Min söta Mikael

Förutom att han kör mig i rullstol och håller mig i handen när de kör ner apparater i magen, så säger han att jag har en fin esofagus och att jag skötte mig bra på gastroskopin. Han hade inte sett många som var så lugna. Ni förstår att jag har fallit för honom va?

Dessutom, våra olikheter till trots, var han så romantisk härom dagen. Jag berättade att det nu går att köpa hus i Italien för en tia igen, den här gången på Sardinien. Han sa KÖP! Ja, en tia har jag, men inte 2-300 000 till renovering. Men vad kan de göra? Ta ifrån mig huset efter tre år. Ja men då så, säger mannen som aldrig skojar om allvarliga saker, köp! ??? frågar jag tills jag kommer på att han "leker med tanken", som jag så ofta gör med kläder, nagellack, hus, semesterresor, böcker, lampor, skor, smycken, noter osv osv osv. Jaha, säger jag, så vi ska köpa hus på Sardinien för en tia, åka dit på semester i tre år och sen när de tar ifrån oss huset så har vi haft goda tre år?

Då ler han åt mig.

Och dra på trissor, rollerna börjar vändas! För jag tänker på att så kan vi ju inte göra för då står de där med ett övergivet hus utan nån som kan renovera och föra livet tillbaka till den utdöende byn, och jag tycker så synd om italienarna som inte får något jobb av oss. Man får ju inte skämta om allvarliga saker, som om idén var själva värdet, det behöver inte vara görligt eller rimligt eller sant.

Men sen börjar jag tänka på hur vi hyr bil och åker runt på ön, ser på Alghero och om det finns några fler städer, provar inhemska specialiteter på små familjära restauranger där vi lär känna ortsborna vid namn, sitter under parasoll och ser på männen i svart som spelar boule, kanske kan lära oss att baka pasta av nån Nonna och vara med på festival på ön, jag har sett såna bilder på Pinterest och det var så färgglatt och vackert.

På Sicilien har jag för ljust hår, för att inte tala om min hy, den är till och med för ljus i England, men på Sicilien hade de svart hår. På Sardinien har de bara brunt hår och jag känner mig utseendemässigt hemma där. Jag tycker ju att riktiga barn har brunt hår och bruna ögon, som jag, men det fanns bara ariska barn där jag växte upp. Jag kommer ihåg att jag räknade allas ögon i mellanstadiet och 18 hade blå ögon och 2 hade bruna. Jag och en till, och det måste ha varit Jesper, som är svart. Han var lite tokig men väldigt väldigt snäll. Jag tror han röstade på mig till klassens lucka både i mellanstadiet och högstadiet och en sån sak glömmer man inte i första taget.

2 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Var får du alltifrån? Sicken levande fantasi.
Och vad blev du framröstad till av Jesper? Klassens lucka? Å, det måste vara klassens Lucia?!
Jag kommer ihåg Jesper.
Har du glömt hur varmt det är i Sydeuropa? Stick ut näsan genom ytterdörren här och njut av de -8 graderna.
modren, ganska fantasilös

Anja Olergård sa...

Ja, lucia. Jag ändrar inte för då tror jag inlägget kommer upp en gång till och det är ju onödigt.

Ja, men vi skulle ha grym AC i vårt fallfärdiga hus. AC som jag får astma av... Men vi kan åka dit i maj och september! Och hyra ut övriga tiden. Fast ingen vill väl bo i ett ruckel. Planen har vissa brister.