Veckans måndagsbukett, en fredag natt

Eller är den gammal? Jag tycker i alla fall att den är det grymmaste superlativ jag inte kan komma på. Må så vara hänt om jag satt in den förr.

Och så tänkte jag att "det grymmaste superlativ jag inte kan komma på" blir lurigt på Google translate för Carla, men hon dog tidigare i år. Från frisk till död på en eller två månader. Man vet aldrig. Fast detta var inte meningen att bli ett begravningsblommeinlägg, eller nåt sorgligt. Man kan ju tänka kärleksfullt på nån som gått bort utan att allt blir svart. Fast det är lätt för mig att säga. Såg igår på Mordet tror jag det hette. En ung tjej i Alingsås blev mördad av sin sambo. Mamman sa att hon aldrig mer blir sig själv igen, hon är alltid numera den som förlorat ett barn. Och att jag kan tänka kärleksfullt och inte sorgligt (längre) på Carla, beror väl på att hon "bara" var en vän, inte mitt barn, för att hänvisa till mamman i programmet. Men döden förändrar en, även om man som jag tror på ett liv efter döden, ett liv där äktenskapet ingåtts för tid och evighet, inte tills döden skiljer oss åt, och där familjer kan vara tillsammans för evigt. Men det betyder inte att man inte sörjer. Det betyder kanske att bortom sorgen och den smärtsamma saknaden bor en tro på att ses igen, som gör att man överlever. "Nåt gick nog sönder i oss alla när Rob dog." Trots att jag behövt ringa ambulansen för att min man inte andades, så är det inget mot när Rob dog, och tiden därefter. Men nåt har gått sönder i oss, vi tror inte längre att det händer inte mig. Jag undrar snarare om idag är dagen då det händer mig.

Fast idag luktar det Mikael bredvid mig igen, jag kan röra honom, höra honom andas och ... får man säga snarka? Så idag är inte den dagen.

Jag tycker i alla fall att det är väldigt synd om dem, seglarna. En dag regnade det från morgon till kväll och hela natten också. Då vill i alla fall jag inte sitta på en båt. Och så, goda medborgare från Sveriges framsida, brukar vädret inte vara här. Här regnar det nån timme eller två, inte en månad eller två! Men otur med vädret, och visserligen lite mer otur som jag inte behöver dra upp här, är väl ändå en rätt angenäm otur, i det stora hela. Otur i kärlek kan vara riktigt eländigt, särskilt om man hann gifta sig först. Och otur med döden är inte nåt jag står på kö för. Otur när jag tänker har jag, mest hela tiden, men den oturen är jag turlig att ha. I sammanhanget. Så, foten i kläm? Jajamensan!

P.S. Säg Jag älskar dig till nån eller så många du bara orkar imorgon. Det är dagens läxa i livets skola. Jag är dock inte rektor där, men jag har sett vissa steg i studieplanen. 

Och jag älskar dig, som hänger här, som ser mig, kanske uppskattar mig och ofta bekräftar mig. Buketten är till dig!

2 kommentarer:

En långvarig förkylning sa...

Tack! Och jag älskar dig!

Harriet Klarin sa...

Tack för den vidunderliga buketten!
Du är också vidunderlig, allrakäraste dotter min!
modren