Italienresan, MAT

Kalabrien, ja. Vi bodde på ett hotell där frukost, lunch och middag ingick. Passar jättebra när man har ME, förutom att jag aldrig var vaken på frukost och bara orkade gå upp och äta lunch ett par gånger. Eftersom Mikael var ute på vespaäventyr i omgivningarna medan jag sov så köpte han ibland med sig mat till mig som jag satt på vår altan och åt, i den ljumma brisen med utsikt över havet. Ibland fick jag mat från restaurangen, som personalen hade satt gladpack på. Verkligen prima behandling!

Maten var god, men inte världsbäst. Hotellet var trestjärnigt, och det stämde väl på maten också. Sicilienmaten var bättre. Men det fanns inget att klaga på, tvärtom! Jag stönade nog av njutning vid varje måltid. Det fanns förutom vanliga salladsingredienser ett ofantligt bord med kallt småplock, röror, aubergine i ugn, rostade paprikor, friterade zucchini, ägghalvor, rostbiff, verkligen allt möjligt. Den milda, nästan söta cipolla rossa (rödlöken) som området är känd för hade en given plats. Sen fanns det varmrätter, en pasta, en risotto, en kött eller fisk med potatis i nån form. Och varje dag nån liten kaka till efterrätt, en dag en mjuk chokladkaka, en annan dag typ sockerkaka med äpplebitar.

Veckans chock var när vi fick en liten bit ljus kaka, såg ut som sockerkaka. Men så smakade den jättestarkt! Vi var inne på om det var anis, för lakritssmaken var så stark, men när vi kom hem igen påminde mig AL om att Kalabrien är känd för sin lakrits, och det måste ha varit det i kakan. Så skumt att äta nåt ljust, en kaka, som smakar lakrits. Det har jag aldrig gjort hemma. Behöver inte göra det igen om man säger så. Men det var nog det enda på hela veckan som inte var gott.

Jag är lite allergisk mot ris och åt inte risotto mer än som smakprov några dagar. Ellen, kännaren, sa dock att svamprisotton från första dagen var den godaste hon nånsin ätit.

En dag tog kocken bara mammas tallrik och sa nu ska jag bestämma. Hon blev rädd för pastan, men han gav henne en perfekt portion av absolut ingen pasta. Jag åt däremot pasta varenda dag. Och Mikael åt kött och grönsaker och röror varje dag. Det fanns nog för att tillfredsställa alla smakriktningar och dieter.

Jag hade läst på tripadvisor att deras lasagne skulle vara väldigt god. Så jag såg fram emot den varenda dag. Till slut kom den, PÅ LUNCHEN. Men Ellen bad kocken att lägga undan en portion åt mig, och på kvällen gick Mikael och hämtade den åt mig. Fantastisk service av alla inblandade!! Jag gick bara runt och valde mat de första dagarna. Sen blev jag trött på det stora urvalet och trött i benen, så de andra tog mat åt mig. Det var underbart att sitta och bli serverad och mina ben tackade dem. Jag drömmer fortfarande om maten där, så god, äkta, back to basic. Mina favoriter var pasta bolognese, såklart, och spaghetti med tomatsås. Lasagnen var inte lika god som jag hade förväntat mig. Ellen säger att man har mer mejeriprodukter i maten i norra Italien, och jag saknade nog det lite, nordbo som jag är, och egentligen allergisk mot tomater. Jag är inte heller förtjust i skaldjur, förutom räkor, så den fantastiska spaghettin med vongole (musslor) var lite bortkastad på mig. Jag förstod dock tillräckligt mycket för att inse att även den var mycket god. Spaghettin smakade hav!

Jag har tyvärr redan glömt vad kyparen hette. Det står säkert i min anteckningsbok, men jag orkar inte leta. Någon av oss har också kort på honom, men jag har inte fått tag på det än. Det är väl kanske annars inte lika roligt för er att se som för mig att visa... Vi hade också en ung servitris med fantastiskt, fascinerande, stort lockigt hår. De såg oerhört prydliga ut i svarta byxor och vit blus/skjorta. Och inte såg de ut att lida av kläderna i värmen. Italienare ska vara hetlevrade, men bevisligen är de också helcoola.

Det där med att åka rullstol var annars ingen strålande ide. Vi bodde längst ner, mot havet, och restaurangen och receptionen var längst bort, uppför backar där vissa var kullerstensbelagda. Så det blev hämtning på vespa till middagen de flesta dagarna. Coolt.

Min syrra tar förresten mycket allvarligt på sin pasta. Fota när hon äter vad nästan som att svära i kyrkan. Men hon har väldigt blåa ögon. Och fixade lasagne till mig.

Vi brukade sitta på den lilla altanen. Frisk luft och mycket mindre ljud var underbart. Sen har jag svårt att göra två saker på en gång, men de andra, mer begåvade, kunde både äta, samtala och titta på utsikten. Kyparen påpekade en kväll att solen skulle gå ner om tio minuter. Det var verkligen en syn! Vi nordbor är så vana vid långa solnedgångar, men här sjönk solen ner i havet på ett par få minuter. Det sista kunde man räkna till tre och så var den borta, sänkte sig synbart från en sekund till nästa. Folket på balkongen blev som tokiga på att fota, och jag tog kort på folket :)

1 kommentar:

Harriet Klarin sa...

Salvatore, Anja! Honom glömmer jag inte. Salvatore!
En sån proper gentleman!
modren