Jag har undrat de senaste dagarna varför det talas så mycket om flyktingar nu, när det har varit krig i Syrien i flera år. En artikel i Expressen (http://www.expressen.se/geo/carl-fridh-kleberg/darfor-flyr-de-till-europa-just-nu/) förklarade flera av argumenten. Till exempel har drygt fyra miljonerflyktingar tagits emot av grannländerna, bland annat Jordanien och Libanon. Inte länder man förknippar med välstånd, och till slut har till och med FN:s matpengar sinat. Dessutom har det i år redan registrerats 350 000 flyktingar vid EU:s gränser, medan det hela förra året bara var 280 000. För det tredje kommer snart hösten och vintern, då det blir farligare att fly, så folk får bråttom. Men det är inga strida strömmar av flyktingar vi får här, med tanke på att EU:s befolkning är drygt 500 miljoner. Då låter 350 000 plötsligt inte så mycket längre. Men allvaret i situationen benämns ändå som den värsta flyktingkrisen sen andra världakriget.

Sen läste jag, och många med mig, en f d hjälparbetares inlägg på fb om hur man hjälper. Okoordinerade, privata skeppningar av kläder och skor kan blockera hamnar och göra att den hjälp folk verkligen behöver inte når fram. (Sen förfasades jag över en persons kommentar om vad folk donerar för kläder: nerbajsade kläder och trosor med blodiga bindor. Somliga verkar ha förverkat sin rätt att kallas mänskliga.) Så på samma gång som hjälpen verkligen behövs, är det kanske svårt att veta hur man ska ge den. Jag tror på att ge pengar till UNHCR eller liknande. Just nu, sen kan man gärna samla kläder när det kommit hit några som behöver det. Behovet kanske finns här och var redan, det har jag ingen pejl på.

Det talas också om en snabbt växande fb-grupp som vill få till stånd en tv-sänd debatt mellan Hans Rosling och Jimmie Åkesson. Vet inte om det skulle bli för blodigt för public television. SD:s bleka devis om att hjälpa på plats låter visserligen rimlig, med 4 miljoner flyktingar i närområdet och säg 400 000 i EU. Men det ena utesluter inte det andra.

Jag ska i alla fall inte skicka blommor till Stora Sköndal, utan sätta in pengar till Läkare utan gränser. Jag brukar vara för dålig på att engagera mig i särskilda kriser eftersom jag gör donationer till humanitära ändamål för hela året i januari, men med mer förståelse för problemet så inser jag hur extraorsinärt detta är. Tänk själv att få ett sms med innehållet att FN inte längre kan ge dig och din familj mat. Det fick flyktinglägren i Jordanien besked om nyligen. Igår åt jag bara en burk vita bönor i tomatsås på hela dagen, plus nån deciliter yoghurt utspritt över dagen. Jag mådde illa efter överansträngningen på St Sköndal och orkade inte ens koka några ägg. Mikael var inte hemma, idag finns det fullt av kokta ägg i kylen, och jag åt två till frukost och två grillade kycklinglår till middag. Jag vet att man inte ska svälta sig, men jag har fortfarande svårt med dieten. Idag ville jag så gärna koka ris till kycklingen, men orkade inte när jag hade rensat kycklingen. Och jag ville stå emot. Men det är så lätt och gott att äta kolhydrater. Och inte messar FN mig och säger att maten är slut. De skulle gråta av glädje över vår kyl, frys och skafferi. Och rent vatten som kommer i kranen, och när man spolar. Om lilla Belle hade behövt fly så hade hon kanske inte klarat sig så bra i det kallare Medelhavsvattnet, hon har varken flytfett eller simkunskaper. De där barnen som inte ens orkar vifta bort flugor, mitt hjärta går i bitar när jag ser reklamen. Och när man får namn på den lille drunknade pojken, Alan, så ser jag framför mig hur det var nån av dem som vi bryr oss om. Och på Lesbos, på tåg i Ungern, eller i "ghetton" i Södertälje, så är det mina bröder och systrar. Jag brukar inte orka bry mig om stora tragedier, det tog hårt på mig när Rob dog, så jag skakar på huvudet och säger NEJ, som om jag ska vilja bort hemskheterna. Och nu när kvällssmärtmedicinen, en starkare sort än normalt, börjar verka, har jag energi nog åt nåt annat än ha ont. Det är nämligen riktigt förnedrande att inte bara inte kunna duscha när man vill och byta lakan när de stinker, utan att än värre inte orka bry mig om folk som är ledsna, svälter, är sjuka, dör, dör på Medelhavet eller i naturkatastrofer på andra platser i världen. Jag har ingen kraft att sörja dem, så jag stöter av självbevarelsedrift bort sorgen, vilket får mig att känna mig fruktansvärt inhuman. Läste nåns inlägg där hon sa lite samma, att hon har inte bett att få bli sjuk, beroende av andra, fylld av behov, osäkerhet, aggressioner, sorg, förnärmelse, ilska och indifference mot andra. Hon har inte valt att sjukdomen ska driva henne så långt mot det mänskligas bortersta gräns. Precis så känner jag, jag har inte haft lyxen att orka gråta åt barnen på havet eller på järnvägen i ogästvänliga Ungern. Idag läste jag en artikel och tårarna började bestämma själv. Och de kom.

Å andra sidan är detta också en fest i människans godhet. Ikea skänker 365 miljoner. Han norske hotellmagnaten skänker två, och lovar att husera så många av dem på sina hotell som myndigheterna ber honom om. Bekanta, folks vänner, skolelever, kändisar samlar pengar och engagerar. Det är rörande och jag blir glad att det finns så mycket civilisering kvar i oss att vi inte bara swipar till nästa story.

Hur många miljoner skänker du?

Skojar bara. Men mitt i detta kom en så rolig nyhet. Kronprinsessan Victoria är gravid! De ska få barn i mars. Jag blev så glad för hennes skull, kanske har hon väntat längre än till och med kungaspalterna!

Och ändå lite deppig, för vi hade Vanna även på kvällen, men Mikael tappade tiden när han programmerade och upptäckte plötsligt att han hade fem minuter tills han skulle vara volontär vid dopungdomarnas tempeltjänst. Tur vi bor inom synhåll. Men han hade inte gått ut med Vanna, så jag tog kometen. Var borta 20 minuter, var alldeles matt efteråt. Ja, det där att det som var värsta kraschen för tre år sen när Rob dog, är nu nya normala. Det är jobbigt.

Men nu är migränet under kontroll, för andra gången idag. Och min muffin top har blivit mindre. Jag tror jag gått ner nästan tre kilo. Fick ta ett hål längre in på bältet härom dagen. Men jag tror inte jag kommer att gå ner 30 kg. Jag mår så mycket mer illa nu och är redan allergisk mot saker.

Jag hade gärna vägt 57 kg och haft ett bröllop för 100 000:-. Men det känns inte så storslaget som mänsklig önskan betraktat. Fet och kinamat it is. Och så mycket av mina pengar som jag kan avvara till ett 90-konto. UNHCR har 900 164-5.



7 kommentarer:

Sara sa...

Har tänkt på det där som Reinfeldt sa i valrörelsen nån gång om att "öppna våra hjärtan" för att det skulle komma att bli en flyktingkatastrof utan like. När han sa det så tyckte jag att det kanske var sant, men eventuellt skulle jaga igång SD så att han kunde uttryckt sig smidigare. Men nu är det just det som händer: otroligt många människor öppnar verkligen sina hjärtan.
Jag tror inte att Reinfeldt var profetisk direkt, men det är verkligen starka krafter i rörelse. Eller jo, lite profetisk känns han. Eller välunderrättad, vilket kanske är att vänta hos en statsminister.

Harriet Klarin sa...

Jag är inte profetisk nu utan prosaisk: Om din mathållning får dig att må illa, så är den inte rätt för dig. Då borde du nog hitta nåt annat än LCHF?
modren

Anonym sa...

Sanningen bakom 3 årige Aylans tragedi. Sky News

Syrian boy drowned because his Father wanted new teeth

https://www.youtube.com/watch?v=QZUuoaq1MLM#t=52

3 årige Aylans far härstammade från Damaskus i Syrien. När inbördeskriget bröt ut blev de internflyktingar och hamnade så småningom i Kobane, nära den turkiska gränsen. När staden angreps av IS flydde familjen till Turkiet och fick en fristad i Istanbul. Efter att kurdiska styrkor besegrat IS vid Kobane återvände mamman och barnen till Syrien medan fadern stannade kvar i Turkiet.

När IS återigen angrep Kobane återförenades familjen i Turkiet. Efter att ha bott på olika platser i Istanbul sökte de sig till ett flyktingläger. Fadern trivdes dock inte i Turkiet och ville lämna landet. För Skynews berättar faderns syster, som är bosatt i Kanada, att det fanns planer på att ta familjen till Kanada. Enligt kanadensiska myndigheter gjordes dock aldrig någon sådan ansökan. Enligt systern berodde det bland annat på att familjen hade svårigheter att få flyktingdokument från FN och utresedokument från de turkiska myndigheterna.

Fadern hade problem med sina tänder och ansåg sig behöva tandimplantat. Faderns syster i Kanada hade samlat in pengar för detta ändamål. På grund av svårigheter med att föra över en så stor summa pengar, som skulle behövas för tandimplantaten, till Turkiet, så bestämde fadern, faderns syster och faderns pappa att familjen istället skulle ta sig till Europa för att försöka höja sin levnadsstandard och fixa faderns tänder.

Faderns syster ordnade fram pengar som användes för att betala människosmugglare. Det familjen fick i gengäld var en plats på en överbelamrad båt i dåligt skick. Ingen, inklusive barnen, fick flytvästar av människosmugglarna. Båten gav sig av mitt i natten i dåligt väder. På grund av de höga vågorna drabbades båtens kapten av panik och hoppade överbord efter att ha lämnat över rodret till fadern. Båten kapsjesade kort därefter och fadern försökte, men lyckades inte rädda någon i sin familj. Nu planerar fadern att återvända till Syrien för att begrava familjen där.

Ovanstående redogörelse är endast ett referat från medier såsom BBC, Skynews, Canadian press mfl. Om det stämmer så avviker den dock delvis ifrån den dramaturgi som förmedlades av svenska medier under gårdagen och skulle kunna anses öppna fler ingångar och perspektiv, än vad många svenska opinionsbildare och makthavare gav uttryck för under gårdagen, till de diskussioner av mer politisk karaktär, som lär följa i efterdyningarna av denna fruktansvärda tragedi.

Sara sa...

Vill tillföra lite:
Som kurd är det kanske inte helt osannolikt att man dels inte "trivs" i Turkiet, dels har problem att få bra hjälp av myndigheterna där.

Att vägen som flykting är lite hit och dit, att man inte går raka vägen från sitt hem till ett flyktingläger utan hamnar på olika ställen, splittras, återförenas, försöker något nytt etc är väl inget underligt. Så har flyktingars situation alltid sett ut. Att pappan stannade för att tjäna pengar i Turkiet är väl inte heller konstigt;det finns inga försörjningsmöjligheter och ingen infrastruktur på många ställen i Syrien. Kan man inte jobba så svälter familjen ihjäl.

Varför skulle det vara mindre viktigt för en person än en annan att kunna tugga maten, men också att se ut som folk i mun så att man kan få en anställning och försörja sin familj?

En annan sak: Ordval och språk präglar väldigt tydligt vilken bild man klär en berättelse i. Uttryck som "ansåg sig behöva", "försöka höja sin levnadsstandard" eller "trivs" signalerar att personen dels är missnöjd och tycker att han eller hon är värd bättre -kanske till och med otacksam för den fristad Turkiet upplåtit, dels att besluten kanske är fattade på en felaktig grund.
Att inte vilja bo med småbarn i ett tältläger när det blir vinter, att försöka hitta försörjningssätt för att klara den närmaste framtiden är inte riktigt detsamma som att "höja sin levnadsstandard". Att uttrycka det så är att distansera sig från de människor det faktiskt handlar om och att förringa och bagatellisera den situation som miljoner människor befinner sig i. Vanliga människor som hade tv och eltandborstar och mataffärer och gick i skolan och hade bil och tvättade håret med head & shoulder's för ett tag sen.
Och om BBC och de andra nyhetsorganen inte förstår det så shame on them!

Och vore det min familj skulle jag vilja begrava dem i Sverige.

Anja Olergård sa...

Det har varit känt i flera dagar att pojkens namn inte var Aylan utan Alan. Men du kanske inte läser normala media utan endast Avpixlat ?

Anja Olergård sa...

Det har varit känt i flera dagar att pojkens namn inte var Aylan utan Alan. Men du kanske inte läser normala media utan endast Avpixlat ?

Stina sa...

Like-knapp till Saras inlägg ovan, tack!