mammor så småningom kan höra skillnad på om det är hungergråt eller bajsgråt). Men sen när de börjar fokusera på språket omkring sig, och de börjar öva sig på de läten som de hör, så försvinner till slut förmågan att uttala alla språks ljud, i takt med att de förfinar förmågan att uttala sitt eget språks ljud. Jag la märke till det en gång när en god vän var på besök i Sverige med sin lille son, i jolleråldern. Jag hörde plötsligt att han inte jollrade som svenska bebisar, utan på engelska! Fast han inte sa ord utan bara ljud, hördes det att det var engelska.

Jag kommer också ihåg när familjen F hade varit på besök i USA och Elsa kom hem och pratade engelska. Dock pratade hon inte rent än, och kunde till exempel inte säga r. Svenska barn ersätter r med j eller l, men amerikanska ersätter r med w. Så det lät väldigt gulligt när Elsa pratade för övrigt perfekt engelska fast med svenska talfel.

Jag tycker barns språkutveckling är nåt av det mest spännande som finns. Kanske för att jag själv lärde mig ett främmande språk vid sex års ålder och har en hel del minnen från det. Jag hade ju inte konceptet språk klart för mig, utan rörde mig i gränslandet helt omedvetet. Nja, inte helt omedvetet. Jag minns att folk ibland försökte få mig att visa upp att jag kunde prata engelska och att jag kände mig obekväm med att spela cirkusapa. Och när jag i vucen ålder hittade en LP som jag lyssnat mycket på som barn, och plötsligt hör att en av låtarna är på spanska, och fattar varför jag aldrig förstod vad de sa. Det var ett annat språk.

Jag minns också att jag hade svårt med att läsa engelska. Den skrivna engelskan uppförde sig inte som den skriva svenskan. Jag minns hur frustrerad jag var över att jag inte begrep de längre orden, fast jag kände igen att det var "barnspråk". Jag lånade Amys Friend-tidning, men berättelserna klarade jag inte.

Ja, språk är fascinerande. Tycker jag. Somliga andra tycker att typ fysik är fascinerande. Men de har sina egna bloggar, kan tyvärr inte hänvisa er till nån sån, av uppenbara skäl.

Wa wa. Waaaa!!

2 kommentarer:

AL sa...

Så märkligt. Jag har läst att barn visst föds med språk, nämligen mammans. Att de har förmåga att lära alla när de föds, men att de redan är vana vid mammans intonation från inuti magen, och att man därför mycket mycket tidigt kan höra skillnad även hos de första babyskriken. googla gärna när du får tråkigt och låt oss veta hur det förhåller sig.

Anja Olergård sa...

Det låter ju som en helt rimlig teori. För visst kan barnen känna igen mammans röst redan från magen. Men rösten och språket då är kanske inte innehållsbärande, utan bara tröstande, bekanta ljud. Men jag hoppas orka läsa mer om detta!