Det vackraste

Såg på nåt program från en akutmottagning i England. En gammal kvinna på 89 år kom in för att hon hade kollapsat och inte varit talbar. Läkaren kom till väntrummet och skulle förklara för hennes man hur läget var och att hon låg på uppvaket efter att ha blivit sövd, intuberad och röntgad. Men att hon inte var i så gott skick. Hennes man sa att de båda hade passerat bäst före-datum och att han visste att det måste hända nån gång, förr eller senare. Sen såg man hur en sköterska väckte den gamla kvinnan och extuberade henne. Sen fick hennes man komma in i rummet. Han gick bara och satte sig bredvid henne och tog hennes hand, smekte den så ömt och vant. Hon reagerade inte, eller kanske gjorde hon det. Men den scenen var det vackraste jag sett på länge. Kärlek, utan åthävor, Hollywoodglitter eller ens fjärilar i magen. Ett liv tillsammans, tills döden skiljer dem åt, inte tills de hittar nån yngre, snyggare eller rikare. Ja, ni hör ju att jag inte kan sluta prata om det, det berörde mig så starkt. Tvingade mig att vara uppe ända tills programmet var slut, fast jag har migrän.

Trodde inte det kunde bli bättre. Men sist i programmet skrev de en text att kvinnan blivit sämre och gått bort två, eller tre, månader senare i kretsen av sin familj. Sen klippte de till maken, som sa nånting om livet och döden. Sen sa han bara: She was perfection, to me.

Jag tror inte hon var det, utan att deras kärleks glasögon gjorde henne till det. Det är så viktigt med äkta, levande kärlek. Så viktigt.

1 kommentar:

Harriet Klarin sa...

"She was perfection to me." Ahhhh så vackert. Jag ska försöka ta till mig det men byta ut she mot he.
modren