Tycker synd om

Jag har det lite jobbigt nu, det går neråt och jag orkar inte kämpa emot, så jag blir deppig också. Vaknar för tidigt, och att inte sova som jag bör gör också att jag blir markant sämre. Plus att varje gång jag vaknar 5 timmar för tidigt måste jag ta mer sömnpiller. Jag vill ju ta så lite som möjligt, men jag måste somna, inte bara vila. Och jag tar ett sånt där fetpiller som jag kallar dem, som jag gick upp 10 kg av i höstas. Och så blir jag stressad för jag redan är för tjock. Men jag får ta saker i den ordning de måste komma. Och så får jag träna mig på att inte beat myself up för att jag glömmer påminna Mikael i tid om viktiga saker. Det är ingen som helst ordning här i huset, jag håller inte reda på nåt, och Mikael gör så gott han kan med jobb, matinköp, middagar, städning, träning och diabetesvård. Och trösta mig när jag gråter, fast han sover ofta när jag gråter. Kanske tur, han har så det räcker. Vi hoppas kunna byta lakan under 2015.

Jag vill i alla fall tröstäta, men gör det inte. Dels är jag rädd för fetpillrena, dels orkar jag inte åka och köpa remi i hemlighet på hemköp, dels så har jag glömt vad jag skulle säga. Jag vill hellre ha mat. Just nu drömmer jag om mammas köttfärsgryta med morötter och vete. Det är väl bra ruggigt väder-mat? Eller ruggigt humör-mat :)

Jag gråter i alla fall inte nu. Carlas död har annars haft mig gråtande varje dag och det är inte ett dugg roligt. Kostar jättemycket energi och huvudvärk. Jag låter kall som is, men hoppas jag kan komma över det så fort som möjligt, jag orkar inte. Orkade egentligen inte koka snabbmakaroner idag. Det är vad jag orkar på en dag, inte duscha och tvätta håret, bara klä på mig mys- och fleece- och koka snabbmakaroner till resterna av köttfärssåsen. Vilket rikt, händelsevälsignat liv! På samma gång som jag är jättearg på det, är jag ledsen, men vågar inte tänka på det, då gråter jag bara, och jag orkar inte med mer känslor och mer tårar och mer huvudvärk. Ska jag gå till psykolog och be om hjälp att inte gråta, inte sörja, inte bli ledsen när mitt liv blir mindre, och snart bidde det bara en tumvante?

När min normalnivå ändrar sig mot det sämre (som den gjort varje halvår i 20 års tid) så blir jag oerhört labil, gråtig, orolig, känslomässigt svag. När jag inte vet än hur det nya kommer att bli, kommer jag inte att orka åka komet längre? Kommer jag inte orka vara med när vi har besök hemma, kommer jag inte att orka gå hemifrån ens till läkarbesök? Vad jag _pissar_ på den här sjukdomen nu!!!

(Pardon my French.)

7 kommentarer:

Sara sa...

Vi kör en kollektivpiss!
Det är inte kallt att inte vilja gråta mer över C, jag är säker på att hon förstår.
Å, ursäkta att jag kommer med det här just nu (bara för att jag blev nyfiken), men hur ser ni på uppståndelsen? När händer den, hur funkar det, det finns ju så många tolkningar?
Svara bara om du orkar!
Kram!

AL sa...

Idag ær jag inte så pissenødig, men jag kan sympatisera om det hjälper att inte vara ensam, så jag skickar härmed lite gul snø till kollektivet.

Jag får tunghäfta av det här inlägget. Det här är ju så ruttet att ord inte riktigt håller. Poesi och konst och Bach kanske når sorgen, men jag är varken poet, konstnär eller Bach. Och jag bor för långt bort för att leverera köttfärsgryta. Min är nog ändå inte godare än mammans. Så jag skriver en lång kommentar så går några fler minuter av din dag åt till distraktion.

Jag håller med om att det är uselt att vara så sjuk som du just nu. Att du inte är galen som sörjer lider och ojar dig. Att du inte sjåpar dig eller ens överdriver. Att du på en objektiv skala har brutal uppförsbacke i livet och att motvinden dessutom tar i just nu. Och jag håller med om att det är sunt att tycka det är arbetsamt att vara sjuk och bedriva sorgearbete samtidigt. Hade du tyckt ditt liv var en bris hade något varit fel i hövvet. Och är det en sak vi vet så är det att du inte har fel på knoppen. Till och med nu, på ditt sämsta, är du spirituell och intellektuell så det knäcker.

Som slutkläm (eller "klem") är min erfarenhet att psykologen är viktig inte bara för sin yrkesskicklighet. Vi håller inne mer än vi tror när vi inte vill belasta våra respektive mer än vi måste. Iallafall orkar inte jag inte uttala hur jobbigt det är inför honom eftersom man då måste se sanningen i vitögat tillsammans: det kanske inte blir bättre. Det kanske blir värre. Mycket värre. Och det är för tungt att ta i när man ska möta alla resterande dagarna tillsammans. Då behöver man hoppet om en bra dag och fokus på dagens små glädjeämnen, och för en stund glömma framtidens dystra odds. En dag i taget bara.

Om man gråter mycket, och har en sorg, då kan det vara en investering i sin relation att berätta uttömmande för någon annan. Känslan att man inte "lägger över det" på maken gör att man kan släppa fram det på ett helt annat sätt.

Jag uttalade mina intentioner hos terapeuten från början: det här är något som är vad det är, men jag vill ha den hjälp som finns att få för att se om det går att göra någorlunda hanterligt. Så vet jag att jag åtminstone försökt.

Första försöket gjorde ingenting bättre. Den personen gjorde inte mycket nytta men hon sa ett guldkorn: jag tycker du ska söka hjälp tidigare om det här dyker upp igen. Och jag gjorde det nästa gång och hamnade "rätt" och det gjorde enormt stor skillnad.

Kanske mest för att det fanns ett rum för "sorgen och gråten och det där" som gjorde att den inte behövde sova på soffan i de andra rummen i livet. Den hade en plats och ett rum och när tankar kom, kunde jag stoppa i en minnesficka och ta fram dem när vi var i rummet igen. På samma sätt som man har ett pappersblock bredvid sängen för att tankarna inte ska snurra i en evighetscirkel om natten. Men skriver ner och släpper.

Psykologens hjälp är kanske inte att hitta botemedlet mot sorgen och gråten? Kanske är hjälpen att kunna vara mer i hoppet och nuet med Mikael eftersom du vet att allt har sin tid, också sorgen och gråten.

Hur långa kommentarer får man skriva förresten?
Finns det ingen övre gräns?

Tusen kramar på en rutten dag. Kommer jag på någon rolig vits ska jag skriva ner den här senare idag. Me jag varnar. Jag har ganska ocool humor. Född i Götet du vet.

Harriet Klarin sa...

Det ÄR synd om dig. Önskar så att jag kunde ta över åtminstone en del av bördan.
Får jag svara om uppståndelsen? Kristus var den förste som uppstod. Andra som haft en speciell uppgift har också uppstått efter honom. När Kristus kommer tillbaka till jorden uppstår de goda, de som tror på honom, till paradiset eller tusenårsriket. Sen uppstår alla som inte redan gjort det, till domen. Liksom det regnar över både goda och onda, uppstår alla människor, dvs kroppen i fullkomlig form förenas med anden för att aldrig mer skiljas åt. Vid domen tilldelas vi ett "rike av härlighet" - de som älskar Gud får bo hos honom. "Vad inget öra har hört och inget öga har sett, det har Gud berett åt dem som älskar honom." Andra får en lägre grad av härlighet. Men t o m mördare och rövare får det bättre än här på jorden...
Summan av kardemumman är att vi har fri vilja att välja ont eller gott, Gud eller något annat. Vi får i slutänden tillbringa evigheten hos Gud, eller om vi valt bort honom, hos andra som är som vi.
Blev det någorlunda tydligt?
modren

Harriet Klarin sa...

Men jag måste tillägga - att ha vänner som Sara och AL är en oerhörd gåva i livet. Såna kärleksfulla, givande vänner har jag knappast upplevt. Jo, Ellen hade också den förmånen, särskilt när hennes man dog.
Människor som får en att tro på allt gott, som ger en hopp och villkorslös kärlek, är en nåd. Och genom dem ser vi Gud. Vi är hans händer och fötter och hjärta och hjärna. (Nu låter jag som en panteist, men jag tror på en personlig Gud som ser ut som vi.) Jag tror att han gläds mycket när han ser hur hans barn sträcker sig ut till varandra.
modren

Harriet Klarin sa...

Nu har både pappa och jag gråtit över dig - och våga inte få dåligt samvete för det också. Han har stuckit iväg för att köpa köttfärs till din gryta, och jag har plockat fram vetet.
Tänk om du ändå hade en bra ME-läkare som förstod! I brist på det kanske en psykolog ändå kan vara något. Nån du kan häva ur dig inför. Men det måste vara en bra psykolog. Hur är det på Akka? Och så har vi bett för dig, på allvar, ingen "rutinbön", utan vi har vrängt våra själar ut och in :-)
Svårt att se nån lösning förutom norska cancermedicinen som vi kan hoppas på. Men oj vad du är omvärvd av kärlek och omtanke! Från alla håll och kanter. Gråt nu inte över det heller...
Min allra hårdaste, men försiktigaste, kram
modren

Nilla sa...

Vi kan pissa på den här dumma sjukdomen tillsammans. Den är orättvis och den slår så hårt och dessutom så finns det typ inte en enda läkare som kan göra något för att man ska må bättre. Många varma och tröstande kramar

Sara sa...

Tack modren! Både för det ena och för det andra!
Och AL, du är så klok att man baxnar!