Idag klockan 14.35 kom jag på att jag hade en tid kl 15.00 med en kurator på vårdcentralen för bedömning om jag ska få KBT-terapi för mina sömnproblem. 25 minuter var precis vad jag behövde för att byta tröja, kamma håret, äta brunch och värktabletter och fixa skjuts. Mikael var inte i närheten men pappa var det, så allt löste sig strålande. Och jag var redig hos ... vad hon nu hette, något finskt ... och grät bara en gång. Jag fick jätterespekt och förtroende för henne med en gång och hoppas verkligen att jag får fortsätta!
Hur kan man ha sån tur att man kommer på nåt man inte har tänkt på på en vecka eller två, i precis rätt ögonblick för att hinna dit? Ni vet vad jag tror...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar