Friserad!

Idag kom så den väntade dagen, väntad för att jag inte tyckte om den! En fotograf kom och tog bilder till Må Bra. Om de nu ska ha foto av mig så var det väl i och för sig bra att en fotograf tog dem, och fixade med ljus och vinklar. Och jag hade både mascara och vahettere underlagsgrejs. Ja, så ofta använder jag den! Tror den heter BB cream, och redan när CC cream kom insåg jag att jag för evigt ska vara efter. Många har mascara som sin första sminkgrej, jag har det som min sista. Jag hatar verkligen hur det känns, och dessutom är jag mörkhårig så det är inte akut. Men när jag tog bort sminket såg jag hur snygg jag var med smink. Ja, ni kanske inte tycker att man får säga så om sig själv, men det gör jag. Däremot -- och detta är ju anledningen till att jag inte gärna vill vara på kort -- så kan jag lika villigt erkänna att jag är tjock. Stackars fotografen som skulle få bort min dubbelhaka från fotona.

Men jag hade också tidernas lyx, nämligen att Vannas mamma fixade mitt hår! Dels var det fantastiskt att slippa använda armarna, men lika fantastiskt att bli snyggare än man kan göra själv. Jag fick en väldigt cool buslockig stil. Och det var inte lätt att vänja sig vid när man haft en lång rak tofs i fyra år. Klippning igår, hårfix idag, vi får se om jag blir modell på riktigt imorgon då... Det finns tjocka modeller också, eller plus size som väl är den korrekta termen, men de har ju alltid smal midja ändå och ser bara friska och sunda och runda ut, inte som en annan, där midjan nog har samma mått som både byst och höfter och stuss. Konstigt, Trinny och Susanna har ingen figurstil som heter Tunna. Jag kan erbjuda mig att vara exempel, nu när jag är så van vid att synas i rampljuset. C, hårfixerskan, tyckte jag skulle komma 1 1/2 timme sent till fotosessionen idag, för att jag nu är så känd att jag måste låta alla vänta på mig. Å, vad jag skrattade. Älskar absurd humor. Än är jag inte känd, men jag bävar inför när dessa artiklarna kommer i diverse tidningar. Plötsligt blir jag inte bara fotoskygg, utan tänker att jag har varit så öppen att det kan kännas väldigt naket med massa okända, anonyma läsare runtom i stugorna. Och jag kan ju inte hoppas att ingen läser dem, för jag gör ju detta för att sprida kunskap och medvetenhet om ME.

Väldigt långt och babbligt inlägg, det här. Nervöst babbel.

Jag tog såklart inget foto av mig själv som jag kan visa upp. Sicken blunder! Jag tog inte heller något foto på det långa håret innan jag klippte mig. Men det nådde nånstans mellan behån och midjan. Jag kunde lätt få tag i det med armen utan att vrida den ur led. Så rätt långt. Men om man bara har det uppsatt i en knut som inte ens hinner torka mellan duscharna, vad är vitsen? Och gamla toppar har ingen blivit glad av. Jag kan inte fatta att jag inte klippte mig innan vi skulle ta familjefoto framför en syrenhäck nån gång när Johan och Beth var här. Jo, så gamla toppar blir slitna, även om man inte sliter på håret med tork och styling. Jag ser skillnaden nu, håret är så fräscht! Så klipp er, ni kommer garanterat må bra av det. Fast om ni har ME får ni garanterat feber och ont i axlarna, det är jobbigare än man tror.

Jag lovar att säga till när artiklarna kommer i tidningen. Metro kommer kanske redan nästa vecka, Må Bra har jag inget besked om alls än.

Men nu glömde jag ju att säga det viktigaste. Jag blev väldigt nervös när fotografen gick, allt kom liksom över mig då, att det faktiskt händer. Mikael är bra att ha i såna sammanhang. Han säger själv att han inte är den mest empatiskt begåvade personen, men när jag har fotonoja är det inte empati jag behöver. Utan han analyserade situationen, kom fram till att jag är nervös för jag vill inte se tjock ut på korten och den photoshop som gör mig smal finns inte än. Då säger han Men hur många ser på ett foto och tänker Värst vad hon var tjock. Ingen! De säger kanske att det var synd att jag blivit sjuk. Ja, och när jag inser att det bara är mitt eget sårade ego, att jag måste vara i tidningen när jag är tjock, men ingen reaktion utifrån jag behöver bekymra mig om, då var jag så tacksam för Mikael. Hans raka stil kan chocka en del, säkert såra en del också, men om man känner honom bättre så inser man att hans sätt i många fall är bättre. Han löste hela det emotionella problemet jag hade! Och gratis var det också. Eller svindyrt, för det kostar mig all min kärlek. Men man får bra bang for the buck!

Bättre än så här kan man väl inte träna sig på att vara ful på foto men inte bry sig. Här är resterna av min frisyr. Jag har legat på håret hela kvällen, en del klarade sig inte undan när jag sminkade av mig. Jag ser ju ut som den lallande dåre jag är. Och jag behöver definitely lite skönhetssömn. Ni vet Orka torka, som kom av en grupp som satte in hrm... mindre perfekta bilder från sina hem. Jag kan starta en sån där man sätter in normala foton av sig själv, normala, för att man faktiskt ser ut så på kvällen när man har sminkat av sig och tappat ut frisyren. Men vad skulle man säga till varandra i den gruppen? Wow, vad ful du är? Vad sliten du ser ut? Nej, det var nog en av mina många mindre briljanta idéer. Men vi kör på och gör ett nytt försök imorgon.

2 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Wow! Klippte hon så mycket! Jag sa ju...
Det har verkligen varit full rulle i ditt liv på sistone.
Vila upp dig nu.
modren

Monnah sa...

Ser ju fint ut! Gulligt av frisörvännen att fixa. Kram!