Har jag redan sagt detta?

Ja, det är ju inte omöjligt att kolla det, men det är för knöligt nu mitt i natten. Jag är alldeles konfys efter klockändringen. Så ofta får jag se på klockan för att veta om jag är hungrig eller färdigsoven, och nu vet jag inte vad klockan är och så går jag inte och lägger mig över huvud taget. Jo, jag har helt klart psykiska hangups angående min sömn. Men kolla om jag redan sagt detta var det. Men nej, jag skriver det igen i så fall.

För ett tag sen såg jag en bild. Förresten följer jag nån person som lägger in göteborgsfoton på ig. I 99 fall av 100 ser jag på ögonblicket var fotot är taget. Jag har glömt av den känslan. Jag har dels bott här uppe i Stockholm i sju-åtta år, före det bodde jag kanske i sju-åtta år i Borås när jag kom hem och var sjuk. Så det var väldigt länge sen jag bodde i Göteborg, och faktum är att jag bara har bott där tio-tolv år sammanlagt. Men nånstans så blev Göteborg mitt hem, och jag hittar nästan överallt. Nån jul gav jag Johan typ tio svenska deckare på dvd, och som utspelade sig i Göteborg, för att han skulle få känna igen sig, och höra språket. När det är Stockholm på tv vet mikael med en gång var det är. Jag hittar med nöd och näppe till Stora Sköndal, som är motorväg och bara en eller två svängar. Och till ersta-terassen, för där får jag botox fyra gånger om året sen åtta år. You do the math. Där svänger man också av bara ett par gånger på hela vägen, så det krävs inte ett under av lokalsinne precis. Men jag sitter alltid bara bredvid och behöver aldrig ta ansvar. Det är en dålig idé att ge mig en karta eller än värre en telefon och be mig se på gps:en. Jag är som en blind! Och Mikael har lärt sig, det är ren självbevarelsedrift som får honom att kolla på telefonen/kartan vid rödljusen. Själv alltså. BUT CAN I GET TO THE POINT?!

Det är nåt visst med att hitta. Och jag hittar inte här i Stockholm. Får inte en känsla av hemma, fast jag ÄR hemma här. Har till exempel varit i London minst ett dussin gånger. Känner igen hur det luktar utanför Paddington Station. Känner igen andra tågstationer på film, Liverpool Street Station brukar vara med. Det bekanta skapar trygghetskänsla.

Men det finns ett ställe jag bara varit på en gång i London, vi åt lunch där och shoppade. Och det var detta jag såg på ett foto som flimrade förbi och jag insåg att jag kände igen mig, att det var London, att det var Neal's Yard. Det är både en fysisk plats, ett litet torg innanför Leicester Square om jag inte minns fel. Ni ser på bilderna att det har ett väldigt distinkt utseende, lite av Karibien i regniga London. Dessutom är det ett hälsokostmärke eller nåt ditåt, med bara organiska ingredienser. Det lilla matstället är också organiskt, och jag är visserligen kulturnisse men inte vegansk kulturnisse. Har inte vävda randiga linnebyxor. Så jag tyckte mest maten smakade konstigt, och föredrog en kfc-lunch, men mitt resesällskap, som nog har såna byxor som jag nämnde, var som fisken i vattnet. Det är min gamla danska väninna som är känd för att ta några klyftor vitlök och skiva dem som pålägg på rågbrödet. Ni som känner Sanne känner igen henne vid det här laget. Vi är olika som bokstavligen natt och dag, men vi älskar London. Vi var väldigt viktiga för varandra under många svåra år, när vi blev sjuka, eller jag sjuk och hon skadad i en bilolycka med whiplash som följd. Hon var rätt så dålig. Vi hade varann i en svår tid fysiskt, vi älskar språk och litteratur, vi är ganska pratiga bägge två och uppskattar snabba repliker, och de där åren när ens vänner har gift sig gjordes väldigt mycket mer uthärdliga av att ha en nära och underbar singelväninna. Sen hade vi faktiskt pussat på samma pojkvän, innan vi kände varandra, och det är ju en underlig sak att ha gemensamt. Särskilt när man är en svensk och en dansk.

Ja, min kompis Sanne, som har varit med om allt en människa kan tänka ut av elände, och inte så lite därtill, jag började såklart tänka på henne nu för att det var hon och jag som var på Neal's Yard. Vi var usla resekamrater, ingen av oss kunde bära vad vi shoppade, och ingen orkade bära sin egen resväska. Men hon ville gå överallt, hon fick ont av skakningarna i buss och tuben, och jag ville ta bussen även om det bara var en hållplats. Så ibland delade vi på oss.

Men nog om det. Om ni har varit i London några gånger och vill uppleva nåt lite annorlunda, så rekommenderar jag Neal's Yard. Och det är nog bakom Covent Garden när jag tänker efter. Men consult a map.

7 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Fantastiska bilder! Hade aldrig kunnat tro att det var London. Hellre Italien. Leve färgerna!
Och God bless Sanne, pärlan. Vet du om hennes liv har blivit lättare?
modren

En långvarig förkylning sa...

Så glad jag blev av detta inlägget! Du har en fantastisk förmåga att göra allt levande, jag reste med liksom.
Neal's Yard har en salva som räddade mig förra vintern när eksem var vidriga! Nu är dom det igen, men salvan verkar inte hjälpa. Men skam den som ger sig!

Vilket fint kvarter, färggladare än min salva. Jag saknar London. Har bara varit där i tre dagar men kände mig hemma direkt, skulle kunna bo där. Fast som frisk.
Jag blir så nostalgisk både av Stockholm och London, båda känns så hemma. Sthlm var ju ständiga utflykten i tonåren när jag bodde i Västerås. Fast jag kände mig som en lantis i Sthlm, lite som att jag kom från förorten.

Göteborg ja, följer mina vänners bilder från nya mysiga fik och kvarter jag inte hängt med i har dykt upp. Vill se men samtidigt gör det ont.
Jag kunde åka och fika på egen hand senast -13. Efter det kämpade vi med små fika på Frölunda torg. Sen krympte det till franska caféet på Opaltorget förra året. Nu fikar vi i vardagsrummet jag och min man.

Ja du, dina inlägg uppmuntrar till kommentarer som snarare är som blogginlägg, märker jag. Det känns bra men jag kanske borde hålla mig på min planhalva, haha!
Kram fina du!

Monnah sa...

Jag "älskar" London efter bara några besök där. Tack för tipset!

Anja Olergård sa...

Ja, som de där ställena nära Venedig som gör glas, Murano osv! Nej, jag vet inget om S.

Anja Olergård sa...

Å, vad betydelsefullt det känns att höra att nån blir glad och inspireras till egna reflektioner! Jag uppskattar det nåt ENORMT! Du förstår säkert hur stort det känns för en, i mångt och mycket isolerad, skrivande människa, att få kontakt och utbyte med andra. Så skriv du gärna på alla planhalva när andan faller på!

Anja Olergård sa...

Ska vi åka till London på tjejtripp när jag blivit frisk? :)

Monnah sa...

Svar: JA!