Vi hade bestämt att vi skulle åka vid 16-tiden, men var nog inte utanför Stockholms gränser (med nytt torkarblad och nån manick man stoppade i kassettdäcket med sladd till iPoden) förrän vid sex. Sen lyssnade vi på "ungdomsmusik" i några timmar och åt på en Sibylla. Jag var smart nog att be om en hamburgare med bearnaisesås i. Så går det när man är Stockholmare och van vid Vegabaren :)
Sen köpte vi godis på macken intill för 236:-. Jag chockades så svårt att jag var tvungen att dela summan på fyra (värre matematik än jag gjort på länge) och se hur rimligt det var per person. I alla fall räckte mitt godis tills på hemresan. Jag som inte äter godis...
Det snöade i princip hela vägen, ibland riktigt jobbigt, som myrornas krig i ögonen, och ibland lite mindre. Mikael körde bra och sladdade inte.
Fast sen nån gång vid 10-tiden när vi började tycka att det var rätt trist det här med att åka 60 mil så sent på dagen, och strax efter en korsning med rödljus, så sjönk hastigheten och Mikael sa förvånat: Hallå bilen? Hallå?! På en busshållplats stannade bilen helt och vid det laget hade han fått syn på nåt rött och/eller blinkande som hade med bensinen att göra. Bensinstopp alltså. Vi hade fått låna pappas bil, vilket vi var tacksamma för (fläkten går att styra i den bilen...), men pappas dashboard sitter inte mitt fram, bakom ratten, utan mellan höger- och vänstersätet liksom, där fram. Så man ser den inte om man inte specifikt tittar dit. Mikael hade helt glömt att titta dit, särskilt som det inte precis var stor risk att man körde över hastighetsgränserna i det vädret. Stackarn klev ur bilen med den tragiska insikten att min far aldrig har fått bensinstopp och därmed aldrig har en extradunk i bilen. Han började vinka och en bil stannade, sen en till med några danskar som pekade åt vilket håll närmaste mack låg. Sen gick han över vägen och stannade en bil (med en lett tror jag han sa det var) som körde honom till macken, 3 km bort hade danskarna sagt. Jag blev i alla fall förvånad över att tre bilar stannade innan jag ens hade hunnit hålla bön.
Det gick inte så värst stor nöd på oss egentligen, eftersom vi satt inomhus. Men vi vågade inte sätta på värmen ifall batteriet skulle dö. Snöstorm och bensinstopp följt av batteridöd vore för mycket för en kväll. Efter kanske 40 minuter satte vi ändå på värmen, men vi stod ut i bara 20 sekunder. Mittemot oss låg nämligen nån sorts pappersbruk och det stank fullkomligt vidrigt. Hellre kyla än den stanken. Till slut kom Johanna på att det luktade rutten salami. Det gjorde det verkligen.
Mikael dröjde. Johanna ringde honom och det kom fram att folk minsann inte hade varit lika vänliga FRÅN macken som TILL. Ingen stannade nämligen, så han traskade längs vägen i snön. och 3 km lär ha varit en underdrift, ty han kom icke tillbaka förrän en dryg timme senare. Jag ändrade mig om människans godhet och insåg precis varför Josef och Maria inte hade fått nån plats att sova. Ingen brydde sig!
Till slut kom han, med is i håret och revbenet ömt eftersom han inte orkade bära dunken med andra armen hela tiden. Stackarn. Men han hade gått så han höll sig varm, det var i alla fall nåt. Han hade skrivit 20 arga insändare i huvudet under tiden, om varför folk inte stannar i snöstorm för en man med en bensindunk. inte tar man honom för en illbatting? Fast det kanske låg ett fängelse i närheten so alla tog honom för rymmare... I alla fall så hade inte ens polisen stannat för honom, och då ringde han högkvarteret och skällde lite. Fast det är sant, i Sverige säger man inte "protect and serve".
Hur som helst, vi kom faktiskt fram till slut, kanske framemot tre-tiden på natten. Det var fullt av fulla (?) oklädda människor på gatorna. Vi lyckades inte krocka med nån. Vi gick snabbt upp till lägenheten, släppte av Jonte och Johanna som skulle bo hos Karolina och Paul, glodde ett ögonblick på den tyste (!) Neo, och letade oss sedan iväg till vårt vandrarhem. Det lyckades oss, och vi stöp i säng (ribbotten med en mer eller mindre urlegad skumgummimadrass, men inte ens det tyckte vi var särskilt illa så dags). Jag var glad för min medtagna pyjamas (brr!) och Mikael för sitt korsord.
Nästa dag var vi i kyrkan och Neo välsignades. Det var speciellt och jag tror Mikael var väldigt glad att få vara med. Efteråt var det fika i kulturhallen och jag fick hålla Neo ett tag. Ljuvligt med en liten talle i famnen. Han råkade vara nöjd just då men det tog jag såklart väldigt personligt. Se fler bildbevis här.
Han har annars lite problem med magen. Dels tycker jag synd om hans föräldrar, som måste känna sig väldigt frustrerade över att se sitt barn lida, men dels tycker jag synd om honom. Här har han bott i vattenpark i 9 månader och kommer sen ut till höga ljud och smärta. Och inget fattar han.
På eftermiddagen spelade vi spel, Apples to apples, som var jätteroligt och som jag har köpt till Mikael i julklapp (men det hann såklart inte fram i tid så han fick bara en inslagen post-it-lapp). Sen såg vi på High School musical. Mikael håller sig a jour med barnens intressen :)
Sen tror jag alla var trötta och vi åkte hem. Som väl var bodde vi bara ca 5 minuters bilväg bort, och när vi väl hittade så gick det lätt.
Nästa dag var folk och handlade julklappar, fast jag och Jonte stannade hemma och passade Neo. Först lekte han med Jonte och sen låg han på min mage och sov och jag var lika nöjd som han. Precis när han började bli tjurig kom Lina hem och ammade honom. Sen åkte vi väl hem -- jag har inget minne av det, men jag tror det var det som hände. Jag minns i alla fall tre kassar med McDonalds som inmundigades i 80 km/h, och ett sagosnöigt Västerhaninge, som jag sällan längtat så efter. Min säng var min gud.
Som vanligt tog jag inga foton. Mikael kanske tog nåt med telefonen, men jag orkar inte sladda. Lina har några foton, som jag nämnde tidigare.
Det var en eventful helg, men som jag inte hade velat vara utan för nåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar