Svårast att förlåta?

Förlåtelse är kanske inte filosofiskt, men det är definitivt en stor del av min tro. Både att jag vill få förlåtelse och att jag behöver förlåta andra. Vad är det svåraste du har behövt förlåta? läste jag nyss. Och jag vet inte om jag kan berätta det, för det gäller inte mig. Nej, det jag haft svårast att förlåta rör inte ens mig. (Vet inte om jag nånsin behövt förlåta nån, sånt kommer jag inte ihåg.) Men den här grejen. En självisk och självcentrerad människa sårade någon som står mig nära. Sårade honom nästan till döds, bokstavligen. Och när de separerade så fortsatte hon såra honom av bara farten. Ljög, ljög för sin familj så min person såg ut att bära skulden. Ljög på sjukhuset med den nyfödda bebisen som det syntes på vem pappan var och inte var.

Det tog åratal, som jag minns det, för min person att komma tillbaka till sig själv igen. Våga lita på andra, våga lita på sig själv. Träffade en annan, de var vänner först men gradvis mer. Fick reda på att skilsmässan inte varit giltig eftersom de inte tog upp barnet i skilsmässan. Men barnet hörde ju inte ihop med det gifta paret, utan med hustrun och någon annan? Men sån är lagen. Gamla sår. Dejting, rädsla för framtiden. Förlovning, bröllop, sista året i skolan, barn? Barn? Barn? Inte. På flera år. Plötsligt har den personen, vi kallar hen för det, skaffat telefonnumret till sitt ex, min person, som hon vet är gift sen flera år. Hen ringer och kommer med argument och förslag som är så fräcka och så själviska! Och den här gången ska hon inte bara förstöra min närståendes liv, utan även hens äkta hälfts. Att fria till en gift person är vidrigt.

Det är det svåraste jag nånsin haft att förlåta. Personen detta drabbade är väldigt nära mig och jag tog hemskt illa vid mig å hens vägnar.

Första gången hen bröt ett äktenskap visste hen nog inte riktigt vad hen gjorde, det bara växte "av sig själv", som otrohet brukar göra. Men andra gången var hen medveten, förslagen, visade noll respekt för två personer äktenskap och försökte manipulera in sig själv mellan de gifta. Samtidigt som hon gick i kyrkan som den trofasta ensamstående mamman. Sån beräkning som kunde förstöra flera liv - liv som jag älskar högt - har jag väldigt svårt att förlåta. Jag ville inte förlåta hen på många år, inte förrän hon lidit och straffats nog. Ville skriva sanna elaka adjektiv om henne på hennes facebookvägg. Men jag insåg att alla dåliga handlingar ligger i samma säck, oavsett om man gör fel å sina egna eller någon annans vägnar. Så jag gjorde såklart aldrig nåt. Inte heller bär jag längre någon avsky för denna människa. Men det var en tioårig kamp och jag fick helt klart ta Gud till hjälp för att klara det. Och jag ska aldrig mer slå upp hens sida på fb och se nåt smilande foto, det klarar jag inte. Förlåtelse är skör, den behöver växa sig starkare genom träning.

Men det är verkligen sant som de säger, att förlåtelse är för sig själv, inte för den andra personen. Det är jag som behöver sluta ha hätska känslor mot nån annan och istället fylla mitt hjärta med kärlek, frid, lugn och ro. Det är alltid det bästa sättet.

5 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Det är ju inte som att jag inte vet vad du talar om... Det var min svåraste förlåtelse också. Och där har jag mitt svar: Det svåraste att förlåta är när nån gör ens barn illa. Och jag tänker på Kristus på korset, och hur Gud stod ut att titta på, och hur ofattbar försoningen är.
"Den som inte förlåter river den bro över vilken han själv måste färdas."
Och hur var det han sa, Dieter Uchtdorf: Himlen är full av människor som har en sak gemensamt: De har förlåtit och de är förlåtna.
Vissa saker behöver man helt klart Guds hjälp för att klara av.
Citatmodren

Eva sa...

Jag vet inte hur andra har det, men jag har svårast att förlåta mig själv. Tror/ tycker inte jag är värd det som jag ger andra. Tanken att älska sin nästa som sig själv är absurd. Det är självklart att älska andra mer än mig själv...

Stina sa...

Du behöver inte anstränga dig att skriva hen när det handlar om en som fött barn. ;-)
I övrigt, kloka ord.

Monnah sa...

Det enklaste, sannaste och mest komplicerade ordspråk jag vet är "lär dig livets stora gåta: älska, glömma och förlåta". Det där kan man jobba med till sin döds dagar...

Sara sa...

Jag har haft något att förlåta och mitt problem var att omgivningen också förlät -alldeles för snabbt. Ibland är det viktigt att släppa fram rättmätig vrede och att stoppa ondska innan man sätter igång med förlåtandet.
Men att inte kunna släppa ältande av gamla oförätter förgiftar, så det är precis som du säger: För ens egen skull. Och rätt vad det är är man nog redo för det även om man inte trodde det från början.