Hur underbar var min födelsedag då???????
För det första så har jag varit inne i en sjukt jobbig dygnsrytmstörning. Har somnat mellan 05 och 07 på morgnarna en vecka. Och även om jag får rätt antal timmars sömn, eller nästan, så är dagsovning inte lika bra som nattsovning. I fredags tog Mikael ut mig på promenad för att jag skulle bli lite trött i kroppen och kunna somna bättre. Och när jag tog på mig skorna i hallen började jag gråta. för ingenting och allting. Jag var sååååååå slut och deppig. Men så körde jag med lite mer sömnpiller än normalt och tvingade mig i säng klockan halv två. Och nästa natt också. Så för det första mår jag så mycket bättre för att jag har sovit bättre. Det är all skillnad i världen.
Och så fick jag en jordgubbsbakelse till frukost. Tydligen är det en Olergårdtradition, och jag måste ha inlemmats ordentligt i släkten för jag gillade det! Drack ananasfanta till, för att fullborda sockerchocken.
Dessutom hade jag redan innan jag gick upp ur sängen läst mail och graulationer på fb i telefonen, så redan första minuten som vaken igår var underbar!
Och så var vädret rätt härligt. Kunde ha sommarklänning i alla fall.
Har för mig att jag har varit borta från kyrkan två söndagar i rad (vilket säger en del om hur härligt det var att må lite bättre äntligen!) så det var också en jättebra start på dagen. Träffa folk, sjunga psalmer med min hand i Mikaels, höra fina saker både sägas och spelas, fundera på ett å annat och få ny andlig energi och insikt.
Sen har jag inte heller sminkat mig ordentligt på två veckor, så jag hade nästan glömt hur snygg jag kunde bli. Det var också kul! "A little paint never hurt no old barn."
Mera då? Jo, sen fick vi laxmiddag hos mamma och pappa. Superskönt att slippa laga mat. Födelsedagspizzan vi tog hem dagen innan var också precis vad jag behövde och önskade mig. Man måste inte alltid göra allt så märkvärdigt. Sen hade jag också köpt en påse kanelkringlor som var så perfekt färska och mjuka att jag, hrm, harkel, faktiskt åt upp hela påsen i lördags natt. Och så lyxade jag med läsk. Och lite lösgodis. Fest!!!
Men det tar inte slut där. Efter middagen skypade jag med familjen i USA. Bella hade tränat på Happy birtyhday-sången hela dagen men vågade till slut inte sjunga den. Hon gled ner i soffan och drog upp benen bakom huvudet (snygg vy, eller "Classy, Bella", som Bettan sa). Fast sen sjöng hon visst, men bara när folk pratade och jag inte hörde det. Sen när hon hade sjungit färdigt skulle hon bara mata sin bebis (hallå, har vi en kopia av Bettan här eller? Italiensk, sjunger, sportar, bebiskär, drama queen) och vira in den i en filt. Vad heter bebisen? "Baby" var hennes konfunderade svar. Hon fattade inte varför vi frågade tror jag, det vet väl alla att det heter baby? Den där babyn räddar annars mycket. Om Bella har ett tantrum så "är hon inte kontaktbar om hon inte har bebin". Haha, vad jag skrattade. Bara Bella har tantrums. Ingen bryr sig om henne när hon har det, så vi får se hur envist hon håller fast vid dem. Är hon nog italiensk så är väl känslostormen sin egen belöning...
Jaja, det var som det brukar även med Mia. Jag fjäskade lite och pekade på att jag har glasögon precis som hon, och sa att hon hade fina tofsar (så gjorde jag pigtails i mitt eget hår och då såg hon rätt nöjd ut). Sen visade hon upp det ena efter det andra och förklaringen var: Hon visar upp sina favoritleksaker. Då blev jag alldeles varm om hjärtat. Hon tog också fram en bok och visade upp den för webbkameran: Five little monkeys eller nåt hette den. Sen vände hon upp första bladet och höll upp den mot kameran. Haha, hon ville att jag skulle läsa den för henne. Smälte jag eller smälte jag? (Och vad har vi för Klarinunge här då? Blond -- hrm -- älskar böcker, plattfotad, långa fingrar, socialt artig. Det var ju det Bettan sa redan i magen, en italiensk och en svensk bebis.)
Sen hade Jonte & Johanna kommit också, och tagit med sig en bukett rosor (hur många gånger kan man smälta på en dag egentligen?), så vi fick avsluta för att inte vara för oartiga (det var det nog förresten för sent för, för jag kunde verkligen inte slita mig från Bella & Mia).
Och hur många "best moments" kan man ha på en enda dag? Typ en i timmen?! För sen på kvällen såg jag att jag fått ett sms som sa: Så fort vi hade avslutat sprang Mia in i köket och sa:
I talked to Anja, mommy! Att Bella inte är så kär i mig är OK, för alla vet att hon bara brukar säga hej och sen springa iväg och leka. Och att hon kom tillbaka med dockan och sa: "I'm feeding my baby" var väl ett kärleksbevis så gott som något. Men det där med Mia, jag dååååååååååånar! Vi träffas ju i princip aldrig, men skypar ibland, men eftersom de ber för oss i sina familjeböner, så har liksom ungarna fattat att det är nåt särskilt med oss. Att vi hör ihop med dem, älskar dem. Fast de tjatar visst alltid om uncle Rob. Han förnekar sig aldrig. Alla ungar älskar honom mest. Fast nu ska jag inte vara sån, jag fick mina kärleksbevis, från måååååååååånga håll igår.
Sen åt vi som sagt tårta och pratade, sen såg vi nåt hemligt i tempelträdgården, och sen låg jag på soffan och läste fb-grattis. Wow, vilken mängd! Hade världens ågren i morse, för att jag ville svara alla personligen. Men dels skulle jag inte kunna hålla mig kreativ så många gånger, och ville inte bara kopiera "Tack" till alla, så jag kompromissade och klickade gilla på en del och skrev nåt på en del.Vet inte riktigt vad fb-kutymen är. Vill vara artig och tacksam, men inte irritera folk, om de får massa onödiga, i princip innehållslösa grejer i sin newsfeed. Sen avslutades födelsedagskvällen med en film som höll på 1½ timme längre än vi trodde. Tre timmar, det är det bara Austenfilmatiseringar som tål...
Fast just det, jag pratade med Ellen och Rob också. Robs ben är lite bättre. Han kunde åka till kyrkan igår, fast Ellen fick köra hem honom efter sakramentet/nattvarden för då hade han för ont. Och Ellen gav mig mitt livs mest använda födelsedagspresent (Android-telefonen jag fick när vi var nere hos dem. Och jag har felaktigt här på bloggen angivit att den var använd, men den var splitter ny! Jag trodde att eftersom det saknades batteri och laddare så hade hon börjat använda dem i nån nyare telefon, men hon hade aldrig haft några!) Hur som helst så använder jag den telefonen ett par timmar om dagen, tror jag. Skriver bara på datorn nuförtiden, i princip, läser aldrig bara. Suveränt med soff-surf. Och jag har kvar mitt gamla kontantkort eftersom jag typ aldrig ringer, och hemma surfar jag gratis på vårt trådlösa nätverk. Det gör jag hos m&p också, och jag surfar i princip aldrig nån annan stans; ÄR nästan aldrig nån annan stans för den delen. Så som sagt, jag är helt såld på Android.
Nej, nu har jag för ont i armarna. Vill skriva mer, men man kan inte allt man vill. Det blir fler tillfällen. Det kan jag lova, om det nu är ett hot eller ett löfte.
Vi ses!
P.S. Och idag har jag på mig kjolen jag fick av mamma igår (fin), och inatt i sängen läste jag min tidning. Det här känns som den bästa födelsedagen nånsin. I all sin enkelhet var det ändå bara exakt vad jag behövde och önskade mig. Lycka är egentligen allt man vill ha, och man blir lyckligare av människor och Ahlgrens bilar än av märkvärdiga ting. I alla fall jag.
Hur som helst, det var lång kö på Vegabaren så Mikael stod i kö för oss och jag satt på uteserveringen och väntade och skissade på mitt creative nonfiction-stycke. De hade bara vanlig Fanta så jag bad om nån MER som skulle vara röd eller så. Den jag fick hette Hallon-svartvinbär och var GRYM!
Min gamla missionärskompis skrev följande idag på FB. Skrattade lite:
