Hon är grym!

Har varit hos min kurator igen. Har alltid tyckt illa om ordet kurator, sett ner på folk som "behöver hjälp i skallen" och inte klarar sitt liv själva. Hemsk inställning, är jag den första att erkänna. Men jag har vänt helt om på klacken, nu när det är jag som behöver hjälp i skallen och inte klarar mitt liv själv.

Idag gjorde hon/vi en karta med ett grundantagande i mitten. Hon frågade mig hur jag tänker när jag är som mest nere, och jag insåg att jag tänker två saker: Jag orkar inte mer, och Jag är värdelös.

Jag är värdelös (med dess många varianter, t ex Jag är inte lika mycket värd som andra) är alltså ett grundantagande som formades när jag var barn från en felaktig sanning som jag numera tror på. Och visst, jag tyckte det var orättvist när Johan fick presenter när han hade varit på sjukhus. Jag kunde ju inte hjälpa att jag var frisk och inte behövde medicin och sen presenter som tröst. Eftersom jag inte fick några presenter var jag inte lika mycket värd som Johan. Sen fortsatte jag att tro på det när jag blev retad för mina ben och för mina gula byxor, sen för mina icke-existerande bröst. Sen när jag inte var populär på danserna i tonåren, sen när jag aldrig hittade nån att gifta mig med. Till slut trodde jag på att jag inte var lika mycket värd som andra -- värdelös rentav.

Runt Grundantagandet bygger man sedan sina Livsregler. Dem tog hon från de egenskaper jag hade nämnt om mig själv vid ett tidigare tillfälle. Vissa passade in i ett mönster, t ex Högpresterande, ansvarstagande, hjälpsam, visar positiv sida utåt. När jag har känt mig värdelös "botar" jag det med prestationer och hjälpsamhet. När jag alltså, tvärtom, INTE kan ta ansvar och visa en positiv sida utåt leder det till ökade känslor av värdelöshet, på grund av mitt grundantagande och pilarna som går fram och tillbaka mellan livsreglerna och grundantagandet.

Och inte tog det mig mer än två sekunder att hitta två exempel ur mitt liv från den senaste veckan eller två: när vi fick mat hos m&p igår, och på jul, kände jag mig värdelös när jag inte hjälpte till med dukning/matlagning/diskning. Och när jag inte kunde sova härom natten och grät och M tröstade mig, kände jag mig värdelös för att jag inte hade en positiv sida utåt, utan tvärtom lade börda på någon.

Hon kommer återigen tillbaka till att jag blev sjuk så ung och att jag måste ha stora känslor av förlust i mitt liv. Jag trodde jag borde ha sörjt färdigt dem nu och har inte fattat varför jag är mer deprimerad nu än för några år sen. Men jag förstår att det är de där livsreglerna som nu börjar spöka på allvar, i takt med att jag kan mindre och mindre och blir sjukare och sjukare. Depression är svar på en förlust.

Dessutom ska hon försöka få in mig på den enda sömnskolan hon känner till. Man måste egentligen ha kontakt med arbetslivet för att få gå där, eftersom det är nån sorts samarbete mellan FK, kommunen och AF. Dessutom får man inte äta sömnpiller under de veckor som kursen pågår. Det skrämmer mig. Men 75% som går där får hjälp. Så om jag får gå trots att jag inte arbetar, ska jag våga det. Är livrädd för att bli sådär dålig som i våras, när jag knappt sov och ville dö, men jag ser detta som en möjlighet, en välsignelse, och jag måste våga ta emot den.

För det tredje ska hon sätta mig i kontakt med en sjukgymnast som begriper att man inte kan "träna" mig, ens med 10 Hitlers hund-rörelser. Kanske jag kan få hjälp med värk och spänningar i kroppen.

För det fjärde tror hon att jag skulle bli lyckligare om jag kunde inkorporera lite intellektuell aktivitet i mitt liv. Hon påminde om hur jag älskade universitetet och kände livet i mig då. Att läsa deckare faller inte under intellektuell aktivitet utan under egentid, så jag har fått i hemläxa att komma på några alternativ till intellektuell stimulans för mig.

På ett sätt blir jag lite överväldigad av att det händer så mycket, men är också oerhört glad.