Vilken deppig måndag

Det var inget fel på själva den här dagen. Jag blev duschad och luktar gott och har fräscht hår, jag åt god färdigmat och sen hembakta bröd från mamma, jag fick hjälp att hämta in posten och har inte varken slängt soporna eller plockat i eller ur diskmaskinen. Så jag har bara klätt på mig, torkat håret kort, och micrat mat och ätit. Men jag var så förfärligt trött och när jag var i badrummet nyss tänkte jag att jag skulle passa mig så jag inte ramlade på kaklet. Och sen ramlade jag faktiskt, fast som väl var bara ner i soffan, och jag kunde nästan inte ta mig upp. Och väl i sängen så tänkte jag att det vore passande om jag dog nu när mikael inte var hemma. Och så blev jag chockad att jag tänker så. Tre dåliga sömnnätter och migrän på det, både självklart när jag sovit dåligt, men också att jag dessutom blir deprimerad av migrän. Inte för gott, men tills jag får migränet under kontroll. Igår kände jag mig sådär mätt, som att migränanfallet stoppat matsmältningen, och idag blev det alltså värre. Så illa så jag inte nöjde mig med vanliga piller utan tog en triptan, fast jag måste avgiftas om jag tar för många, och får huvudvärk av själva pillren. Men det är första triptanen sen jag fick botox och det måste vara flera veckor, före allt det här med tidningsartiklarna i alla fall.

Jag har inte sagt nåt till Mikael om sömnen och migränen, eller att det kom var ur tån IGEN. Jag vet inte om det innebär att jag är dålig på att kommunicera eller att jag vill berätta trevliga saker för honom så han inte tycker jag är tråkig. Det är ett komplex jag aldrig trodde jag skulle ha... Att bara prata om tråkiga saker.

Dessutom vill jag gärna att vi ska fotografera oss lite oftare. Jag har ju varit tjock kanske i sju år, eller åtta. Jag var det inte när vi träffades vet jag. Men om han dör imorgon och allt jag har förutom bröllopsfotona är ett mobilfoto från nyår för två år sen, då blir jag ledsen. Så jag ska se om vi kan ordna nåt. Jag såg så vackra kort på ett par, nästan i mammas och pappas ålder, som hade tagit kort på sig hos fotograf och de var så snygga, fast de var lite gamla och småtjocka och allt man kan klaga på om man vill. Jag är så glad för att Lina och Johanna tar så mycket foton, särskilt Lina så man dessutom får se barnen. Beth är också bra på det. Men det är en annan generation som är vana vid att alltid fota sig själva framför Eiffeltornet. Generationen som har ryggen mot allt på kort. Jag vill bli lite mer sån. Tror ni jag kan ha som mål att sätta in nåt foto på Instagram innan året är slut? Innan Instagram är ute :)

Jag mår bättre nu. Tack för att jag fick prata med er en stund, så jag kunde sluta upp med gråten och dödstankarna. Det är inte på riktigt, bara när det är för dåligt fysiskt så orkar man inte.

Jag hoppas att jag ska ha åstadkommit nåt när Mikael kommer hem, och inte bara har legat och pinnat buketter och inredning på Pinterest. Men jag är tröttare än jag brukar och det kan jag inte hjälpa. Men i natt tog jag signalen om att sömnen var på väg på allvar, jag somnade innan jag ens hann skriva upp vad klockan var. Så i natt ska jag vara lite mer beredd. Men jag mår bättre nu. Konstigt, förut trodde jag att jag skulle avsky sängen, att den var vad som begränsade mitt liv. Men jag älskar sängen. Jag mår ju inte så dåligt här som i soffan, där det är tv-ljud och man ser saker som behöver göras. Här inne ignorerar jag fullständigt det som hänger på garderober, ligger på fotändan av sängen, eller den stora högen vid min fotända. Jag vet att det är en blandning av kläder jag inte orkat lägga in, nån väska, en påse med kvitton från optikern, och så några löpare som ligger hoprullade på en kartong son jag inte vet vad den är. Mikael blir nog gladast om jag klipper av vardagsrumsgardinerna  och fållar dem med sånt där strykfix, och näst gladast för fotändehögen. Och sen för traderahögen. Den är på flera ställen... Men ett par klänningar som har varit för stora är nu perfekta. Ska bara få tillfälle att gå nånstans i klänning. Och kanske är mitt pärlhalsband fortfarande trasigt, det som jag älskar. Men jag har nog fler. Så kollar jag efter jackor. Förra vinterns jackor sitter lite tight i år. Och jag kan inte gå ner i dos på nån av de två piller jag äter som gör mig tjock. Förra året hade jag varit lika tjock ett tag, har jag för mig, men som nu, man har ju inte råd att köpa en ny jacka varje år, ens om man lurar sig själv och köper en svart enkel på Jula, som man inte kan ha inne i en affär i mer än två minuter innan får temperaturorsakat slaganfall. Nu ska jag satsa på nåt som kan andas och som man kan stänga dragkedjan på. Det är mycket krav här. Får sälja några av mina gamla grejer!!!!!!!

Men nu räcker det!!! Tack igen för att jag kunde föreställa mig någon som lyssnade. Det hjälpte mycket. <3

8 kommentarer:

Monnah sa...

Livet, Anja. Livet. Kram på dig och hoppas du känner dig gladare i morgon. (Tänkte spara ett ofrivilligt stavfel för att roa dig, men tänkte att det kanske skulle reta mer än roa. Då tog jag bort det och skrev om.)

Sara sa...

Vi sitter förstås runt dig hela tiden och lyssnar. Bara lite creepy. (Tror nån att jag håller på och läser Stephen King?)

Nilla sa...

Skickar massor av kramar ��

En långvarig förkylning sa...

Lyssnar, tar in, känner igen och känner med.
Kram <3

thx550 sa...

Hur fick dom fram diagnosen till ME ? kom det fram några bevis?
Tror att jag har denna typ av problem men dom hittar inget stöd som diagnostiska bevis.

Anja Olergård sa...

Man gör så här för att ställa diagnos: 1) Uteslut alla sjukdomar med liknande symptom, t ex hypotyreos, genom blodprov, tester, anamnes osv. 2) Ett antal kriterier måste uppfyllas. Om man uppfyller nog många kriterier kan det vara ME man har. Det finns ännu ingen biomarkör dvs fysiskt diagnostiskt bevis. Läs mer på rme.nu som är Riksföreningen för ME-patienter. Lycka till!

Anja Olergård sa...

Man gör så här för att ställa diagnos: 1) Uteslut alla sjukdomar med liknande symptom, t ex hypotyreos, genom blodprov, tester, anamnes osv. 2) Ett antal kriterier måste uppfyllas. Om man uppfyller nog många kriterier kan det vara ME man har. Det finns ännu ingen biomarkör dvs fysiskt diagnostiskt bevis. Läs mer på rme.nu som är Riksföreningen för ME-patienter. Lycka till!

thx550 sa...

Tack för svaret, Ja, jag läser allt som finns att läsa, det senaste var en biomarkör och följer utvecklingen i Norge fas 3 med rituximab.
Vi häller på med att utesluta alla ev underliggande sjukdomar i mitt fall.
Läste även om ökad satsning att lösa gåtan, det behövs. Ha det bra.