Artikel i Metro 2

Å, vad jag har fått tack, komplimanger, stöttning och kärlek av så många personer! Läste kommentarer på fb, i me-grupper och på själva artikeln. Känner mig så lyft, som om hundra osynliga händer bär mig.

En främmande person skrev "Stackars kvinna" och då brast det. Tårarna bara rann. Det var jobbigt med de här artiklarna (det kommer en i Må Bra också), fysiskt att uttrycka nåt viktigt, att låta sig fotas, att tänka igenom vad som var viktigt. Mentalt, att vara på bild i tidningen fast jag är så tjock. Att ha tänkt återhämta mig den här veckan när Mikael har varit bortrest och jag fick mat av mamma och pappa, men så funkade det inte med sömnen och jag har fortfarande migrän och ingen återhämtning. Ja, det har varit jobbigt, men det är också knäckande att tänka på hur det är. Det är ju rätt kasst. Ikväll har jag feber och jag har bara gått fram och tillbaka i lägenheten, inte ens slängt sopor eller hämtat posten. Jag vet snart inte vad som gör det. Men den här kvällen har hur som helst utmynnat i A LOVE FEST.

Jag säger som kronprinsessan att jag är så tacksam för ert stöd. Å, vilken klyscha det INTE är!!! Det. Är. Så. Sant.

Puss och tack!

Men de där händerna, dem måste jag vila i. Folk är så generösa och underbara.

Och Katrina Hansen, danskan som suttit tvångsvårdad i 3 1/2 år, har fått komma hem.

Det har varit ME-konferens i Sverige och är det nu i Florida och världsledande forskare presenterar vad de kan av halvfärdiga teorier och behandlingsresultat.

Det kommer att sluta i bot och i alla fall börja i behandling. Det är nära nu. Jag har lite tid kvar innan jag inte kan prata, äta, kissa, sitta, längre. Med personalens hjälp på St Sköndal, så kan jag få hjälp att ta ner hastigheten i försämringen så att boten kommer precis när jag är på väg att försvinna i ett isolerat rum med en sond i magen.

Tack alla vänliga själar. Varje tack lägger sig som bomull runt hjärtat. <3

3 kommentarer:

Monnah sa...

😘

Tekla sa...

Jag sa det innan p FB och jag säger det nu! Tack från djupet av mitt hjärta! I min mans familj (som är läkare de flesta) behandlar de mig som om det är bluff allt jag upplever. Jag måste försöka över min förmåga och vara den jag inte är. Gissa om jag är sjuk efteråt. Hatar att bli misstrodd... speciellt inom familjen! Du gör underverk genom att berätta. Du är fantastisk!

Anja Olergård sa...

Tack, Tekla! Vi gör vad vi kan, det kommer ju alla till del. Förfärligt att bli misstrodd i familjen. Hoppas de tar till sig av forskningen! Tack för att du tog dig tid att lyfta mig!