Bakvänt

SvD nämner hur en pojke i Skåne blivit mobbad, länge, och har lidit av magont och gråt och ville inte gå till skolan. Till slut kom det till pappans vetskap -- skolan visste det redan -- att pojken blev mobbad i skolan. (Att skolan får reda på det men inte ens säger nåt till föräldrarna är för det första helt bakåfram.)
Sen står det hur hade eskalerat till att en kille hade slagit pojken förra påsken och en annan hade hotat honom: I påsk ska du dö.

Mitt blod svallar över hur sånt får fortgå. Stäng av mobbarna, flytta dem till annan skola så de får känna sig lite lagom utanför och spaka och inte har sitt possy som klappar händerna när de är elaka. Och sen, i ett lugnare försök till långvarig lösning, hjälp mobbarna med sin självkänsla och inlevelseförmåga. Stärk deras känsla för rätt och fel och låt dem tillbringa mer tid med sina föräldrar.

Jaja, det här blev långt. Det jag i första hand blev upprörd över är att pappan till den mobbade killen gick hem till den värste mobbaren och sa till honom att lägga av. Eller typ skällde ut honom. Och nu åtalas pappan för hemfridsbrott! VANSINNIGT! Eller i så fall ska mobbaren också åtalas, för nåt "fridsbrott" även om det inte är i hemmet, har han ju synnerligen också gjort sig skyldig till. Att straffa någon som reagerar för en oförrätt (mot ens barn dessutom!) men inte straffa huliganen gör att jag skäms över att vara svensk.

Förresten upphörde mobbingen i samband med pappans besök. Skolan hade (valhänt, väljer jag att kalla det) försökt ett bra tag. Jag tyckte det var en jättebra lösning. Att säga ifrån på skarpen. Det behövs mer av det idag.