Var och klippte mig idag i mitt lilla centrum och mötte en bekant, M-E, utanför Apoteket. Han har en limousinfirma. Så ringde min man och limokillen hörde hur jag kallade min elmuppe för kometen (dels heter modellen Invacare Komet, men så tänker jag också på Komeeeeten i Emil i Lönneberga). Han sa att de inte heter komet utan Harley Parkinson. Det har jag skrattat åt flera gånger idag.
Han var också så generös, för trots att jag beställde min migrönspruta före helgen på apotekets hemsida så finns det ingen beställning. Och då har jag ju gått de där för många stegen i onödan och fått jätteont i onödan och det är pest!!! och så måste Mikael åka en gång extra imorgon. Det går inte att kombinera tiderna på min provtagning med apoteket, och sen vet jag inte vilken tid han har möte på kvällen. Jag menade mest att klaga på vilka problem det blir i folks liv om saker inte funkar. Men då säger han direkt att jag kan ringa honom om Mikael inte kan. Vilket hjärta av guld. Tänker jag för mycket på det börjar jag gråta och det undviker man helst.
Jag snöt mig förresten idag (är det nivån på bloggen nu?!?!?!), fräste knappt och blev allde!de stel av skräck i väntan på huvudvärken, men det hände inget som väl var. Alltså inget mer än att jag klippt mig i en timme och suttit utan nackstöd när nån drar i håret, och nacken skriiiiiker, och att jag haft så ont så länge att jag känner mig lite som om jag förlorar förståndet, plus att jag började dagen igår med att gå upp och kissa, och sen när jag hade rest mig upp (på toaförhöjningen som plötsligt känns jättelåg och jag knappt kommer upp längre) så blev jag så slut av ansträngningen att jag börjar gråta av trötthet. Fel, inte specifikt gråta, bara att det rullade tårar. Man får inte gråta, det gör smärtan värre. Men hade varit uppe i fem minuter och kände att jag hade fått nog egentligen. Att jag inte hade nån energi kvar för den dagen.
Men så tog jag mig samman och gick ut i köket och pratade med Mikael. Och en sak som bekymrat honom har löst sig på ett fantastiskt vis. Och då kunde jag inte låta bli att gråta av tacksamhet. Ibland går det bra, ibland går det åt skogen. Så länge eländet inte tar överhanden så får man väl vara tacksam.
Förresten fick Mikael lära sig ett ord igår som är när man inte är rullstols_bunden_ (jag, vet, man säger inte så, men för att belysa att man verkligen inte har några ben eller är förlamad eller så) utan kan gå några steg och har rullstolen som avlastning om man behöver gå mer än några steg. Precis så som jag använder min. Men jag har redan glömt av ordet. Bra att veta att det finns som begrepp.
För jag berättade väl om hon som blev påhoppad av en gubbe inne i ett köpcenter och han ville veta vilken sjukdom hon hade och hon skulle minsann inte åka elrullstol för han hade sett att hon kunde gå osv. Det har aldrig hänt mig, men man kanske ska vara beredd med ett svar på det också. Nej, jag orkar inte förbereda respons på _alla_ dumheter. Jag ska till vc-läkaren nästa vecka, det räcker att förbereda sig inför det... Ähem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar