Det var nån kvinna som talade som en präst eller skådespelare. Hon uttryckte sig rätt dramatiskt om sitt liv. Skildrade minnen från sin portugisiska bakgrund. Hade slutat skådespelarlinjen för att författa, påhejad av sin man som hette Alexander. Alexander och Alexandra, bägge författare.
Det ringde fortfarande ingen speciell klocka, men jag lyssnade intresserat -- det var ju en författare som skildrade sitt författande.
Så börjar hon prata om hur hon började skriva en deckare med sin man -- KLING KLING -- och så trillade pengen ner. Det var ju det mystiska pseudonymparet från i höstas! Den där som det hade spekulerats så om i media vem det var, Lars Kepler.
Nu var det väl i ärlighetens namn lite fläppt hur Alexandra började berätta vem Lars Kepler var, "skäggig, ovårdad" och vad han hade för sidoyrke förutom att vara författare, men på samma gång var det intressant att höra om tokigheterna. "Riktiga" kulturpersonligheter, till skillnad från populärkulturpersonligheter, brukar ju vara lite dramatiska och egna.
Och när hon berättade om skrivarprocessen lät det riktigt fascinerande. De hade pratat ihop sig om själva berättelsen, skrev varsitt stycke men lämnade oklarheter som hål i texten. Sen bytte de text med varandra och fyllde i varandras hål, om de själva "såg" hur det skulle vara där. Sen bytte de igen och sporrade vidare varandra. Jag kan förstå att det känns lustfyllt att bara ägna sig åt kreativitet i skrivarprocessen, inte "sitta å fila", eftersom de kunde använda två hjärnor istället för en. Hursomhelst ska jag absolut läsa deras bok, helst låna den på biblioteket :)
Jaja, sen var vi hemma hos Mikaels mamma och sambo och åt gott, umgås, öppnade populära julklappar, och åkte så småningom hem. Mikael satte på radion. Om ni gissar på att samma Alexandra var på radio då också, så gissar ni rätt. Men trötta "barn" är inte lika väluppfostrade barn, så nu blev det höga protester. Det är OK. Jag ville inte heller höra på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar